November 2012 - Ang. streamingtjänster för film
Netflix, Headweb, Filmnet, Viaplay. Everything – all the
time. Det svenska streamingkriget är över oss och vi konsumenter sitter på
buffébordets första parkett. Alla vill vinna det första slaget om marknaden och
tjänsterna konkurrerar om oss med pressade priser. När det amerikanskt
etablerade Netflix lanserades i Sverige svarade konkurrenterna nästan
omedelbart med att sänka sin månadskostnad.
Fast än så länge står valet av streamingtjänst ganska svårt,
mest för att deras utbud varierar så kraftigt. Det är en lång väg att gå innan
de kan stoltsera med ett bibliotek i nivå med de stora musiktjänsterna. Ändå
kan det bli så att vi aldrig får den ultimata lösningen. Jag kan i mina sämsta
stunder till och med förbannas över lyxproblemet att favoritartister som Pink
Floyd, Tool eller Led Zeppelin inte finns tillgängliga på exempelvis Spotify.
Och då har filmtjänsterna ändå en ännu längre väg att gå. Filmlicenserna hålls
hårdare och utbudet förblir i stor utsträckning begränsat.
Så länge får vi konsumenter glädja oss över de små
vinsterna. Att äntligen få titta lagligt på fantastiska Misfits eller Party Down,
tv-serier som aldrig ens visats i svensk tv, är ett steg i rätt riktning för en
industri som ständigt konkurrerar mot piratkopieringens innovativa lösningar. Än
lever den dekadenta drömmen, att till förmånligt pris kunna se vad man vill,
när man vill.
December 2012 - Ang. Bechdeltestet och skevt fokus i filmdebatter
För att en film ska klara det så
kallade Bechdeltestet måste den uppnå tre krav:
- Den ska innehålla minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer.
- De två rollfigurerna ska prata med varandra under filmens gång.
- De två rollfigurerna ska prata om något annat än män.
Det kan låta som ett vanligt
förekommande fenomen, men färre filmer än vad vi vill tro klarar testet.
Alldeles för många faller redan på första punkten. Producenter kan påstå att
villkoren mellan män och kvinnor blir allt mer jämställda både på och vid sidan
av vita duken, men det måste finnas gränser för hur långsamt det får gå.
De är emellertid inte ensamma
om att behöva ta ansvar för jämställdhetsdebatten inom film, vi biobesökare och
filmjournalister gör oss utan vidare medskyldiga till att stärka könsrollerna.
Häromveckan gick jag och såg den otroligt fängslande filmen Call Girl. En delvis verklighetsbaserad
film om prostitution som mörkas av staten och polisen, med en härva som
sträcker sig upp till svenska riksdagen. En stark bild av kvinnors utsatthet.
Men vad har snacket efteråt till
största del handlat om? Jo, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Trots att filmen
varken ger de politiska karaktärerna namn eller deras fysiska likhet.
Är vi så fega att ta den faktiska genusdiskussionen att vi måste skapa
en debatt om manshat?
Februari 2013 - Ang. missriktat beröm i Oscarstider
Filmpristiderna ger mig alltid en kluven känsla. De
presenteras i stora, uppblåsta jippon, samtidigt som det är den tid på året då
det som mest pratas om film ur ett kvalitativt perspektiv. Vem förtjänar att
prisas? Och varför? Samtidigt kan den amerikanska filmakademins urval kännas
ganska trångsynt och enspårigt. Många filmpärlor har förbisetts genom åren,
samtidigt som pompösa skräpfilmer som Steven Spielbergs War Horse har kommit undan med mer än en handfull nomineringar.
Men däri ligger också en del av tjusningen, i diskussionen
som uppstår kring priset. Oscarn är inte bara det mest ikoniska filmpriset,
utan till skillnad från bland annat Guldpalmen och Guldbjörnen även det klart
folkligaste. Det väcker reaktioner och debatt kring tycke och smak, även hos de
som enbart betraktar film som ren och skär underhållning.
Vilket som så kommer jag ändå sitta där, natten till den 25
februari, med nybryggd kaffekanna. Och oavsett hur objektiv jag försöker vara
så kommer jag hålla tummarna för att de skandinaviska vinstchanserna förgyller
tillställningen. Kon-Tiki och A Royal Affair, med Gustaf Skarsgård
respektive Alicia Vikander i framträdande roller, men inte minst Searching for Sugar Man. Den svenska
dokumentärsuccén som nu liksom sin huvudperson söker sitt definitiva
erkännande.
Mars 2013 - Ang. det som skrämmer oss
Jag tycker mig vara relativt fri från genrefördomar, men det
finns en kategori filmer som för mig verkar onaturligt omhuldad av mina
likasinnade filmnördar.
Skräckfilmen.
Visst finns det en stark social anledning till att se
skräckfilm, men inte för att vi vill bli skrämda på riktigt. Det är skrattet.
Vi vill åt den tillgjorda hoppa-i-soffan-effekten för att sedan kunna skratta
åt oss själva och varandra. Komma ner från adrenalinchocken och inse att allt
bara är på låtsas.
Givetvis finns det skräckfilmer som jag älskar, men nyare
bidrag till genren gör att den effektivt spelar ut sin egen roll. Senare år har
gett oss massproduktion på filmer som går till extremer för att på ett ytligt
sätt skrämma och äckla oss, utan att för den delen ge ett bestående intryck. De
tvingas överträffa sig själva gång på gång, samtidigt som de är utmärglade på
originella idéer.
Den verkliga skräcken återfinns för mig istället utanför
genrens ramar. I berättelser som förfärar mig genom verklighetsförankring eller
för att de provocerar min bästa vän och värsta fiende – mina egna tankar. Den
SVT-aktuella, brittiska serien Black
Mirror är till exempel långt från vad andra skulle tolka som skräck. Svart
humoristisk, satirisk och samhällskritisk, men den ger också obehagskänslor som
följer med mig i veckor. För att den provocerar mina tankar.
