Mycket har blivit försenat de senaste veckorna, när prioriteringar har legat annorstädes. Dock, efter många om och men, har jag slutligen knåpat ihop en filmlista för det gångna året! Vi har dessutom haft en händelserik filmvecka, med Heath Ledgers alldeles för tidiga bortgång och offentliggörande av Guldbagge-vinnare liksom Oscar- och Razzie-nomineringar. Dessutom hörde jag på nyheterna tidigare idag att Jens Jonssons långfilmsdebut Ping-pongkingen vann pris för bästa drama på Sundance, vilket trissar upp mina förväntningar på rullen ännu mer (om det nu är möjligt)!
Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2007. Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).
10.
Vier Minuten
Jenny är en våldsbenägen brottsling på ett kvinnofängelse, men ett rent underbarn på piano. Traude är pianolärare och ser hennes potential. Problemet är att Jenny är en eldsjäl i många hänseenden, svår att tämja såväl fysiskt, mentalt och musikaliskt. På vägen dit uppenbarar sig såväl hennes som Traudes tragiska bakgrunder.
Hade inga höga förväntningar på Vier Minuten före det jag fick chans att se den, men det som verkar vara en ganska segdragen historia vid första snegling visar sig istället vara ett dynamiskt drama med överraskande friska musikinslag. Senast jag rös så mycket till episka piano- eller orgelscener på film var till Schlafes Bruder för kanske fem år sedan.
9.
Zodiac
David Finchers senaste är till synes underskattad, med den brist på uppmärksamhet som den tilldelats. Ändå är det en fulländad film, som dessutom uppnår bra spänningsnivåer genom verklighetsförankringen. Berättelsen är nämligen baserad på äkta händelser, då den s.k. Zodiac-mördaren härjade i San Franciscos närområden.
En lång film är det, närmare tre timmar. Men har man inget emot en klurig och tät mordhistoria som inte ballar ut i övernaturliga sidospår, då är det här helt rätt rulle.
8.
Parfymen
Originaltitel: Perfume - The Story of a Murderer
Fattig och övergiven föds Jean-Baptiste Grenouille i Paris slumkvarter. Det han saknar i social kompetens har ödet gottgjort honom med ett övernaturligt luktsinne. I famliga försök att komma människor nära förvandlas han till en mördare, på jakt efter den fulländade parfymen.
Tom Tykwers filmatisering av Patrick Süskinds roman mötte otroligt nog mina förväntningar. Baserad på en bok som många har förkastat som ofilmbar, men Tykwer har lyckats hitta precis rätt balans i den otroliga skrönan. Ganska oförenklad och kanske främst tillägnad en publik med försmak för mystik och ockultism. Han lyckas skapa osedlig sympati för mördaren. Grenouille är ett monster, men formad av världen omkring sig och liksom oss alla på jakt efter kärlek. En vacker och samtidigt frånstötande berättelse, som för nytillkomna gissningsvis är allt annat än förutsägbar.
7.
Emmas lycka
Originaltitel: Emmas Glück
Max är döende i cancer. I frustration stjäl han bil och pengar från sitt jobb och flyger ut i natten. Emma är grisuppföderska. Hon har ett stort hjärta, men lika stora skulder. Båda är ensamma, tills Max bokstavligt talat kraschar in i Emmas liv.
Man kan inte förbise att Emmas lycka är både ganska förutsägbar och schablonartad, men jag faller ändå handlöst och huvudstupa för de mysiga karaktärerna och den bitterljuva berättelsen. Skådespelarna gör ett suveränt jobb, framför allt Jördis Triebel och Jürgen Vogel i huvudrollerna, men det är kärleken och döden som till slut blir de två främsta krafterna att driva skeppet framåt. En tragikomisk feelgood-rulle som troligtvis kan få de bästas hjärta att smälta en aning. När filmen slutar sitter man och suktar efter mer.
6.
Eastern Promises
En gravid "Jane Doe" kollapsar på ett snabbköp i London. Senare på kvällen föder hon en flicka, men avlider själv i processen. Sköterskan Anna börjar leta efter anhöriga till barnet, med mammans dagbok som enda hjälp. Spåren för henne till en underligt skuggig rysk släkt i stan.
David Cronenberg har verkligen utvecklat sin stil till det bättre. Åtminstone i mina ögon, som inte precis gillar hans gamla bisarrheter. Något han däremot har behållit, med stor vinning, är det kompromisslösa kameraarbetet. Vad som än händer så vänds linsen aldrig bort, vilket blir lika effektfullt som obehagligt under vissa scener. Klimax är ett otroligt intensivt och närgånget kniv- och knytnävsslagsmål, i en bastu, med en helnäck Viggo Mortensen i centrum.
5.
The King of Kong
Steve Weibe har aldrig vunnit någonting. Genom hela sitt liv har han, i och med sin genuina tävlingsdrift, försökt och kämpat för att prestera i allehanda sporter och andra sysselsättningar. För att göra sig ett namn. Skador, otur och hård konkurrens har stått honom i vägen. En dag bestämmer han sig för att bredda vyerna. Han ska slå världsrekordet i det klassiska arkadspelet Donkey Kong. Rekordhållaren Billy Mitchell ser rött, den amerikanska nördeliten är på tå och snart är duellcirkusen igång.
Det var länge sen rivalitet skildrades så skarpt på film. Och att det dessutom är i en dokumentär, med TV-spelstävlande som kuliss, gör det hela bara än mer uppfriskande. Dessutom med ett otroligt färgstarkt persongalleri, som är helt på riktigt!
4.
The Bridge
Filmårets ont-i-magen-upplevelse serverade dokmentärfilmaren Eric Steel. Platsen är Golden Gate Bridge vid San Francisco. I ett år filmade han detta monument och transporthjälpmedel. Samma år, 2004, begick 24 personer självmord här. Det är fler än på någon annan enskild plats i världen. Filmandet, och intervjuer med bland annat anhöriga, turister och myndigheter, resulterade i detta dokument.
Filmen kan tänkas väcka starka reaktioner. Kanske framför allt i ett land som Sverige där självmord, till skillnad från exempelvis USA och Storbritannien, är ett starkt tabubelagt ämne inom all form av journalistik. Den innehåller bland annat vad som förefaller vara autentiska dödsscener, människor som vankar av och an kring räcket innan de till slut hoppar över det. Tro och tycka vad man vill om den biten, The Bridge är en av de starkaste filmerna jag sett de senaste åren. Offrens berättelser och öden behandlas dessutom med en respekt och värdighet som man inte förväntade sig när man för första gången hörde talas om dokumentären.
Här finns många frågor, och även om Steel inte besvarar alla så följer bilderna och orden med länge efter att man sett den. Ett starkt tips för de som tror sig kunna förkrafta det.
Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2007. Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).
10.
Vier Minuten
Jenny är en våldsbenägen brottsling på ett kvinnofängelse, men ett rent underbarn på piano. Traude är pianolärare och ser hennes potential. Problemet är att Jenny är en eldsjäl i många hänseenden, svår att tämja såväl fysiskt, mentalt och musikaliskt. På vägen dit uppenbarar sig såväl hennes som Traudes tragiska bakgrunder.
Hade inga höga förväntningar på Vier Minuten före det jag fick chans att se den, men det som verkar vara en ganska segdragen historia vid första snegling visar sig istället vara ett dynamiskt drama med överraskande friska musikinslag. Senast jag rös så mycket till episka piano- eller orgelscener på film var till Schlafes Bruder för kanske fem år sedan.
9.
Zodiac
David Finchers senaste är till synes underskattad, med den brist på uppmärksamhet som den tilldelats. Ändå är det en fulländad film, som dessutom uppnår bra spänningsnivåer genom verklighetsförankringen. Berättelsen är nämligen baserad på äkta händelser, då den s.k. Zodiac-mördaren härjade i San Franciscos närområden.
En lång film är det, närmare tre timmar. Men har man inget emot en klurig och tät mordhistoria som inte ballar ut i övernaturliga sidospår, då är det här helt rätt rulle.
8.
Parfymen
Originaltitel: Perfume - The Story of a Murderer
Fattig och övergiven föds Jean-Baptiste Grenouille i Paris slumkvarter. Det han saknar i social kompetens har ödet gottgjort honom med ett övernaturligt luktsinne. I famliga försök att komma människor nära förvandlas han till en mördare, på jakt efter den fulländade parfymen.
Tom Tykwers filmatisering av Patrick Süskinds roman mötte otroligt nog mina förväntningar. Baserad på en bok som många har förkastat som ofilmbar, men Tykwer har lyckats hitta precis rätt balans i den otroliga skrönan. Ganska oförenklad och kanske främst tillägnad en publik med försmak för mystik och ockultism. Han lyckas skapa osedlig sympati för mördaren. Grenouille är ett monster, men formad av världen omkring sig och liksom oss alla på jakt efter kärlek. En vacker och samtidigt frånstötande berättelse, som för nytillkomna gissningsvis är allt annat än förutsägbar.
7.
Emmas lycka
Originaltitel: Emmas Glück
Max är döende i cancer. I frustration stjäl han bil och pengar från sitt jobb och flyger ut i natten. Emma är grisuppföderska. Hon har ett stort hjärta, men lika stora skulder. Båda är ensamma, tills Max bokstavligt talat kraschar in i Emmas liv.
Man kan inte förbise att Emmas lycka är både ganska förutsägbar och schablonartad, men jag faller ändå handlöst och huvudstupa för de mysiga karaktärerna och den bitterljuva berättelsen. Skådespelarna gör ett suveränt jobb, framför allt Jördis Triebel och Jürgen Vogel i huvudrollerna, men det är kärleken och döden som till slut blir de två främsta krafterna att driva skeppet framåt. En tragikomisk feelgood-rulle som troligtvis kan få de bästas hjärta att smälta en aning. När filmen slutar sitter man och suktar efter mer.
6.
Eastern Promises
En gravid "Jane Doe" kollapsar på ett snabbköp i London. Senare på kvällen föder hon en flicka, men avlider själv i processen. Sköterskan Anna börjar leta efter anhöriga till barnet, med mammans dagbok som enda hjälp. Spåren för henne till en underligt skuggig rysk släkt i stan.
David Cronenberg har verkligen utvecklat sin stil till det bättre. Åtminstone i mina ögon, som inte precis gillar hans gamla bisarrheter. Något han däremot har behållit, med stor vinning, är det kompromisslösa kameraarbetet. Vad som än händer så vänds linsen aldrig bort, vilket blir lika effektfullt som obehagligt under vissa scener. Klimax är ett otroligt intensivt och närgånget kniv- och knytnävsslagsmål, i en bastu, med en helnäck Viggo Mortensen i centrum.
5.
The King of Kong
Steve Weibe har aldrig vunnit någonting. Genom hela sitt liv har han, i och med sin genuina tävlingsdrift, försökt och kämpat för att prestera i allehanda sporter och andra sysselsättningar. För att göra sig ett namn. Skador, otur och hård konkurrens har stått honom i vägen. En dag bestämmer han sig för att bredda vyerna. Han ska slå världsrekordet i det klassiska arkadspelet Donkey Kong. Rekordhållaren Billy Mitchell ser rött, den amerikanska nördeliten är på tå och snart är duellcirkusen igång.
Det var länge sen rivalitet skildrades så skarpt på film. Och att det dessutom är i en dokumentär, med TV-spelstävlande som kuliss, gör det hela bara än mer uppfriskande. Dessutom med ett otroligt färgstarkt persongalleri, som är helt på riktigt!
4.
The Bridge
Filmårets ont-i-magen-upplevelse serverade dokmentärfilmaren Eric Steel. Platsen är Golden Gate Bridge vid San Francisco. I ett år filmade han detta monument och transporthjälpmedel. Samma år, 2004, begick 24 personer självmord här. Det är fler än på någon annan enskild plats i världen. Filmandet, och intervjuer med bland annat anhöriga, turister och myndigheter, resulterade i detta dokument.
Filmen kan tänkas väcka starka reaktioner. Kanske framför allt i ett land som Sverige där självmord, till skillnad från exempelvis USA och Storbritannien, är ett starkt tabubelagt ämne inom all form av journalistik. Den innehåller bland annat vad som förefaller vara autentiska dödsscener, människor som vankar av och an kring räcket innan de till slut hoppar över det. Tro och tycka vad man vill om den biten, The Bridge är en av de starkaste filmerna jag sett de senaste åren. Offrens berättelser och öden behandlas dessutom med en respekt och värdighet som man inte förväntade sig när man för första gången hörde talas om dokumentären.
Här finns många frågor, och även om Steel inte besvarar alla så följer bilderna och orden med länge efter att man sett den. Ett starkt tips för de som tror sig kunna förkrafta det.
Dialog: Noll. Musik: Nada. Beröring: Total.
Vårt dagliga bröd är nästan lika mycket en konstfilm som det är en dokumentär. Här presenteras inga fakta, inga ställningstaganden eller åsikter. Nikolaus Geyrhalter ger oss istället en och en halv timme av fenomenalt stilfulla och välkomponerade bilder, som presenterar den europeiska matindustrin. Det är förvisso ett statement i sig, för i det tysta och mekaniska som visas känns våra metoder att "skapa" föda närmast surrealistiska. Bisarra maskiner och fordon som särskapats enbart för att effektivisera minsta lilla process (vad sägs om en olivträdsskakare?) sätter hela vårt leverne i ett absurt automatiserat perspektiv.
Vårt dagliga bröd är nästan lika mycket en konstfilm som det är en dokumentär. Här presenteras inga fakta, inga ställningstaganden eller åsikter. Nikolaus Geyrhalter ger oss istället en och en halv timme av fenomenalt stilfulla och välkomponerade bilder, som presenterar den europeiska matindustrin. Det är förvisso ett statement i sig, för i det tysta och mekaniska som visas känns våra metoder att "skapa" föda närmast surrealistiska. Bisarra maskiner och fordon som särskapats enbart för att effektivisera minsta lilla process (vad sägs om en olivträdsskakare?) sätter hela vårt leverne i ett absurt automatiserat perspektiv.
Fantastisk och berörande. Provocerande och sann.
2.
Du levande
Den senaste filmen signerad Roy Andersson har dragit hem toppkritik här hemma i Sverige och fått stor uppmärksamhet på diverse festivaler utomlands. Fåtal kritiska röster har kommenterar den antingen som tråkig, seg eller alldeles för lik hans tidigare verk Sånger från andra våningen. Till de första två kan jag bara fråga "var då?", eftersom jag var så road av filmen att den var över nästan alldeles för snabbt. Likheten till Sånger... kan jag hålla med om, men så planerar väl Roy också att sammanfoga det hela i form av en trilogi med en kommande, tredje installation. Eller har jag förstått saken fel?
En otroligt fin film hur som helst, med tragisk, torr och svart humor när den är som allra bäst!
1.
Pans labyrint
Originaltitel: El Laberinto del Fauno
Guillermo del Toro är en oberäknelig regissör. Efter något så lekfullt patetiskt som Hellboy levererar han ett, bokstavligt talat, sagolikt drama med spanska inbördeskriget som kuliss. Frågan är om jag ens behöver hylla den här rullen mer än vad den redan har blivit runt om i landet under det gångna året, så istället länkar jag helt enkelt till ett tidigare blogginlägg där min Vertex-recension återfinns.
För att fatta det kort, en klart värdig toppare på listan!
Pans labyrint
Originaltitel: El Laberinto del Fauno
Guillermo del Toro är en oberäknelig regissör. Efter något så lekfullt patetiskt som Hellboy levererar han ett, bokstavligt talat, sagolikt drama med spanska inbördeskriget som kuliss. Frågan är om jag ens behöver hylla den här rullen mer än vad den redan har blivit runt om i landet under det gångna året, så istället länkar jag helt enkelt till ett tidigare blogginlägg där min Vertex-recension återfinns.
För att fatta det kort, en klart värdig toppare på listan!
