6 februari 2011

Jag gråter blod och älskar det

För några veckor sedan läste jag ut Cormac McCarthys bok Blood Meridian. Det har tagit ett tag att smälta den språkligt massiva och narrativt intensiva texten, både under och efter läsning, men för varje stund framstår den som ett allt större mästerverk. Jag har, vad jag kan minnas, aldrig läst en westernroman tidigare, men boken ska inte förbises enbart på grund av sin genre. Det är en av de klart mest drabbande och känsloväckande läsupplevelserna jag haft, med sekvenser som fått mig att både bli förbannad och må dåligt. Allt berättat med ett språk som känns kraftfullt i sin självklarhet; avancerat att sammanställa men med skenet av enkelhet. Dialog och stämning känns så tidsenlig att bara en stunds läsning för tankarna tillbaka i tiden.
Boken har nyligen kommit i svensk översättning, vad jag förstår för första gången sedan den kom ut 1985. De som känner sig tillräckligt hemma i det engelska språket bör emellertid uppleva McCarthys chef-d'œuvre i dess mäktiga original.
Följdfrågor: När ska det äntligen bli struktur på den omtalade filmatiseringen och kan den innehålla bara en bråkdel av förlagans tyngd?

2 kommentarer:

Axel sa...

Bra skrivet! Jag håller med. Jag läste klart boken innan jul och det tog nog ca 6 mån för mig att ta mig igenom den men det var en underbar upplevelse på det litterära planet. Språket är avskalat och rakt fram men ändå med målande beskrivningar som ibland gör att en mening täcker upp en halv sida. Håller med om att man både mådde dåligt och fick lite dålig smak i munnen på vissa ställen. Ska bli intressant hur de porträtterar The Judge i den kommande filmen :) Blir spännande minst sagt. Tycker filmerna som är gjorda efter The Road och No country for old men gör väldigt bra tolkningar av böckerna. Ska ge mig på triologin som nästa projekt har jag tänkt. Han är nu mer en av mina absoluta favorit författare.

Magnus sa...

Tack, och jag håller med dig på samtliga punkter!