27 januari 2011

"People get crushed like biscuit crumbs, and laid down in the bed you made"

En av de mest intressanta filmerna som kommer kämpa om guldstatyetter i Los Angeles är helt klart Black Swan. Darren Aronofsky har hittat tillbaka till den enerverande stilen från verk som Requiem for a Dream, med en film som kryper in under huden på ett både obehagligt och energiskt vis. Ensemblen är inte självklar, det är vågat av Aronofsky att använda sig av prestationsmässiga wild cards som Mila Kunis och Winona Ryder. Inte heller Vincent Cassel har alltid lyckats övertyga mig, men här passar han som handen i handsken. Och visst är skådespelarna bra, men Natalie Portman är i jämförelse fantastisk, både vass och ömtålig som papper, och kommer stå stark som en svandrottning i konkurrensen om en Oscar.
Intrigen och takten är utmärkt. Det pulserar likt andetag och kulminerar i en adrenalinrush, några scener blir riktigt mäktiga tack vare den grymma ljud- och musiksättningen. Mental påfrestning ena stunden, mental frigörelse i nästa. En film som växer ju mer jag tänker på den och som troligtvis kommer växa sig ännu större med tiden, trots några tveksamma specialeffekter som kanske inte kommer må lika bra av tidens tand som den tidlösa berättelsen.

26 januari 2011

The A-Team of Finland

Fantastiskt rolig sekvens i senaste Simpsons-avsnittet! Visst lyckas de återigen blanda ihop de skandinaviska accenterna, men replikerna är så sjukt roliga.

23 januari 2011

"Vet Peter Forsberg något om det? Har du numret till honom?"

Har lyssnat på de tre första avsnitten av Filip Hammar och Fredrik Wikingssons podcast, som drivs via Aftonbladet. En riktigt rolig show som verkligen nyttjar formatet på helt rätt vis, de skapar flertalet gånger saknad och frustration över att man inte spelar in eller på annat vis dokumenterar de mest skruvade diskussionerna kring absolut nonsens, som man har med sina vänner över en kopp kaffe eller i gröngräset en slö sommardag. Dessutom har killarna lyxen att kunna ringa upp någon ur sitt breda kontaktnät för att fortsätta driva diskussionen. Vad säger Tomas Ledin om att han långsamt slutar associeras till svensk sommar? Och tycker Markus Krunegård att Marcus Birro pissar för mycket på Norrköping?
Troligtvis det, i min mening, bästa som duon producerat sedan Boston Tea Party. Kanske för att uppläggen är ganska lika, med iakttagelser och frågeställningar som sedan kan konkluderas med hjälp utifrån. Diskussionerna som utgår från vardagen eller populärkulturen och slutar i något annat påminner också om andra favoriter som Chuck Klosterman eller i vissa stunder till och med Seinfeld.

Efterlängtat 2011

Året är blott en månad gammal, men redan har en hel drös spännande filmer börjat hägra på svenskabiografer eller rent av redan haft sin svenska biopremiär! I min frustration och längtan namedroppar jag skamlöst en alfabetisk lista över tio särskilt efterlängtade verk:

The Adventures of Tintin: Secret of the Unicorn - Tintin, en av de mest klassiska äventyrsseriefigurerna, får nytt liv på vita duken genom giganterna Steven Spielberg i registolen och Peter Jackson som producent (gissningsvis för att dela med sig av sina motion-capture-kunskaper från Lord of the Rings-dagarna). Mina förväntningar är väldigt höga, särskilt eftersom jag till och med gillar de gamla, lite halvdana, tecknade filmerna!

Black Swan - Darren Aronofskys första film sedan hyllade The Wrestler är en återgång till hans gamla stil, en psykologiskt skruvad berättelse. Natalie Portman har redan vunnit flera priser, och är i snacket för en Oscar, i rollen som gravt avundsjuk balettdansös i en Svansjön-uppsättning. Aronofskys nästa film är, så överraskande så det låter overkligt, den andra filmen om Wolverine, ett spännande val som jag ser fram emot otroligt mycket.

The Girl with the Dragon Tattoo - Jag trodde aldrig jag skulle ha ett nämnvärt intresse för den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor, men varje rapportering kring den har successivt stärkt mina förväntningar: David Fincher antog uppdraget som regissör, tillsatte lovande skådisar i nyckelrollerna, försatte större delar av inspelningen till Sverige, lät finfine manusförfattaren Steven Zaillian revidera Stieg Larssons berättelse och tog med sig Trent Reznor att efter The Social Network även komponera musiken till hans senaste verk. Den svenska filmatiseringen var en stabil deckare, men min nuvarande känsla är att Fincher kan toppa Oplev. Med råge.

The King's Speech - En av de där rullarna som, för min del, kom från så gott som ingenstans och hyllades sönder tills jag helt enkelt MÅSTE se den. Regissören Tom Hooper har förutom hyllade The Damned United mest regisserat avsnitt från brittiska tv-serier. Colin Firth är redan Golden Globe-prisad för sin roll som kungen i behov av talterapist - George VI - och har nu även häng på guldstatyetten om någon månad. Att jag nyligen såg honom prestera guld i A Single Man gör ju inte saken sämre. Dessutom sköt filmen snabbt upp på IMDb:s lista över de 250 bästa filmerna någonsin. En lista som förvisso är i snabb förändring, men att någon gång ha legat där är en hög värdemätare för flertalet filmer.

Play - Om jag måste välja åtminstone en svensk film till listan så blir det den senaste av Ruben Östlund. De ofrivilliga var en suveränt obekväm upplevelse och jag litar på honom om någon att upprepa succén.

The Rum Diary - Johnny Depp är i behov av en succéroll. Filmerna han medverkat i de gångna åren har gått knackigt och nyutkomna The Tourist verkar nästan ha varit droppen. På lut står den senaste piratinstallationen (som väl får antas åtminstone bli en given kassasuccé, oavsett filmens kvalitet) och denna filmatisering av Hunter S. Thompsons verk, en slags fristående uppföljare på kultrullen Fear and Loathing in Las Vegas. Det kan gå hur som helst; skådislistan lovar gott men regissören Bruce Robinson tycks halvdan och har dessutom inte suttit i ledarstolen sedan 1992.

Super 8 - J.J. Abrams gick ganska snabbt från tv-produktioner till att bli en väldigt lyckad regissör och producent av action- och scifi-filmer (Cloverfield, Mission: Impossible III, Star Trek). Till sitt senaste verk använder han det gamla Lost-tricket och låter detaljerna kring storyn (till och med skådislistan, tills alldeles nyligen) vara höljda i dunkel. Förutom en väldigt hemlighetsfull trailer är det helt tyst kring produktionen, allt vi vet i nuläget är att den troligtvis handlar om utomjordingar relaterade till Area 51, utspelar sig under 70-talet och att en ny reklamfilm dyker upp under Super Bowl. Och visst funkar tricket, jag är jobbigt peppad!

The Tree of Life - Terrence Malick är en spännande regissör av många anledningar, bland annat eftersom han producerar väldigt få filmer. Tills nyligen har det tagit honom minst fem (ibland nästan 20) år att komma med en ny rulle, vilket ofta har märkts på det välproducerade, detaljrika resultatet. Nu sitter han emellertid inne med två filmer de närmaste två åren och hans första verkar filosofiskt vara något i stil med Aronofskys The Fountain. Oavsett om det blir lyckat eller ej så kommer Malick vara en snackis, som vanligt.

True Grit - Det är ingen hemlighet att jag älskar bröderna Coens filmer. Oavsett vad de tar sig an så har resultatet alltid varit sevärt, om inte fantastiskt. Sedan Oscarsuccén No Country for Old Men har de med blandat resultat arbetat med det tragikomiska, men nu återvänder de till det hårdnackade och gör en nyinspelning på en John Wayne-western. Favoriten Jeff Bridges och barnskådisen Hailee Steinfeld lovordas redan i USA för sina prestationer. Lite synd är att det troligtvis inte blir Coens som regisserar filmatiseringen av Cormac McCarthys bok Blood Meridian, de var några av mina favoriter till jobbet.

X-Men: First Class - Här har vi den actionfilm som helt klart väcker mitt största intresse i sommar! Kick-Ass-regissören Matthew Vaughn gör en filmatisering av serien X-Men: First Class, som utspelar sig årtionden före de mer välkända berättelserna. Närmare bestämt på 60-talet, då Charles Xavier och Erik "Magneto" Lehnsherr fortfarande var kärvänliga studiekamrater vid universitetet i Oxford. Riktigt spännande skådespelare, en oförskämt välklädd era och superkrafterna vi älskar. Det här kan bli löjligt bra, om allt faller sig rätt.

Några av rullarna i listan kommer troligtvis vara aktuella för Oscarsgalan den 27 februari, så förhoppningsvis får jag läge att se dem väldigt snart.

17 januari 2011

i365

I början av året startade jag ett smått efterlängtat fotoprojekt som jag sett flera personer på Flickr pyssla med tidigare, ett s.k. Project 365. Det går ut på att ta ett foto om dagen under ett års tid. För att få någon slags röd tråd och kontinuitet i det hela sätter man dessutom upp specifika gränser för sig själv, t.ex. hur bilderna ska tas eller vad de ska innehålla.
Jag bestämde mig för att göra ett projekt där bilderna enbart får vara tagna och redigerade med min iPhone, eftersom det erbjuds en rad intressanta fotoappar att pilla med. Bilden här ovan är exempelvis mitt sjunde bidrag, från den 7 januari. Eftersom jag ser det här väldigt mycket som ett utvecklingsexperiment så använder jag även Facebook som forum istället för Flickr, så ni som är intresserade av att följa projektet kan klicka er vidare med den här länken.

15 januari 2011

Sporten som ska rädda världen

Jag verkar inte vara den ende som blivit tagen av Squashdjävulen.

Film 2010

Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2010 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import). (Observera att den lånade bannern här ovanför är missvisande eftersom alla filmer som syns i den inte haft svensk premiär under 2010.)

10. Till vildingarnas land
Originaltitel: Where the Wild Things Are
Regissören Spike Jonze ligger bakom ett gäng fantastiska, men likväl flummiga filmer. Inte minst de som baseras på manus av Charlie Kaufman. Därför var det redan på förhand en svindlande tanke att han skulle ge liv åt Maurice Sendaks smått absurda och drömska barnbok om ett land med labila monster. Och visst levererar den, framför allt imponerades jag av kostymerna och de subtila specialeffekter som måste ha använts för så enkla saker som när monstren pratar. Eller mer omfattande scener, som när de slår sönder träd till kaffeved.
Röstskådespelet är riktigt bra, särskilt Paul Danos karaktär var hjärteskärande. Även filmens tolkning av den tillbakadragne tjuren Bernard väcker både skratt och dystra stunder av medlidande.
En film som inte riktigt lyckas hålla familjefilmbalansen (den är i stunder alldeles för obehaglig för den målgrupp som boken troligtvis riktar sig till), men som bjuder på en hel del intressanta funderingar för oss äldre tittare. Och samtidigt bjuder på ett visuellt mäktigt äventyr att återbesöka flera gånger om.

9. Scott Pilgrim vs. The World
Det finns nog inte mycket mer att tillägga om den här filmen än det jag skrev strax efter att jag hade sett den, en fest för tv-spelsnördar och rejäl underhållning för övriga! Edgar Wright har fångat estetiken från 8- och 16-bitskulturen riktigt bra och tillför dessutom den musik och de ljudeffekter som uteblev i serieromansförlagan och som nästan krävs för att fullända referenshumorn. Storyn är en potpurri av klassiska element från tiden då Nintendo och Sega regerade marknaden och lockade spelarna med italienska rörmokare och blåa igelkottar. Grafiska effekter slår ut från knytnävsslag, besegrade motståndare går upp i rök och lämnar efter sig en drös med guldmynt. Och så vidare. Allt utan att på något vis kännas lösryckt ur filmens sammanhang.
Jag sammanfattar det som tidigare: "Jag har troligtvis aldrig sett en film som lika systematiskt genomsyrats av förkärleken till sin egen inspirationskälla och samtidigt på ett så öppet sätt omfamnat de medvetna nördarna. Sett till vad den försöker uppnå är den näst intill fulländad."

8. Kick-Ass
Jag hade absolut inte förväntat mig att en av de mest provocerande filmerna jag sett på flera år skulle vara en storproduktion av det här slaget. Men var om inte i Kick-Ass kan vi se en far skjuta sin knappt tioåriga (skottvästförsedda) dotter för att träna upp hennes stryktålighet i slagsmål? Den som inte känner behov att vara helt PK och kan acceptera en sinnessjuk berättelse kan se fram emot storslagen underhållning. Matthew Vaughn levererar en oväntat rivig satir av superhjältegenren, med många minnesvärda ögonblick: Nicolas Cages medvetet överdrivna Adam West-imitation, den skrupellösa hanteringen av wannabehjältar (kanske främst huvudkaraktären Dave Lizewski) och såklart lilltjejen Hit-Girls lemlästande eskapader i den undre världen, för att nämna några. Få filmer har fått mig att skratta åt så bisarra saker, fått mig att sätta skrattet i halsen, ge mig känslan av att vad som helst kan hända härnäst och samtidigt lyckats knäppa några värdefulla, samhällskritiska poänger på vägen.

7. En enda man
Originaltitel: A Single Man
En av årets största visuella bedrifter är ett lågmält drama efter en roman av Christopher Isherwood. En film om förlorad kärlek som stundvis gör ont på riktigt, Colin Firth är så otroligt trovärdig som den förstörde universitetslektorn George. Mycket av diskussionen kring filmen har dock i första hand handlat om huvudkaraktärens homosexualitet, men regissör Tom Ford lyckas underligt nog att både göra könen i relationerna oväsentliga och samtidigt ge känslan av att saknaden efter en förlorad partner kan vara större om sexualiteten i förhållandet ligger utanför det "normala". Med 60-talets USA som fond är George trots allt inte helt öppen, och av vissa personer redan avvisad, till följd av sin läggning. Överhuvudtaget kommenterar filmen den amerikanska skräcken för hoten mot deras värderingar, bland annat genom referenser till den i berättelsen nyligen överblåsta Kubakrisen.
Förutom att filmen trycker på rätt känsloknappar så är den som sagt rent ögongodis. Flera scener är så vackert filmade att jag vill hoppa tillbaka gång på gång. Foto, kostym och rekvisita förenas dessutom i en blöt dröm för 60-talsnördar och andra vintageälskare.

6. Inception
Årets mest omtalade storfilm behöver kanske ingen närmare introduktion. Inception är på flera vis en fantastisk bedrift, bland annat för att det troligtvis är den mest framgångsrika filmen på väldigt länge (kanske sedan den första Matrix-rullen) som är en originalberättelse och inte baserad på tidigare filmer, böcker, figurer eller manus. Visst lider filmen av vissa problem, så som den vid tillfällen onödigt direkta klippningen som ger ett hafsigt intryck; Samma oslipade finish tyckte jag mig även se i Christopher Nolans förra film The Dark Knight. Det är emellertid den enda tekniska detaljen som fallerar i en storslagen filmupplevelse. Nolan är i mitt tycke väldigt effektiv när det gäller att etablera drömmarnas regler och förutsättningar i filmen, vilket gör berättelsens andra halva enkel att följa och ryckas med i. Den innehåller även ett gäng klart grymma skådisar, men de flesta får lite väl undermåligt material att arbeta med. Karaktärernas berättelser är intressanta, men mest vikt läggs vid den raffinerade "antikuppen" som utgör en stor del av storyn. Trots dessa brister har den en värdig plats på årets lista, vilket kanske säger en del om hur fascinerande jag ändå tycker att tilldragelsen är.

5. Exit Through the Gift Shop
Senare år har levererat dokumentärfilmer som nästan känns för osannolika för att vara sanna. En skepsis som åskådare levt länge med, särskilt efter Peter Jacksons genombrottsmockumentär Forgotten Silver på 70-talet. Bara 2010 så hade tre likväl ifrågasatta filmer premiär i USA: Catfish, I'm Still Here (som numera är en öppet erkänt mockumentär) och denna. Exit Through the Gift Shop är, åtminstone påstått, regisserad av gatukonstens samtida gigant Banksy. Ingen vet vem han egentligen är, det finns inga bekräftade avslöjanden kring hans identitet, vilket kan ha varit en lockelse för många att se filmen.
Överraskande nog handlar den dock om en helt annan person, fransmannen Terry som konstant filmar allt som sker i hans vardag. Av en händelse hamnar Terry bland etablerade gatukonstnärer och börjar följa deras mer eller mindre olagliga installationsarbeten med kameran. Det ena leder till det andra och resultatet är lika mycket en underhållande film som skarp kritik mot kommersialiseringen av konst (därav titeln, bland annat) och hur hype kan styra marknadsvärde. En dokumentär som i bästa anda både beskriver ett samtida fenomen och lyfter det utanför ramarna (no pun intended). Om det vi ser är på riktigt blir därav sekundärt till syftet, mycket i likhet med berättelsen som innehar andraplatsen i den här listan.

Originaltitel: The Road
Det här är troligtvis den film jag såg fram emot mest under hela året, eftersom den är baserad på en av de starkaste romanerna jag läst på många år. Det var också den första boken av Cormac McCarthy jag läste, men efter att även ha fått uppleva mästerverket Blood Meridian (som också ser ut att bli film snart) har han snabbt vuxit till en av mina absoluta favoritförfattare. Passande nog påminner stämningen i nämnda bok väldigt mycket om stämningen i The Proposition, en western skriven av Nick Cave och regisserad av John Hillcoat - som nu även gjort The Road.
Filmen då? Jo, Hillcoat lyckas verkligen förmedla hopplösheten och uppgivenheten från boken. Även om den litterära förlagan spelade en ännu mörkare, nästan suicidal ton, så väcker filmen samma frågor och ger tittaren samma känslor av ångest och, faktiskt, av skuld. Mycket av det här kan vi naturligtvis tacka castingen för, Viggo Mortensen och lillkillen Kodi Smit-McPhee klarar verkligen att bära rollernas tyngd.

3. Shutter Island
Kanske gillar jag den här filmen oförskämt mycket. Baserad på en mycket habil kriminalare (även om boken nog sträcker sig utöver genrens klassiska grepp) av Dennis Lehane och förd till vita duken av giganten Martin Scorsese, milt sagt väldigt lovande förutsättningar. Men få filmskapare skulle som Scorsese lyckas gå utöver förutsättningarna; klippningen är suverän, filmen rör sig väldigt likt en klassisk thriller från efterkrigstiden, ljud- och musiksättningen träffsäker och skådespelarna fläckfria. Intressant är, utan att avslöja för mycket, att DiCaprio spelar en karaktär väldigt likt den han gestaltar i Inception. Fast Nolan lyckades inte riktigt få ut samma känslomässiga styrka i rolltolkningen som den han gör i Shutter Island.
Filmens enda nackdel är att den inte lyckas göra åskådaren lika intresserade i mysteriet som sin förlaga, boken gav fler detaljer som kunde påvisa sanningen. Samtidigt är det till filmens fördel att den koncentrerar sig på karaktärsutvecklingen. Slutligen är effekterna väldigt övertygande, drömsekvenserna hänför samtidigt som de inger obehag. En väldigt vacker berättelse som jag kanske hellre återupplever såhär än i pappersform.

2. The Social Network
Den senaste filmen från David Fincher har en del gemensamt med niondeplatsen i listan. Den lyckas lyfta fram ett generationsfenomen och göra det oväntat attraktivt för åskådaren. Men styrkan i The Social Network är så mycket mer än bara storyn om Facebooks uppkomst, den levererar som jag tidigare nämnt på samtliga plan. Manuset av Aaron Sorkin är utmärkt, skådespelarna vassa som rakblad och Fincher bjuder på sina bästa, visuella trick. I en av nyckelscenerna, en roddtävling, använder han sig exempelvis av annorlunda tilt-shift-foto i etableringsbilderna, samtidigt som en industrielektronisk version av In the Hall of the Mountain King spelas. Det imponerande soundtracket av Trent Reznor är överhuvudtaget en helt egen anledning att se filmen.
En berättelse av den här kalibern hade lika väl kunnat resultera i en intressant dokumentär, men istället blev den något alldeles unikt. En berättelse av shakespearianska mått (som den tidigare beskrivits) som samtidigt kan bli ett framtida tidsdokument om hur sociala medier ändrade vårt sätt att se på och använda internet.
David Finchers nästa film är The Girl with the Dragon Tattoo (amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor) och med samma personer bakom soundtracket och (delvis) samma skådisar som i den här filmen så är nog mina förväntningar högre än väntat.

1. Den fantastiska räven
Originaltitel: Fantastic Mr. Fox
Det känns väldigt konstigt att toppa årslistan med en familjefilm, framför en drös riktigt mörka och finkänsliga rullar. Men sett till hur lyckade filmerna är i sina respektive genrer så är Fantastic Mr. Fox likväl ett mästerverk. Framför allt lyckas Wes Anderson göra filmen attraktiv för en mycket bred publik, nästan avsedd för vuxna barn i första hand utan att för den delen göra den svår för yngre diton. En del skämt är nästan på gränsen till vad som kan tillåtas i en barnboksfilmatisering, men lyckas undvika den största kontroversen genom god känsla för språk och timing. Manuset lyckas gå den otroligt svåra balansgången, hela vägen.
Så mycket bra, och då har jag ännu inte poängterat den hänförande animationen, så fantasirik att nog till och med Michel Gondry gråter av glädje.

Tio bubblare i alfabetisk ordning:
År 2010 såg jag totalt 138 filmer. Totalt var det 238 timmar och 47 minuter film och genomsnittslängden för filmerna blir därmed 104 minuter. Avsevärt färre filmer än år 2009 (vilket väl beror på mycket jobb och studier), men snittlängden på rullarna var klart högre under det gångna året (nästan 20 minuter mer per film).

3 januari 2011

Tredje gången gillt

Det är dags igen, lagom till årsskiftet så har Red Letter Media levererat en totalsågning av Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith. Den går i precis samma anda som sågningarna av de första två, så luta er tillbaka och njut av över 90 minuter träffsäker filmkritik (och lite andra bisarra inslag på köpet)!