Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2010 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import). (Observera att den lånade bannern här ovanför är missvisande eftersom alla filmer som syns i den inte haft svensk premiär under 2010.)
10. Till vildingarnas land
Originaltitel: Where the Wild Things Are
Regissören
Spike Jonze ligger bakom ett gäng fantastiska, men likväl flummiga filmer. Inte minst de som baseras på manus av
Charlie Kaufman. Därför var det redan på förhand en svindlande tanke att han skulle ge liv åt
Maurice Sendaks smått absurda och drömska barnbok om ett land med labila monster. Och visst levererar den, framför allt imponerades jag av kostymerna och de subtila specialeffekter som måste ha använts för så enkla saker som när monstren pratar. Eller mer omfattande scener, som när de slår sönder träd till kaffeved.
Röstskådespelet är riktigt bra, särskilt Paul Danos karaktär var hjärteskärande. Även filmens tolkning av den tillbakadragne tjuren Bernard väcker både skratt och dystra stunder av medlidande.
En film som inte riktigt lyckas hålla familjefilmbalansen (den är i stunder alldeles för obehaglig för den målgrupp som boken troligtvis riktar sig till), men som bjuder på en hel del intressanta funderingar för oss äldre tittare. Och samtidigt bjuder på ett visuellt mäktigt äventyr att återbesöka flera gånger om.
9. Scott Pilgrim vs. The World
Det finns nog inte mycket mer att tillägga om den här filmen än
det jag skrev strax efter att jag hade sett den, en fest för tv-spelsnördar och rejäl underhållning för övriga!
Edgar Wright har fångat estetiken från 8- och 16-bitskulturen riktigt bra och tillför dessutom den musik och de ljudeffekter som uteblev i serieromansförlagan och som nästan krävs för att fullända referenshumorn. Storyn är en potpurri av klassiska element från tiden då
Nintendo och
Sega regerade marknaden och lockade spelarna med italienska rörmokare och blåa igelkottar. Grafiska effekter slår ut från knytnävsslag, besegrade motståndare går upp i rök och lämnar efter sig en drös med guldmynt. Och så vidare. Allt utan att på något vis kännas lösryckt ur filmens sammanhang.
Jag sammanfattar det som tidigare:
"Jag har troligtvis aldrig sett en film som lika systematiskt genomsyrats av förkärleken till sin egen inspirationskälla och samtidigt på ett så öppet sätt omfamnat de medvetna nördarna. Sett till vad den försöker uppnå är den näst intill fulländad."
8. Kick-Ass
Jag hade absolut inte förväntat mig att en av de mest provocerande filmerna jag sett på flera år skulle vara en storproduktion av det här slaget. Men var om inte i
Kick-Ass kan vi se en far skjuta sin knappt tioåriga (skottvästförsedda) dotter för att träna upp hennes stryktålighet i slagsmål? Den som inte känner behov att vara helt PK och kan acceptera en sinnessjuk berättelse kan se fram emot storslagen underhållning.
Matthew Vaughn levererar en oväntat rivig satir av superhjältegenren, med många minnesvärda ögonblick:
Nicolas Cages medvetet överdrivna
Adam West-imitation, den skrupellösa hanteringen av wannabehjältar (kanske främst huvudkaraktären
Dave Lizewski) och såklart lilltjejen
Hit-Girls lemlästande eskapader i den undre världen, för att nämna några. Få filmer har fått mig att skratta åt så bisarra saker, fått mig att sätta skrattet i halsen, ge mig känslan av att vad som helst kan hända härnäst och samtidigt lyckats knäppa några värdefulla, samhällskritiska poänger på vägen.
7. En enda manOriginaltitel: A Single ManEn av årets största visuella bedrifter är ett lågmält drama efter en roman av Christopher Isherwood. En film om förlorad kärlek som stundvis gör ont på riktigt, Colin Firth är så otroligt trovärdig som den förstörde universitetslektorn George. Mycket av diskussionen kring filmen har dock i första hand handlat om huvudkaraktärens homosexualitet, men regissör Tom Ford lyckas underligt nog att både göra könen i relationerna oväsentliga och samtidigt ge känslan av att saknaden efter en förlorad partner kan vara större om sexualiteten i förhållandet ligger utanför det "normala". Med 60-talets USA som fond är George trots allt inte helt öppen, och av vissa personer redan avvisad, till följd av sin läggning. Överhuvudtaget kommenterar filmen den amerikanska skräcken för hoten mot deras värderingar, bland annat genom referenser till den i berättelsen nyligen överblåsta Kubakrisen.
Förutom att filmen trycker på rätt känsloknappar så är den som sagt rent ögongodis. Flera scener är så vackert filmade att jag vill hoppa tillbaka gång på gång. Foto, kostym och rekvisita förenas dessutom i en blöt dröm för 60-talsnördar och andra vintageälskare.
6. Inception
Årets mest omtalade storfilm behöver kanske ingen närmare introduktion.
Inception är på flera vis en fantastisk bedrift, bland annat för att det troligtvis är den mest framgångsrika filmen på väldigt länge (kanske sedan den första
Matrix-rullen) som är en originalberättelse och inte baserad på tidigare filmer, böcker, figurer eller manus. Visst lider filmen av vissa problem, så som den vid tillfällen onödigt direkta klippningen som ger ett hafsigt intryck; Samma oslipade finish tyckte jag mig även se i
Christopher Nolans förra film
The Dark Knight. Det är emellertid den enda tekniska detaljen som fallerar i en storslagen filmupplevelse. Nolan är i mitt tycke väldigt effektiv när det gäller att etablera drömmarnas regler och förutsättningar i filmen, vilket gör berättelsens andra halva enkel att följa och ryckas med i. Den innehåller även ett gäng klart grymma skådisar, men de flesta får lite väl undermåligt material att arbeta med. Karaktärernas berättelser är intressanta, men mest vikt läggs vid den raffinerade "antikuppen" som utgör en stor del av storyn. Trots dessa brister har den en värdig plats på årets lista, vilket kanske säger en del om hur fascinerande jag ändå tycker att tilldragelsen är.
5. Exit Through the Gift Shop
Senare år har levererat dokumentärfilmer som nästan känns för osannolika för att vara sanna. En skepsis som åskådare levt länge med, särskilt efter
Peter Jacksons genombrottsmockumentär
Forgotten Silver på 70-talet. Bara 2010 så hade tre likväl ifrågasatta filmer premiär i USA:
Catfish,
I'm Still Here (som numera är en öppet erkänt mockumentär) och denna.
Exit Through the Gift Shop är, åtminstone påstått, regisserad av gatukonstens samtida gigant
Banksy. Ingen vet vem han egentligen är, det finns inga bekräftade avslöjanden kring hans identitet, vilket kan ha varit en lockelse för många att se filmen.
Överraskande nog handlar den dock om en helt annan person, fransmannen
Terry som konstant filmar allt som sker i hans vardag. Av en händelse hamnar Terry bland etablerade gatukonstnärer och börjar följa deras mer eller mindre olagliga installationsarbeten med kameran. Det ena leder till det andra och resultatet är lika mycket en underhållande film som skarp kritik mot kommersialiseringen av konst (därav titeln, bland annat) och hur hype kan styra marknadsvärde. En dokumentär som i bästa anda både beskriver ett samtida fenomen och lyfter det utanför ramarna (no pun intended). Om det vi ser är på riktigt blir därav sekundärt till syftet, mycket i likhet med berättelsen som innehar andraplatsen i den här listan.
Originaltitel: The RoadDet här är troligtvis den film jag såg fram emot mest under hela året, eftersom den är baserad på en av de starkaste romanerna jag läst på många år. Det var också den första boken av
Cormac McCarthy jag läste, men efter att även ha fått uppleva mästerverket
Blood Meridian (som också ser ut att bli film snart) har han snabbt vuxit till en av mina absoluta favoritförfattare. Passande nog påminner stämningen i nämnda bok väldigt mycket om stämningen i
The Proposition, en western skriven av
Nick Cave och regisserad av
John Hillcoat - som nu även gjort
The Road.
Filmen då? Jo, Hillcoat lyckas verkligen förmedla hopplösheten och uppgivenheten från boken. Även om den litterära förlagan spelade en ännu mörkare, nästan suicidal ton, så väcker filmen samma frågor och ger tittaren samma känslor av ångest och, faktiskt, av skuld. Mycket av det här kan vi naturligtvis tacka castingen för,
Viggo Mortensen och lillkillen
Kodi Smit-McPhee klarar verkligen att bära rollernas tyngd.
3. Shutter Island
Kanske gillar jag den här filmen oförskämt mycket. Baserad på en mycket habil kriminalare (även om boken nog sträcker sig utöver genrens klassiska grepp) av
Dennis Lehane och förd till vita duken av giganten
Martin Scorsese, milt sagt väldigt lovande förutsättningar. Men få filmskapare skulle som Scorsese lyckas gå utöver förutsättningarna; klippningen är suverän, filmen rör sig väldigt likt en klassisk thriller från efterkrigstiden, ljud- och musiksättningen träffsäker och skådespelarna fläckfria. Intressant är, utan att avslöja för mycket, att DiCaprio spelar en karaktär väldigt likt den han gestaltar i
Inception. Fast Nolan lyckades inte riktigt få ut samma känslomässiga styrka i rolltolkningen som den han gör i
Shutter Island.
Filmens enda nackdel är att den inte lyckas göra åskådaren lika intresserade i mysteriet som sin förlaga, boken gav fler detaljer som kunde påvisa sanningen. Samtidigt är det till filmens fördel att den koncentrerar sig på karaktärsutvecklingen. Slutligen är effekterna väldigt övertygande, drömsekvenserna hänför samtidigt som de inger obehag. En väldigt vacker berättelse som jag kanske hellre återupplever såhär än i pappersform.
2. The Social Network
Den senaste filmen från
David Fincher har en del gemensamt med niondeplatsen i listan. Den lyckas lyfta fram ett generationsfenomen och göra det oväntat attraktivt för åskådaren. Men styrkan i
The Social Network är så mycket mer än bara storyn om
Facebooks uppkomst, den levererar som jag tidigare nämnt på samtliga plan. Manuset av
Aaron Sorkin är utmärkt, skådespelarna vassa som rakblad och Fincher bjuder på sina bästa, visuella trick. I en av nyckelscenerna, en roddtävling, använder han sig exempelvis av annorlunda tilt-shift-foto i etableringsbilderna, samtidigt som en industrielektronisk version av
In the Hall of the Mountain King spelas. Det imponerande soundtracket av
Trent Reznor är överhuvudtaget en helt egen anledning att se filmen.
En berättelse av den här kalibern hade lika väl kunnat resultera i en intressant dokumentär, men istället blev den något alldeles unikt. En berättelse av shakespearianska mått (som den tidigare beskrivits) som samtidigt kan bli ett framtida tidsdokument om hur sociala medier ändrade vårt sätt att se på och använda internet.
Det känns väldigt konstigt att toppa årslistan med en familjefilm, framför en drös riktigt mörka och finkänsliga rullar. Men sett till hur lyckade filmerna är i sina respektive genrer så är Fantastic Mr. Fox likväl ett mästerverk. Framför allt lyckas Wes Anderson göra filmen attraktiv för en mycket bred publik, nästan avsedd för vuxna barn i första hand utan att för den delen göra den svår för yngre diton. En del skämt är nästan på gränsen till vad som kan tillåtas i en barnboksfilmatisering, men lyckas undvika den största kontroversen genom god känsla för språk och timing. Manuset lyckas gå den otroligt svåra balansgången, hela vägen.
Så mycket bra, och då har jag ännu inte poängterat den hänförande animationen, så fantasirik att nog till och med Michel Gondry gråter av glädje.
Tio bubblare i alfabetisk ordning:
År 2010 såg jag totalt 138 filmer. Totalt var det 238 timmar och 47 minuter film och genomsnittslängden för filmerna blir därmed 104 minuter. Avsevärt färre filmer än år 2009 (vilket väl beror på mycket jobb och studier), men snittlängden på rullarna var klart högre under det gångna året (nästan 20 minuter mer per film).
En av de mest intressanta filmerna som kommer kämpa om guldstatyetter i Los Angeles är helt klart Black Swan. Darren Aronofsky har hittat tillbaka till den enerverande stilen från verk som Requiem for a Dream, med en film som kryper in under huden på ett både obehagligt och energiskt vis. Ensemblen är inte självklar, det är vågat av Aronofsky att använda sig av prestationsmässiga wild cards som Mila Kunis och Winona Ryder. Inte heller Vincent Cassel har alltid lyckats övertyga mig, men här passar han som handen i handsken. Och visst är skådespelarna bra, men Natalie Portman är i jämförelse fantastisk, både vass och ömtålig som papper, och kommer stå stark som en svandrottning i konkurrensen om en Oscar.
Året är blott en månad gammal, men redan har en hel drös spännande filmer börjat hägra på svenskabiografer eller rent av redan haft sin svenska biopremiär! I min frustration och längtan namedroppar jag skamlöst en alfabetisk lista över tio särskilt efterlängtade verk:
Jag verkar inte vara den ende som blivit tagen av Squashdjävulen.
