Men du vill ju bara se filmer som nån recensent i Uzbekistan har gett bra kritik.
- Niklas vill inte titta på film med mig.
I lördags skulle jag ha varit i Karlstad och tagit det slutgiltiga farvälet av Punger. Vi skulle ha bowlat och tagit några öl. Det blev dock inte så, för det krånglade till sig med transport dit. Jag får försöka återgällda det på något vis. Ska försöka hitta en fin födelsedagspresent till honom.
Igår var min första lediga vardag på väldigt länge. En fördel jag naturligtvis inte tog vara på. Istället tittade jag på film till långt in på natten och steg upp vid sjutiden för att hämta Janina i Hagfors. Petter började på körskolan igår, så hon åkte med honom in.
Vid hemkomsten började jag sakta men säkert sjunka ner i den pöl av ångest som jag så länge öst allt större under sommaren. Om bara en vecka är jag inte kvar här längre. Då överlåter jag mig själv åt ödet på en helt ny plats. I ett slags mellanting av dröm och verklighet fick tankarna kretsa fritt i mitt huvud när tröttheten gjorde sig påmind runt klockan fem på eftermiddagen. Jag låg i min säng och lät musiken slumpas fram i högtalarna till mina egna föreställningar i skallen. När jag vaknade upp ur mitt sömnrus var jag inget visare, men ändå hade jag en behaglig känsla av klarhet i mitt huvud.
Gårdagen och idag har inte gått åt till mycket nytta, utan mest min njutnad av att vara på bekant mark samt vemodet att snart behöva lämna den. Folk har jag heller knappt träffat, eftersom de flesta ju lämnat orten. Imorgon ska jag skjutsa in Janina till Ekshärad på förmiddagen, då ska jag åtminstone gå in till Emma på caféet. Inte varit där sedan i fredags, då jag senast såg både Punger och Tobbe.
Sista festtillfället före jag åker härifrån står framför dörren också. Eldfesten i Hagfors. Inget jag ser med stolthet och värdighet på, men likväl min sista chans att träffa de få personerna som ännu inte har åkt härifrån. Förutom helgen har jag ännu ingen aning om vad jag ska fylla dagarna med, förutom att bara suga i mig av atmosfären antar jag. Det var faktiskt länge sedan jag kände mig så mycket som en slacker som just nu.
16 augusti 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Maggnos. Jag vet att det känns vemodigt och sånt därnt. Men jag lovar och svär att hemtrakterna inte försvinner bara för att man lämnar dom. Visst blir det inte samma sak, men det blir fortfarande.. tja, en sak :) Upp med hakan nu!
Så där kände jag i slutet på sommaren. Jag grät, ville flytta men ändå inte. Ville inte lämna kompisarna och familjen. Jag gjorde slut med min pojkvän, för jag var övertygad om att det inte skulle funka om jag flyttade. Skitsamma, det roliga var att jag inte hade något att vara skraj över. Har aldrig haft så här många kompisar. Man har lärt känna jättemånga människor, festar o har kul..man tänker inte på att man inte är "hemma hemma" utan nu har umeå blivit hemma.
Skicka en kommentar