Men så visade det sig att nämnda frågetecken blev filmens styrka. Berättelsen strävar inte efter att vara dedikerat dokumentär, Aaron Sorkins rappa manus inriktar sig istället på en slags modernt shakespeariansk story om vänskap, svek och hämnd. Att dessa element utspelar sig inom den amerikanska universitetsvärlden, där social status är av betydande vikt, ger extra nerv åt filmen. Särskilt med tanke på att det utkämpas hårda ordkrig om en uppfinning som egentligen är tänkt att föra människor samman. Både de komplicerade personrelationerna och allmänhetens mottagande av nya, digitala innovationer är dessutom väldigt talande för vår tid och enkelt för de flesta av oss 500 miljoner användare av tjänsten att relatera till.
Fincher tillför kraft till bilderna. Filmen har ett fantastiskt flyt som jag inte skådat på bra länge, klippt som om det vore hans senaste thriller och plåtad med engagerande tagningar och färger. Tänk därtill ett gäng vassa, unga skådisar (Jesse Eisenberg visar för första gången sedan The Squid and the Whale att han går att ta på allvar, Justin Timberlake imponerar stort, Andrew Garfield fortsätter övertyga o.s.v.) och ett fullkomligt lysande soundtrack av Trent Reznor så har ni en av årets mest uppfriskande filmupplevelser. Ett verk som i framtiden dessutom, med stor sannolikhet, kommer ses som något av ett tidsdokument för det sena 00-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar