Häromkvällen kollade jag in den senaste zombieterrorn, 28 Weeks Later. Med klappan i hand sitter denna gång Juan Carlos Fresnadillo, som även gjort den minst sagt speciella Intacto.Gång på gång blir jag förbluffad och glatt överraskad över genrens förmåga att leverera träffsäker samhällskritik likväl som snygga kulturreferenser. Jag minns ju, när jag redan som liten parvel gapade storögt åt det både oväntade och provocerande slutet i Night of the Living Dead. Zombiemästaren, som han så ofta kallas, George A. Romero har ju dessutom fortsatt gjort det till sitt signum att påpeka mänsklighetens och civilisationens brister. Som när han spottade på människors absurda shoppingvanor genom uppföljaren Dawn of the Dead. Kapitalismen fick sig den största kängan även i hans senaste.
Det är just Romeros arv som tycks ha gått vidare. 28 Weeks Later trycker bland annat på rätt knappar i den outgrundliga frågan varför vi människor fortsätter att ha ihjäl våra egna. Man anar också en viss bitterhet över jänkarnas inblandning i krigszonerna världen över.
Och plötsligt, i ett hav av snygga vinkningar till andra dystopiska och postapokalyptiska verk, så dyker dessutom brandkåren upp. Inte helt olik den från Ray Bradburys roman Fahrenheit 451. Här ska jag, som en fantast av dystopiska berättelser, motsträvigt erkänna att jag fortfarande inte sett filmatiseringen av nämnda bok. Måste göras, särskilt innan Frank Darabonts nyadaption invaderar biodukarna.
Filmerna i genren har ett stort problem, att de ofta blir alldeles för lika varandra. En grupp människor bunkrar in sig från skräcken utanför, springer ifrån horder av hjärndöda lik och så vidare. 28 Weeks Later vinner istället mycket på att vara mer stilistiskt lik sin föregångare, den Danny Boyle-regisserade 28 Days Later. Fantastiskt stämningsfull musik och stark närvaro i kameran. Dessutom faller jag platt för idén att berätta om offrens situation efter krisen, istället för under pågående eller i samband med utbrottet. De inledande scenerna i 28 Days Later, med Cillian Murphy helt ensam på Londons gator och torg, är bilder som ger mersmak.
Tillsammans med nyinspelningen av Dawn of the Dead bildar de två filmerna något utav en trio för den nya generationens zombiefilmer. Den som står för riktigt intensiva, nervtärande och slafsiga scener, men framför allt för springande köttätare att ersätta tidigare generationens kannibalkollin. En nytändning för genren som egentligen borde ha kommit tidigare.
Romero däremot envisas fortfarande med sina snäppet långsammare odöda. Som därav tyvärr också blir tråkigare i dagsläget. Återstå att se om han skärper till sig inför nästa försök. Välriktade sparkar mot societeten kan vi nog fortfarande kallt räkna med.
Zombietoppen:
- Night of the Living Dead
- Dawn of the Dead (originalet)
- 28 Days Later...
- Dawn of the Dead (nyinspelningen)
- Shaun of the Dead
4 kommentarer:
Jag har sett alldeles för lite zombiefilm i mina dagar. Måste nog ge mig in på den genren snart.
Vilken förjävla snygg affish, för övrigt.
Det tycker jag, det är en sevärd genre på flera sätt. Framför allt den oblyga samhällskritiken, som sagt.
Jo, jävligt schysst poster!
Oj, du är inne på mitt område och trevar:)Snygg lista, inte riktigt samma ordning som för mig, men dock:
1) Shaun of the dead (lysande, speciellt första gången när man ser den. Han går hela gatan ned och märker itna. GULD, I SAY!)
2) Night of the living dead (Kan inte se den själv. Bara går inte.)
3) Dawn of the dead 2004 (Bättre än orginalet. MTV-generationen has spoken.)
Listan kan göras lång med klassiker som The serpent and the Rainbow samt Zombie - Flesh eaters, men jag (liksom du) anser deassa filmer som värdiga representanter för the cream of the zombie-crap! Ska för övrigt se 28 veckor senare imorrn. Har sjukt höga förväntningar på den. Är det töntigt att gå sminkad och med röda linser när man är över 20 år?
Trevligt att man kan tilltala någon!
Vad gäller smink och röda linser: Inte min skola, men det kan nog ge sina bisarra och effektfulla ögonblick i vardagen!
Skicka en kommentar