13 september 2005

Video games killed the movie stars

Sunset Beach är ju som en enda lång porrfilm fast utan sex. Kolla skådisarna och ljussättningen. Och manuset för i helvete!
- Erik får utlopp för sitt såpoperahat.

Har just tittat klart på Final Fantasy VII: Advent Children, filmen som utspelar sig två år efter handlingen i det populära spelet Final Fantasy VII. Under filmens gång slog det mig ofta hur filmatiseringen av TV-spel har utvecklats sedan konstens begynnelse.

Det hela började, åtminstone i Hollywood vad jag kan minnas, med filmen Super Mario Bros. från 1993. Ett skamligt försök att mjölka ur pengar ur den enda spelfiguren som vid tidpunkten var känd nog för att alla, stora som små, skulle kunna hans namn och såmed ha en anledning att se filmen. Filmen är så dålig att man inte förstår hur redan då etablerade namn som Bob Hoskins (Mario) och Dennis Hopper (King Koopa) ens kunde fundera på att medverka, men ännu skamligare är väl att John Leguizamos (Luigi) karriär överlevde trots att detta kan ses som hans genombrottsfilm. Hade det inte varit för att han spelade in Carlito's Way samma år hade nog ingen känt till hans namn idag.
Som jag upplevde det under uppväxten så hamnade "spelfilmerna" i dvala efter fiaskot från rörmokarnas sida, bortsett från några mindre uppmärksammade Double Dragon-filmer samt totalkatastrofen Street Fighter, som var hemsk på papperet redan utan Jean-Claude i huvudrollen. Mortal Kombat kom och satte spiken i kistan som jag såg det. Ungefär i samma veva ebbade även ryktena om en Doom-filmatisering ut i ovisshet.

Ett antal år senare, inte många från idag, fick så någon för sig att Hollywood hade hämtat sig och att man var redo att tjäna pengar på spelfranchisen igen. Final Fantasy: The Spirits Within bar förvisso namnet från de populära spelen, men hade väldigt lite med dem att göra. Filmen som istället klargjorde genrens definitiva comeback torde vara den första Tomb Raider-filmen, som faktiskt trots sin tveksamma kvalitet lyckades finna många tittare och fans. Möjligen eftersom spelets huvudperson var en vacker person av det för spelarna oftast motsatta könet. Året efteråt öppnade även Resident Evil sina dörrar och försökte locka tittare genom att gå ifrån spelidén så mycket som möjligt. Kanske såg man till pengarna Tomb Raider drog in när man lät filmen låna mer från Lara Croft än George A. Romero, som många fans av spelen hade hoppats kunna likna filmen med.

Efter varsinn uppföljare till de två sistnämnda filmserierna så är vi ungefär i dagsläget, med en mycket mörk framtid inför oss. Främst p.g.a. en man vid namn Uwe Boll. Denne underlige tysk har redan levererat den rent töntiga Alone in the Dark och kommer fram tills om några år göra film av så konstigt material som, hör och häpna, Bloodrayne, Dungeon Siege, Hunter: The Reckoning, Fear Effect och Far Cry. Inte nog med det så finns det på andra håll långt gångna planer på att göra film av exempelvis Splinter Cell, Metroid och Halo, samt fightingspelen Tekken och Dead or Alive. Någon av dessa kan man åtminstone föreställa sig att de har en tendens att lyckas, men vad fan tänker folk med i övrigt? Och då menar jag inte bara de som tillverkar skräpet utan även de som betalar för att se skiten. Filmversioner på serietidningar har ju i flera fall åtminstone visat sig innehålla hjärta, men hittills har vi inte fått se en enda riktigt bra film som gjorts efter ett TV-spel.

Och frågorna vi ska ställa oss är väl kanske: Kan och vill vi överhuvudtaget hoppas på det?

För att som avslutning få återkomma till Final Fantasy VII: Advent Children så kan jag sammanfatta det på följande vis: Man ska inte ha för höga förväntningar vad gäller manus, vilket man lätt kan få om man är hängiven fantast av spelen. Dessutom så kanske man ska varna för att det inte är första gången som skrikande hårdrocksgitarrer förstört en populär franchise (tänk Transformers - The Movie), även om det är långt ifrån filmens enda problem. God underhållning är det dock.

Inga kommentarer: