Fan för saker som går åt helvete

Flesh is heretic.
My body is a witch.
I am burning it.
The Sound of Animals Fighting - The Heretic

Det är en tid då saker omkring mig tenderar att gå fel. Eller åtminstone en tid då jag hela tiden går i tankarna att de ska göra det.

Min iPod har gått sönder - igen. Eller ja, det är ju den tredje i ordningen eftersom felen som uppstått aldrig har gått att laga. Hårddiskkraschar. Samma fel nu som på de två första. Tydligen det vanligaste felet på just den modellen, men ett procentuellt sett litet problem enligt servicebutiken Office, eftersom så många miljoner enheter säljs över hela världen. Chansen att en enskild person ska råka ut för det tre gånger på rad är med andra ord nästan obefintlig i teorin. Uppenbarligen kände de inte till min otroliga brist på tur och liknande attribut. Att jag dessutom hamnat strax utanför (de omänskligt korta) garantigränserna två gånger är ju bara rent taskigt av ödet/gud/jultomten/whoever.

Den här gången kunde jag inte ens få den utbytt gratis, Apple har tydligen bara tre månaders garanti på utbytta enheter. Känner inte för att betala en tusenlapp i serviceavgift igen bara för att få en likadan, gammal modell som går sönder nån gång i juni. Samtidigt så blir jag frustrerad över att inte kunna lyssna på musik. Fan. Ska snacka med konsumentombudsmannen, få se vad han säger.

Många förstår nog inte problemet (bortsett det monetära) med en trasig iPod. Man måste nästan vara en ägare själv för att förstå att man snabbt skaffar sig ett beroende till spelaren. Den hänger med överallt, ger dig alltid musiken du suktar efter. Nu finner man sig ofta i obehagligt tysta situationer. Hur gärna hade jag inte velat gå ut och promenera i snövädret idag med en perfekt spellista ringande genom mitt kranium. Njut av oljudet allihop, när ni dör är det tyst hela tiden.

Fler saker går bara allmänt segt just nu. Ett annat frustrerande scenario utspelade sig på parkeringshuset Duvan i lördags, när jag skulle till Tobbes kontor. Alla parkeringsplan var fullsatta utom det översta. Plan fem. Kontoret ligger på plan tre. Efter mycket snirklande, backande, varvande lyckades jag till slut klämma in bilskrället mellan två andra metallmonster. Jag gick till parkeringsautomaten bara för att upptäcka en kö värdig invigningen av ett IKEA-komplex. Jag vill påminna om att min iPod redan var trasig vid det här tillfället, så kötiden ägnades åt att stirra ut i tomma intet. Vilket den grå betongen fick representera i det här fallet. Äntligen framme vid automaten. Lyfter kortet, ser en vit lapp. "Kortbetalning ur funktion, var vänlig använd automaten på plan fyra". Mina armar faller längs kroppen och jag suckar stort innan jag med tunga steg går ner för trappan och tänker en ramsa av profana ord. Och visst är det så, där återfanns en minst lika lång kö. Hade vid det laget nästan räknat med att få p-böter innan jag hann tillbaka till bilen.

Nåväl, allmän irritation från min sida för tillfället, men har jag verkligen krävt så mycket av livet att det måste enervera mig som hämnd?