Week six: It's way to late to be this locked inside ourselves.

Julen kryper närmre och ångesten över att sitta borta från vintriga Sverige, ensam i en lägenhet i Berlin, får mig ibland att sucka av och an. Jag är en sucker för julstämning, det ska erkännas utan att försöka knyssla om det.
I en av de de mest ensamma stunder man kan hitta, kvällen till den första advent, så ringer plötsligt min svenska mobiltelefon. Ett tecken från hemtrakterna? Nej, ett 08-nummer inte inlagt i telefonboken.

Ja, det är Magnus...
Hallå...?
Hallåå...?

Inget svar på andra sidan, bara ljudet av en telefon som läggs på. Sen tutande. Numret tillhör en medelålders Carola i en av Stockholms förorter. Vad hade ödet för plan med att låta någon ringa fel och trigga upp mina förhoppningar? Var det inte en tillräckligt trist lördag redan?

Första advent, så. Gårdagens vila gjorde åtminstone susen. Äntligen fri från en veckolång hosta som inte velat släppa. Varit problematiskt i kombination med några riktigt slitiga dagar på jobbet. Om någon timme sticker jag in till Prenzlauer Berg för kaffe med Andrea och Christine. Kikar nog in det nyöppnade svenska cafét på Pappelallee. Adventsfika, månne? Vågar man hoppas på en lussebulle? Ryktet säger att svenskståndet på Kulturbrauereis julmarknad kan hjälpa mig vidare i annat fall.

---

Insikt: Berlins godaste pommes säljs på en imbiss vid Oranienburger Strasse!