Bra skit - vecka 5:

• Dag - Norska dramakomedin ger mig nytt hopp om tragikomikens tv-framtid, något mer feelgood än Jens Jonssons verk men ändå med samma bildbleka framtoning, bisarra vardagssituationer och utsvävade karaktärer. Kul också att återse duktiga Tuva Novotny, som pratar oväntat övertygande norska. Har nyligen börjat kolla ikapp serien från start, men säsong två rullar för tillfället på SVT.
• Infinity Blade - Det må vara ett exceptionellt linjärt spel, men Infinity Blade lyckas med en annorlunda twist i "storyn" till och med göra det repetitiva elementet till ett nyckelmoment. En väldigt engagerande, och för iPhone-formatet overkligt snygg, hack-n-slash-RPG.
• Squash - Bollsport är min absoluta favorit bland träningsformer. Racketsport i sin tur den roligaste grenen inom bollsport att spela, åtminstone i träningssyfte. Har kommit igång med squash igen de senaste veckorna och hoppas snart även kunna spela badminton mer regelbundet igen.

Bra skit - vecka 4:

• Carcassonne - Brädspelet är fortfarande lysande efter tio år och nu finns det att spela som stilrent konverterad app på iPad och iPhone. Ett måste för alla som gillar spel som är barnsligt enkla att lära sig, men är utmanande att bemästra.
• Moneyball - Välspelat, stilrent och engagerande. Brad Pitt och Jonah Hill gör riktigt bra prestationer och träffar den komiska timingen i Aaron Sorkins dialoger helt perfekt, vilket de belönats för med en varsin Oscarnominering. Visst är filmen överdådig och vid tillfällen lite överdrivet storslagen som sportfilmer har tendens att bli, men sättet som den dramatiserar en verklig händelse (om än lite mer jordnära än The Social Network) är riktigt vasst. Imponerande att den ens lyckas engagera en baseball-obildad tölp som mig själv.
• Oscarnomineringarna - Exakt fyra veckor återstår att försöka beta av listan innan det är dags för galan den 26 februari. Redan på papperet gläder jag mig åt en nominering till Max von Sydow (för Extremely Loud & Incredibly Close, men jag ser redan nu en hård fight för att sno statyetten från Christopher Plummers prestation i Beginners) och en till Flight of the Conchords egna Bret McKenzie (för en låt i The Muppets, vinstchanserna här tycks desto bättre med rekordlåga två (2) nomineringar i kategorin).

Film 2011

Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2011 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).

10. Rango
Det känns nästan osannolikt att se tillbaka på ett år där min favorit bland alla animerade filmer inte var producerad av Pixar. Jag hade inga särskilt stora förväntningar på Rango, kanske särskilt eftersom regissören Gore Verbinski haft några väldigt ojämna år på jobbet.  Nu vet jag ju inte riktigt hur stor kontroll han haft över sekvenserna i den här filmen, alltså i jämförelse med en ordinarie spelfilm, men sättet den lyckas ge en modern mix av fartfylld westernaction och persondrama om identitetskris är anmärkningsvärt. Dessutom levereras ett så färgstarkt karaktärsgalleri att alla animatörer i Hollywood har anledning att klia sig i skägget och gnugga geniknölarna inför kommande stordåd.

9. The King's Speech
Första gången jag såg förra årets stora Oscarframgång var jag inte jätteimponerad. Andra gången förstod jag inte hur jag kunde missa alla fantastiska små ögonblick den bjuder på, troligtvis föll jag offer för mina egna förväntningar. Andra gången blev det uppenbart hur filmen lyckas framställa människans tal - något vi tar för givet varje dag - som ett av våra mest kraftfulla verktyg och rent av mäktigaste vapen. Särskilt beröm ska ges till filmens ljudmix, som tillsammans med det subtilt originella fotot har stor del att förmedla denna mänskliga kraft. Colin Firth och Geoffrey Rush bidrar såklart också med sina träffsäkra porträtt.

8. True Grit

Min svaghet för bröderna Coen är ju långt från någon hemlighet, det finns få bottennapp i deras stadigt växande cinografi. Ändå släpper de då och då filmer som tänder min kärlek till deras arbete lite extra. Med tillägget att jag de senaste åren snöat in lite extra på westerngenren (mycket tack vare releasen av spelet Red Dead Redemption) så var det som upplagt för deras tolkning av berättelsen True Grit. Resultatet är magnifikt, en både originell och i vissa hänseenden klassisk western, med fläckfritt skådespel från samtliga större roller, klockren scenografi och kostym och magnifik musik och foto. Få kan som Coens lyfta en relativt enkel berättelse och elevera den till en så minnesvärd filmupplevelse.

7. X-Men: First Class

Det fanns oroväckande mycket som kunde gå snett med en X-Men-prequel, mest för att den såg så fantastisk ut på papperet; manuset som utspelar sig under Kubakrisens stilrena 60-tal, den klockrent castade ensemblen av nya, gamla och nygamla stjärnskott samt en regissör som har övertygat i actiongenren och troligtvis har mer att ge. Matthew Vaughn gjorde mig knappast besviken, utan levererade på alla punkter ett X-Men-fan kunde hoppas. Stilen är helrätt och den klassiska balansen mellan humor och allvar, action och drama, är välavvägd. Visst har filmen sina skavanker, särskilt i vissa effekttyngda scener, men jag är snarare imponerad över vad skaparna lyckats åstadkomma med mindre än ett år mellan inspelningsstart och premiär. Förhoppningsvis får Vaughn även chansen att sitta i uppföljarens förarsäte, då ser filmseriens framtid återigen ljus ut.

6. Black Swan
Vissa riktigt vassa filmer, som haft tidig Sverigepremiär det gångna året, har jag nästan glömt bort när det blivit dags att summera listan. Black Swan är emellertid ett mäktigt undantag, det kommer troligtvis ta många år innan filmens bilder börjar blekna i mitt minne.
Favoriten Darren Aronofsky lyckas återigen skapa en jobbig känsla inom mig, karaktärsuppbyggnaden av balettdansösen Nina (Oscarsprestation av Natalie Portman) är fullkomligt fulländad och jag ser på i frustration och vånda. Det både mentala och fysiska förfallet tar tittaren genom samma skärseld och ger en riktigt stark finish. Det är verkligen synd att Aronofsky hoppade av både RoboCop-remaken och Wolverine-uppföljaren, för få saker skulle vara lika spännande som att se en sådan excentriker regissera en dedikerad actionrulle.

5. Apornas planet: (R)evolution
Originaltitel: Rise of the Planet of the Apes
En av årets största filmöverraskningar var osannolik på flera vis. Dels är den, liksom nya X-Men, en prequel. En genre som allt för ofta varit både effektsökande och föga originell. Dessutom är det en film som, liksom nya X-Men, lyckas hålla en spännande balans mellan ett slags filosofiskt drama och snygg actionrökare, med science fiction-undertoner.
Jag vet att jag kanske egentligen gillar den senaste delen i Apornas planet-sagan lite oförskämt mycket, men den är gjord med sån oerhörd eftertanke och detalj till originalfilmen att sekvenserna klaffar felfritt, som hand i handske. Dessutom är uppbyggnaden av primaternas uppror så effektivt framställt att jag rycks med fullständigt, får behagliga rysningar av flera mäktiga scener. Sedan gillar jag hur filmen kan framföra ett pacifistiskt budskap (att det är vi människor som förgör oss själva, ingen annan) på ett sätt som egentligen borde kännas övertydligt, men lyckas göra det så finkänsligt. Medan aporna försöker att kämpa sig till frihet utan att skada människor på kuppen så sitter jag och, halvt omedvetet, hejar på människornas undergång. Osannolikt, som sagt. Och filmer som lyckas skapa en så djuplodad känslokonflikt inom mig är värda all heder.

4. Winter's Bone

Årets största skådisgenombrott är i mina ögon Jennifer Lawrence. Redan innan nämnda X-Men: First Class och listbubblaren The Beaver så lyckades hon bräda mig med sitt subtila skådespel i drabbande Winter's Bone.
Filmen rör sig kring en fattig familjs öden i de amerikanska Ozarkbergen. Den droghandlande pappan har inte synts till på en halv evighet, men när familjen hotas att vräkas från sitt hus känner dottern Ree sig tvingad att söka upp honom. Det hon möter i traktens glesbygd, det kärva livet och de bisarra karaktärerna (hillbillymaffian ger mig fortfarande kalla kårar), gör filmen otroligt färgstark trots sin gråblåa färgskala. När favoriten John Hawkes dyker upp i en sprakande biroll och jakten på pappan blir allt mer engagerande sitter jag på helspänn.

3. Never Let Me Go
Kan ni nämna en enskild genre som tilltalar mig snäppet mer än andra? Trogna läsare och vänner vet att dystopier ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Anledningarna är många, men Never Let Me Go är ett ypperligt exempel på de persondraman som uppstår mellan människor som lever i en redan förlorad värld. Redan anslagets hantering av storyn som ett mysterium suger in mig totalt i världen. Vad är det för konstig internatskola karaktärerna går på? Varför påstås det att de kommer dö om de lämnar den? Fasaden spricker redan tidigt i berättelsen, men gör att jag bara blir än mer engagerad i elevernas öden. Andrew Garfield, Carey Mulligan och Kiera Knightley gör alla fantastiska prestationer och gör berättelsen påtagligt och obehagligt nära. Fantastiskt foto lyckas försköna filmen och samtidigt förvrida världen den skildrar ytterligare.

2. Drive

Dansken Nicolas Winding Refn borde vara en av de mest lyckade, skandinaviska filmexporterna på senare år. Redan tokhyllad i indiesvängen tog han det gångna året det definitiva steget ut i storrummet med den, trots allt, väldigt säregna Drive. Ryan Gosling gör en mycket minnesvärd roll som den tystlåtne och mystiske flyktbilsföraren-for-hire. Väldigt lite information om hans egentliga person ges i början av berättelsen och beteendet som frammanar hans allt mörkare inre blir lika trollbindande nervigt som ångestfyllt att ta del av. Det är också beundransvärt hur många saker som lämnas öppet för tolkning, utan att lämna mig otillfredsställd som tittare. Exempelvis min känsla att föraren lider av en personlighetsstörning, där hans vardag som stuntman tagit över hans identitet och får honom att vandra genom staden som en förlegad actionhjälte från 80-talet. En tolkning som fick filmen att växa i mina ögon och även gav extra fog för den stilrena looken och det vanebildande soundtracket.

1. Nader och Simin - En separation
Originaltitel: Jodaeiye Nader az Simin
De bästa filmerna, oavsett genre, är för mig de som kan försätta tittaren i samma mentala situation och känsloläge som protagonisterna. Här är ett manus som lyckas med råge, frustrationen och ovissheten blir otroligt påtaglig när berättelsen effektivt rullas upp och konflikterna tätnar.
Bland många saker som imponerar på mig i filmen så måste jag särskilt lyfta fram skådespelarna. En film av det här slaget har förvisso fördel om ensemblen består av mer anonyma namn, och jag kan räkna antalet iranska filmer jag sett i mitt liv med ena handens fingrar, men också deras fläckfria sätt att agera fick mig vid tillfällen att glömma att jag faktiskt tittade på en film och inte ett verkligt vardagsdokument.
En film jag varmt kan rekommendera till alla. Även om den framställs som en dramafilm i första hand så har En separation en nervig thrillerkänsla över sig. Manus och genomförande har även en hel del likheter med den danska dogmavågen.

Tio bubblare i alfabetisk ordning:

• 127 timmar (127 Hours)
• Animal Kingdom
• Attack the Block
• The Beaver
• Hanna
• Hesher
• L'Illusionniste
• Melancholia
• Tinker Tailor Soldier Spy
• Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (The Adventures of Tintin)

År 2011 såg jag totalt 111 filmer nya filmer (d.v.s. som jag inte sett tidigare). Totalt var det 186 timmar och 49 minuter film och genomsnittslängden för filmerna blir därmed 101 minuter. För andra året i rad ser jag färre filmer än året tidigare (såg ungefär ett tjugotal fler under 2010), men så har det också varit ett ganska intensivt år. Snittlängden på rullarna var däremot nästan densamma som förra året.

Bra skit - vecka 3:

• Charlie Chaplin - I betandet av filmer från IMDB:s Top 250-lista märkte jag att Chaplin har en handfull rullar med i toppen. Jag har sett förvånansvärt få av hans filmer, men när City Lights blev min 171:a sedda från listan blev jag samtidigt övertygad om att jag vill se många fler.
• John Moose - Levererade en fin radiosession på P4 Värmland i fredags och en grym spelning på Pace igår. Lyssna på några låtar via deras Facebook-sida! Ni kan också höra deras radioframträdande så länge SR håller kvar det i sitt arkiv.
• The Life and times of Tim - Introducerades till den här lilla pärlan för något år sedan, en animerad serie som är långt ifrån lika hysterisk som de mest framgångsrika satirerna i genren, men underhållande på ett helt annat vis. Här drivs de kvartslånga berättelserna nästan helt fram av dialogen. Det är också seriens sätt att fånga det komiskt absurda i hur vi människor pratar med varandra som är den största behållningen. Säsong tre rullar i USA nu.
• Paths of Glory - En av de där rullarna som legat och väntat en halv evighet på att ses. Underligt att det dröjt så länge, kanske framför allt eftersom den är orkestrerad av personliga favoriten Kubrick. Gick in med mycket små förväntningar i tittandet, trots sönderhyllningarna från olika håll, och blev som bortblåst av den starka storyn, det magnifika kameraarbetet och de patenterat Kubrickskt geniala tagningarna.

All glory to the Hypnotoad!

Allt verkar ju hållas på Facebook nuförtiden, men måste ändå dela en gammal favorit här. Någon har äntligen laddat upp ett av mina topp tio favoritklipp från Futurama i bra kvalitet på tuben. Håll till godo/bli nostalgiska/whatever!

Bra skit - vecka 2:

• 250films.net - Hemsidan för att checka av alla filmer du sett från IMDb:s ständigt föränderliga topplista, över de 250 bästa filmerna genom tiderna enligt användarnas röster. Har nämnt sidan här förut, men eftersom jag siktar på att komma upp i 200 sedda från listan (ligger på ungefär 170 nu) innan årets slut passar jag på att utmana fler att se några kvalitetsrullar!
• The Guard - Jag gillar när filmer oväntat kommer och sveper bort mattan under fötterna på mig. Hade inga som helst förväntningar på The Guard innan jag började titta, mer än lovord från en kompis. Jag var absolut inte beredd på en film som har en av de mest bisarra, elaka, frispråkiga och därför lika älskvärda huvudkaraktärerna jag sett på mycket länge. Påminde i sin stil en hel del om den finfina In Bruges; en annan rulle med Brendan Gleeson som för några år sedan överraskade mig från nästan ingenstans.
• Les quatre cents coups - Appropå IMDb:s Top 250 så såg jag om den här klassikern från 1959 med mina elever på de gångna filmlektionerna. Måste ha varit i deras ålder, om inte en handfull år yngre, när jag själv såg den senast. Tydligt stilbildande och riktigt snygg.
• Ricky Gervais - Mannen som inte böjer sig för att ta in den vågade humorn i populärkulturens mainstreamfåra. Chockade nöjesvärlden med sina oväntade skämt på förra årets Golden Globe och ikväll har han helt otippat fått chansen att leda galan på nytt!

Bra skit - vecka 1:

• The Ides of March - Ännu en film i Clooney-regi som har en stark känsla av autencitet, kan bli en av de stora överraskningarna när oscarnomineringarna offentliggörs om några veckor.
• Melancholia - Filmen som fick mig att längta efter fler Von Trier-filmer igen. Så har jag väl också en fäbless för vackra filmer om jordens undergång.
• Nader och Simin - En separation - Starkaste filmupplevelsen på månader, förtjänar alla hyllningar och bör lätt plocka hem guldglobar och -statyetter i bästa utländska film-kategorier under våren. Förhoppningsvis leder det till att fler ser den.
• Sherlock - Andra säsongen av den brittiska serien startade i stor stil, håller tummarna att de två återstående, långfilmslånga avsnitten håller lika hög standard.
• Skyrim - Mitt andra hem under de gångna veckorna. Skyrim har, som de bästa verken, visat sig vara mer än bara ett tv-spel. En upplevelse som är det närmaste en fysisk förflyttning till en främmande värld jag någonsin har upplevt

The Moose is Loose

John Moose
Originally uploaded by Magnus Bergström

Varit tyst här ett tag, mycket arbete och filmtittande inför årslistan är några anledningar. Ville hur som helst dela med mig av ännu ett bandfoto som jag fick möjlighet att ta tidigare den här månaden, åt finingarna i John Moose.
Jag hade en ganska stressig lördag när bilderna skulle tas, mycket på grund av nämnda jobbörda, och var direkt efter redigering inte helt nöjd med resultatet. Delvis berodde det också på att jag verkligen gillar bandets musik och ville göra den rättvisa med en värdig bild. Lyckligtvis var jag mycket mer nöjd med resultatet när jag fick återse bilden med färska ögon en halv vecka senare, förhoppningsvis får jag även möjlighet att ta fler foton med bandet så småningom. Så länge kan ni med fördel njuta av deras toner via Facebook.

Double Greatness

Salvadori Fantastico Four
Originally uploaded by Magnus Bergström

Som eventuella intresserade har kunnat se på flera av mina analoga arbeten det senaste året, så har jag blivit en stor fantast av foton med multipla exponeringar. För bara några månader sedan slog det mig att även min digitala trotjänare har en funktion för den här sortens bilder, vilket fick mig att hoppas på ett tillfälle att sätta den på prov.
I onsdags dök möjligheten upp, när fina Anna (a.k.a. Salvadori Fantastico) ville ordna några bilder inför hennes spelning på Båten i Karlstad den 3:e december. Här är en gemensam favorit, som högst troligen blir föremål för spelningens affisch.
Klicka bilden för fler exempel på Flickr.

The Florells

The Florells
Originally uploaded by Magnus Bergström

Som tidigare nämnt så passade jag under vännerna Frida och Tobias bröllop på att knäppa några bilder på alla roliga gäster, men självklart tog jag mig också tid att fotografera det lyckliga brudparet.
Det var spännande att jobba helt digitalt med min Nikon D80 igen, eftersom jag ägnat så otroligt mycket tid de senaste åren åt analoga experiment. Men det var också en utmaning att jobba med "arrangerat" fotografi, eftersom de flesta av mina analoga bilder uppstår ur spontana situationer.
Som tack för en fantastisk fest och för möjligheten att få lite feedback presenterar jag en av bilderna här. Håll till godo!