Resedagbok i transkription - Kapitel III

Senaste utlandsresan att dokumenteras i min resedagbok gick först till Krakow och sedan vidare med tåg till Berlin. Här en transkription.

SJ:s tåg 642

X2000 (Karlstad -> Stockholm)

22 juli 2011

Med över en timmes försening närmar jag mig nu huvudstaden, där byte till den mindre banan ska ta mig till Pungers boning. Det är inte mycket mer än sju timmar kvar tills flygbussen ska ta oss till Skavsta. Knappt tio timmar innan flyget lyfter mot Krakow. Tågförseningen kommer onekligen pressa de tillgängliga sömntimmarna ännu en bit, även om jag med min nuvarande dygnsrytm redan innan hade små förhoppningar om att få någon blund.

Fast tidspressen är väldigt sekundär - större är peppen inför den stundande resan. Tre dagar Krakow, sedan tåg till Berlin för ytterligare fem dagar i min andra hemstad.

Undrar om de har Fireball Sour i Polen?

/Magnus

Chłopskie Jadło

Polsk restaurang, Krakow

23 juli 2011

Vår vistelse i Krakow har under den första dagen överskuggats av den ofattbara Oslo-incidenten. Vanligtvis vid utlandsbesök är nog ingen av oss särskilt benägen att följa nyheter, men när vi upptäckte att vårt hostel tillhandahöll gratis wifi surfade vi genast in för att ta del av den senaste utvecklingen. En norrman på vårt hostel, från Drammen utanför Oslo, hade precis kommit tillbaka från ett besök i Auschwitz när han fick veta att en högerradikal terrorist skjutit ihjäl flera ungdomar där hemma.

Vi försöker släppa den tunga händelsen tills vi kommit hem igen och ger oss ut för att upptäcka Krakow.

/Magnus

Kiki Blofeld

Strandbar, Berlin

27 juli 2011

Bara fyra dagar efter det senaste inlägget och redan har mycket hänt! Näst sista dagen i Krakow blev en judisk dag: Vandring i judiska kvarteren Kazmierz och besök på Schindler-muséet. Efteråt fick vi skjuts av en skön gubbe med knallröd kommunistvan tillbaka till vårt hostel. Nästa dag bestämde vi oss för att ta en guidad tur genom den gamla kommunistförorten Nova Huta, och vem var vår sjukt kunnige guide om inte gubben med vanen från dagen innan. Vi åkte inte förbi ett ruckel som han inte hade minst 20 grejer att säga om. Han lät oss även köpa med lite öl som färdkost i den röda skåpbilen. Turen toppades med en klassisk kommunistlunch på en s.k. "Milky Bar" i Nova Huta, skolmatsalsfeeling med 10-kronorsmat.Vi tackade av vår ledsagare med dricks och kompenserade senare på kvällen den fattiga lunchen med lyxig middag på argentinsk grillrestaurang. Mört kött och fantastisk efterrätt för inte många hundralappar.

Dagen för resans start var förvisso mycket tidigare, men när vi steg upp för att ta tåget mot Berlin var vi inte mycket piggare. Lyckligtvis lyckades vi sova av och till under ungefär halva tiotimmarsresan.

Viktor drog på sig en förkylning som nu kureras. Jag, Tobbe och Punger laddar inför kvällen.

/Magnus

Tåg 637 (SJ X40)

Södertälje Syd -> Karlstad C

31 juli 2011

Efter en rekordregnig helg i Berlin (jag har nog själv aldrig sett staden så blötlagd) förärades jag och Tobias med en timslång försening på en av tågförbindelserna hem. Efter dryg väntan på en av Södertäljes perronger rör vi oss äntligen mot Karlstad. Och vädret har ju åtminstone varit behagligt medan vi suttit och rullat tummar.

Skyfallet i Berlin inspirerade som sagt inte till några stordåd, men vi kämpade ändå tappert för förnöjelse. Särskilt fredagen blev en underlig tur. Mattias låg "hemma" i Werners lägenhet, däckad av feber. Jag, Tobbe och Viktor började dagen med ett besök på KaDeWe. Inomhus kändes som en bra idé när spöna stod i backen. På varuhusets sjätte våning, "finsmakaravdelningen", köpte Viktor 350 gram Bergsteiger, salami från Österrike. I sin tunna jacka var utbuktningen sedan tydlig att se resten av dagen, kvällen och natten. Vi tog tunnelbanan till Kreuzberg och favorithaket Il Casolare, jag med en utsökt Quattro formaggio i tankarna. På restaurangen mötte vi helt oväntat en tjej från stan som vi hade hängt med bara två kvällar tidigare. Hon kom dit med en kille som vi av och till dividerade huruvida han var en pojkvän, dejt eller bara vän. Raska kypare, snabba blickar och nickningar gjorde att vi placerades vid samma bord. Till en början rådde en smått obekväm stämning, inte minst för att vi tre sattes mittemot paret (eller icke-paret?) i en känsla av korsförhör. Men när öl, vin och italienska deglock började flöda in på bordet luckrades det hela upp en aning och vi kunde lämna bordet med någorlunda heder i behåll. Förvisso inte utan att Viktor slängde en möjlig sten i glashuset med sitt avsked "sorry we ruined your date".

Vi siktade in oss på en bar, där vi kunde dricka rusdryck mellan sex ögon istället. Vi bestämde oss för absintpuben Druide och styrde fötterna i riktningen. Bara 50 meter från målet blir vi plötsligt tilltalade av en stressad man med digitalkamera. Vid sin sida har han två tjejer i någon slags utstyrsel som får dem att se ut som en blandning mellan mjölkpigor och servitriser. Mannen förklarar att de samlar bilder åt ett spritföretag, föreställande människor som dricker drinkar gjorda på deras märke, men på grund av hällregnet hade de varken lyckats få ihop bilder eller någon större lust att fortsätta arbetsdagen. Erbjudandet var därefter: Ställ upp på en bild och få en flaska konjak. 30 sekunder senare stegade vi in hos absintdruiden, nu med både en rejäl bit korv och ett helrör i packningen. Vi mellanlandade någon timme och hann med både drinkar, öl och en, eller i Viktors fall två, veckans absint.

Med en fräsch anis- och salmiakliknande andedräkt vandrade vi till Dr. Pong och paddlade några pingisbollar. Det gick bra, alla fick hamna i topp tre och Viktor "Victory" Sehr kammade såklart även en vinst, innan Pauline kontaktade oss och ropade oss till en ny klubb i stan (Holzener Kater eller vad den kan ha hetat, gamla Bar 25 hursomhelst). Plötsligt fick vi lite bråttom, konjaken gavs kvickt i present till Pongs dörrvakter och vi vinkade till oss en ukrainsk taxichaufförs uppmärksamhet. När vi sedan hoppade ur caben utanför klubben lyckades Viktor, på något underligt vis, få med sig salamin men glömma mobilen. Efter att ha ringt några stressiga signaler till fel nummer, och väckt en bitter tysk mitt i natten, lyckades jag nå fram till Viktors mobil och en röst med tydligt östeuropeisk brytning. Chaffisen fick en ståtlig dricks för att ha vänt tillbaka med telefonen, men verkade själv ha hoppats på ännu mer.

Klubbens infart och gård förvandlades långsamt till festivallera i busvädret, men när vi väl tog oss in hängav vi oss rökiga dansgolv, brokiga beats och Berliner Pilsener. Jag märkte knappt hur tröttheten efter heldagen kom ikapp mig mot femsnåret, men när Pauline frågade om jag mådde bra förstod jag att det var dags att kasta in handduken.

En mindre omständig taxiresa tog oss tillbaka till Weissensee, där vi köpte nattamat lagom till den värsta störtskuren. Raskt flög vi till fots mot lägenheten, där vi slängde av oss våra inpyrda och genomsura kläder. De sista vakna minuterna ägnades åt livfullt filosoferande i köket. På bordet låg tre portioner pommes och 350 gram Bergsteiger.

/Magnus

Blixtar och dunder

Älgens röst
Originally uploaded by Magnus Bergström

En av mina flertalet plastkameror, en Konica EU-mini, överraskade mig rejält förra året när den gav några finfina svartvita bilder ifrån sig, även vid användning av den inbyggda blixten. Nästa rulle fick därför bli en vändframkallning, jag valde en Kodak Elitechrome 100 Extra Color.
Tyvärr fungerade det inte lika bra. Kameran kör med helautomatik baserad på filmrullens ISO-tal, men med blixt och vändframkallning blev vissa bilder alldeles för urblekta och överexponerade. Däremot var det en handfull som träffade tonen nästan perfekt, som den här i inlägget. Och de grönblå färgerna från framkallningen både ger den känsla jag sökte och förhöjer de röda färgerna i flera exponeringar. Klicka er vidare på bilden för att se resten!

Sprocket Man

Flowers in the Windows
Originally uploaded by Magnus Bergström

För någon vecka sedan laddade jag upp ett gäng nya experimentbilder på Flickr. Det var rullen jag nämnde i ett tidigare inlägg, en vanlig 35mm-film körd genom en mellanformatskamera (Zeiss Ikon Nettar). För att trixa lite extra så vände jag dessutom rullen bak-och-fram i kameran för att få filmens rödfilter att ge kraftig röd-orange ton till bilderna.
Resultatet blev väldigt lyckat, för att vara första försöken i båda hänseenden. En av favoriterna ser ni som vanligt här i inlägget, en dubbelexponering av blommor utanför Hagfors stadshus och ortens höghusfasader. Klicka er gärna vidare för att se resten.
Den största missen jag gjorde var att utsätta flera exponeringar för något slags ljusläckage, men har nu troligtvis hittat problemet. Eftersom ljusläckorna har en tydlig blåton tyder det på att ljuset har släppts på baksidan av rullen (d.v.s. den "riktiga" sidan på den vända filmen) och eftersom de konsekvent dyker upp på samma ställe beror det inte på att kamerans bakstycke har läckor. Därför borde det vara den svarta eltejpen som jag använt för att täcka för kamerans röda "exponeringsräknarfönster". Eltejp har ju en ganska glansig yta, vilket troligtvis har speglat tillbaka delar av ljuset mot filmrullen efter exponering.
Inför nästa omgång "sprocketfoto" ska jag tejpa in en matt pappersbit från någon gammal 120-rulle. Då blir det nog även dags att testa med svartvita bilder.

Min växande avsky för hat

Sommaren går mot sitt slut och jag har som planerat ägnat den åt saker jag älskar i livet. Umgås med familj och vänner, iaktta unika människor och ögonblick både i trakter runt omkring mig och platser jag aldrig tidigare besökt, ta del av populär, fin och ful kultur som får mig att reagera, reflektera eller helt enkelt krevera.

Men myntet har en smutsig baksida. I mitt strövande bland det som är vackert så har jag tagit del av människors värsta egenskaper. I kommentarstrådar till tidningsartiklar eller nedanför vilket youtube-klipp jag än just tittat på, hittar jag en världssyn lika svartvit som texten på skärmen. Brådstörtade slagord av rashat, förtryck av religioner och sexuella läggningar. Helt vanliga människor som uttrycker sanslösa åsikter om personer de aldrig träffat. Gömda bakom datorskärmens trygga barriär flödar deras fientliga exkrement till ord. Redan där kände jag för att gråta, kanske rent allmänt över den situation världen befinner sig i. Där det verkar helt okej för människor att hata varandra enbart för landet vi kommer från, personen vi älskar, musiken vi lyssnar på eller andligheten vi tror eller inte tror på. Men sommaren hade bara börjat.

Fredagen den 22 juli var en lång dag för mig, den första dagen på en veckas resande. Jag var utmattad från en fantastisk kväll med roliga människor och mitt tåg till Stockholm försenat med nästan en timme. När jag väl satt på min plats stängde jag ute omgivningen med musik och tog inte av mig lurarna förrän jag kommit fram till min vän Mattias. Det var han som berättade för mig om världsnyheten jag gått miste om. När vi satte oss vid datorn rann floden av hat starkare än någonsin, det fanns ingen hejd på anklagandet, fingerpekandet. De första timmarna av rapporteringen var ett politiskt "hela havet stormar", i såväl etablerade som sociala medier, där fördomsfulla hatbudskap följdes upp av patetiska försvarstal när den egentliga situationen klarnade upp.

Tidigt morgonen därpå gick vårt flyg. Vi försökte koppla bort det som hänt, ta det senare, men vid flera tillfällen tänkte jag på Norge före Krakow eller Berlin.

Idag, när jag kom hem, gick jag tillbaka i nyhetsarkiven. Det brast för mig, som om jag medvetet hållit mig för gråt hela den gångna veckan. Jag gråter medan jag skriver det här, jag skäms inte över att erkänna det.

Ända sedan den 22 juli har mina egna tankar varit en enda känslostorm. Jag skriver inte den här texten för att hälla bensin på en politisk diskussion som just nu ligger på gränsen att brisera. Jag skriver den för jag mår så oerhört dåligt. Jag mår dåligt över att människor kan känna så starkt hat. Så starkt hat att de tycker sig ha rätten att ta en annan människas liv. Att människor kan rikta vapen mot barn och skjuta. Igen. Och igen. Jag mår dåligt över att det inte var första gången. Över att det troligtvis inte var den sista. Att vi inte lärt oss att hat föder hat. Att det är så jävla enkelt att göra knytnäve av en öppen hand.

Jag kanske är en ynklig människa, men jag har alltid trott på att hat bara föder förlorare. Ingen har något att vinna på det, allra minst den som känner det. Jag inbillar mig i min enfald att jag inte är ensam om det. Miljoner svälter på Afrikas horn och lika många dör i Seouls översvämningar som på Utøya, men terrorattackerna i Norge är det första som syns på tidningarnas nätsidor, det första som syns när jag stänger ögonen, och jag tror inte enbart det beror på den geografiska närheten. När vi egentligen borde göra vårt bästa för att uppmärksamma och hjälpa medmänniskor i nöd så är det istället hatet som överrumplar oss, som skapar rubriker.

Jag känner stort för Norges sätt att hantera krisen, att vara starka och vägra hatet som redan fått alldeles för stort fäste. Inte begå samma misstag som andra. Inte hata tillbaka. Välja att gråta istället. De bästa orden som fötts ur sorgen är att sörja är inte att vika ner sig. Det innebär inte att stå försvarslös inför hatet, utan stå gemensamt mot det.

Ta för fan hand om varandra.