Week five: There's noone here, and people everywhere.

Det är svårt att vara ensam i en mångmiljonstad. Instämmer man med den meningen har man troligtvis aldrig bott i en sådan. Ensamhet har inte med fysiskt utanförskap att göra mer än mentalt. På film har problemet skildrats åtskilliga gånger, i USA kanske främst med New York som kuliss.
Om Berlin är europeisk films förstad för ensamhet är något jag varken vet eller tror. London eller Paris snarare. Men idén med ensamhet är nog byggd på en "antingen eller"-filosofi, för min egen del med utgångspunkt i Ekshärad och Berlin. Ensam antingen på grund av bristen på människor omkring sig, eller ensamhet på grund av många människor man har noll närhet till.

Så, vad är nytt här nere? Det drar ihop sig till årsskiftet, ett viktigt ögonblick för Berlin. Då införs rökförbudet på offentliga restauranger, klubbar och andra uteställen. Stora delar av Tyskland har redan regeln och det har diskuterats ivrigt om Berlin är redo för övergången.
Själv tror jag att rökandet till stor del kommer segra här. Som jag förstått det får nämligen krogägarna själva välja om lokalen ska vara rökfri eller inte. Väljer de rökfritt kan de fortfarande installera ett speciellt rökrum, som dessutom får uppta en självvald andel av stället. Rökrummen kan teoretiskt alltså vara majoriteten av restaurangen och icke-rökarna blir istället de som förpassas till en mindre del av lokalen.
Offentligt rökande är väldigt karaktäristiskt för stan och något jag inte är särskilt van vid, sedan lagen infördes i Sverige för... fyra år sedan? Men det ska erkännas att jag inte blir ledsen om kläderna slipper lukta askfat dagen efter.