Week nine: Embrace this moment and remember; we are eternal, all this pain is an illusion.

Ska du till Oslo?

Den gamla gubben i flygsätet bredvid tittar glatt och frågande på mig. Eh, ja det ska vi alla, det här planet går faktiskt dit, tänker jag trött. Ja precis, svarar jag med ett genomskådligt tillgjort leende.

På marken i Berlin är allt gråmulet och disigt. Ett klimat som ganska väl sammanfattar den gångna veckan. Det känns befriande när maskinen svävar upp på andra sidan vädret, till klarblå himmel och solsken. Den vita molnbädden är det närmaste snö jag sett de senaste månaderna.
Som så ofta när jag hamnar på höga altituder slumrar mitt huvud till. När jag öppnar ögonen igen inser jag inte bara att gubben bredvid berättar mig sin life story, i uppenbar tro att det jag har i öronen inte är hörlurar utan något slags hitech-smycken. Jag inser också att vi är på väg ner mot flygfältsasfalt igen.

En underbar syn, Norges frostvita granskogar. Och på väg mot Ekshärad stärks ljusen från stugor och byar, i takt med att skymningen faller. Första anhalt Torsby, för ett pliktskyldigt besök på glasbanken. Såpass snabbt gick det att glömma, trots allt. I Sverige måste man ju planera sina alkoholinköp in i minsta detalj. En sen fredagseftermiddag precis före långhelgen är inte rätt tillfälle.

Juletiden är invigd.