Arvikafestivalen 2009

En kort sammanfattning av de akter jag såg, i bokstavsordning:

• Anna Ternheim - Det kändes ganska underligt att placera en singer/songwriter på festivalens största scen, även en så framstående artist som Ternheim. Spelningen skapade för mig aldrig heller något större än en trevlig mysfaktor. Trots att solen gassade kändes det också konstigt att se henne bära en svart keps genom hela konserten. Det gav henne ett ännu skyggare intryck än vad den tomt gapande Vintergatan redan skapade.
  
• Bob Hund - Ryktet om bandets starka liveframträdanden hade följt mig länge och fram tills iår trodde jag aldrig jag skulle få uppleva det. Men efter en lång tids uppehåll från musiken var det äntligen min tur att få se dem. Jag har självklart inga tidigare spelningar av bandet att jämföra med, men jag hade inte en tråkig stund på gruset framför Vintergatan. Sångaren Thomas Öberg har en underlig hjärna som skapar minnesvärda stunder. Dessutom hör musiken på deras comeback fortfarande till årets bästa hittills.
  
• Depeche Mode - Det klart största namnet på festivalen och bandets enda livespelning i Sverige under hela 2009. Lika storslaget som man hade hoppats på, både på och framför scenen. Det skulle inte förvåna mig om de slog publikrekord, det gick inte att se marken ens från den upphöjda grässlänten. Trots att man ökat utrymmet framför Vintergatan rejält inför iår, om inte fördubblat det. Bäst var avslutande Personal Jesus, som fått en färgstark ackompanjerande video som osar James Bond-intro.
  
• Detektivbyrån - Senast jag såg ett elektroniskt "instrumentalt" orienterat band dra lika stor som engagerad publik på Arvikafestivalen, var under Slagsmålsklubbens spelning 2003. Det finns många likheter med Detektivbyråns gig. Båda låg schemalagda tidigt på första dagen och båda ägde rum på Andromeda, som i båda fallen visade sig vara alldeles för liten för den stora publiken. Trion har redan en otrolig skatt av melodier från debutskivans låtmaterial och hintade på spelningens slut om att uppföljaren är på g.
  
• Eagles of Death Metal - Den klart mest energiska av alla spelningar! Bandet eldades på av publikens eufori och adrenalinen var på topp i Apollo-tältet. Bäst var det när gänget röjde loss några spår från den första plattan, men även hiten Cherry Cola från uppföljaren Death By Sexy... fick folkhavet att gå bananer. Och sångaren Jesse Hughes var på toppenhumör, medan han stötte fram texterna till styltig dans; "That guy back there says we can only play one more song, but I say fuck that, we're gonna play at least three more for you guys!"
• Fever Ray - Ominös stämning och spännande blandning av gammaldags lampprydnad, laser och indiankostym på scenen. Karin Dreijers projekt vid sidan om The Knife är inte mindre intrikat än sin storasyster, men som en vän påpekade saknar det också hitmelodierna från knivalbumen. Särskilt det första. Däremot är det otroligt fascinerande, som en liten glimt in i ett genialiskt hjärnkontor. Och studioinspelningarna är fortfarande bland årets bästa.
• Fleet Foxes - Gänget avslutade sin turné med spelningen på Arvika och gjorde en ganska personlig och skojfrisk tappning av sin stämningsfulla musik. Ikoniska White Winter Hymnal drog myckt jubel och publikgung, mellansnacket lockade fram fina skratt.
  
• I Are Droid - Uppträdde samtidigt som Fever Ray, men jag hann åtminstone se och höra några riktiga godbitar, så som förstasingeln Time on Time. På scenen är killarna ganska stillastående, men på sätt och vis passar det deras självsäkra stil. Och kanske främst deras bandnamn.
• Korn - Enda möjligheten att göra den här spelningen tyngre hade varit om man tagit in en faktisk afrikansk elefant på scenen och piskat den i en och en halv timme tills den stampat sönder scenen. Varje tramp på baskaggen kändes som ett mindre bombnedslag med efterföljande tryckvåg genom publiken. Basgitarrens strängar användes snarare som slaginstrument än något annat. De hann plöja så gott som alla sina tyngre hits och Got the Life blev den fantastiska pricken över i, efter ett tacksamt mellansnack från Jonathan Davis. Intressant var även att bandet valde att ge ledtrådar om sina till synes breda influenser, med egna hyllningar till Queen, Metallica och Pink Floyd. Deras avslutande tappning av Another Brick in the Wall var ren glädje för både bandet och den redan trötthoppade publiken.
  
• The Mars Volta - Jag är naturligtvis starkt partisk när jag säger att Cedric och Omars gäng bjöd på en fantastisk spelning. Deras musik har varit en viktig del av mitt lyssnande de senaste sex, sju åren. Samtidigt är jag inte förblindad, utan kan se att det finns en viss svaghet i deras liveframträdande. Särskilt det faktum att festivalpublikens förundrade stillastående inte faller Cedric i smaken när det bjuds på så euforiska toner. Visst påpekar han det med humor och man kan ha en viss förståelse för hans besvikelse, men för en liten stund så stjälps bandets professionella fasad och kvar blir bilden av en grinig vokalist. Men bara tillfälligt. Låtmaterialet och utförandet är det som sagt inget som helst fel på. Personliga favoriten Eriatarka skyndar förbi och Halo of Nembutals, en av de klart bästa spåren från deras senaste platta, är en episk upplevelse.
• Nine Inch Nails - Bandet hade den på förhand tydligt största fanskaran på plats. Spelningen var också otroligt maffig, men efter att ha sett The Mars Volta stå på samma scen någon timme tidigare så kändes deras material tämligen monotont. Då och då blixtrar framträdandet till rejält och mitt i spektaklet blir Trent Reznor till och med så uppjagad att han lyckas välta ut hela det främre synthbordet över scenkanten. Att detta inte rör bandet i ryggen det minsta eldar bara upp publiken ännu mer och till slut blir det en riktigt minnesvärd upplevelse.
  
• Röyksopp - Blip-blopen lockade en gigantisk skara lyssnare och fungerade oväntat väl i liveformat. Vanligtvis har jag svårt för den här sortens spelningar, eftersom det jag upplever lika gärna kunde vara ett stort discotek och en DJ med fäbless för norsk electronica. Men gänget anstränger sig för att hålla min uppmärksamhet vid liv. Och lyckas. Roligast var att återuppleva deras gamla hit Eple.
• Thåström - Jag har alltid haft lite svårt för den svenske punkikonens raspiga soloprojekt, men gillade det jag såg. Framför allt kändes han mer rörlig och inte lika stelt uptight som jag annars är van att se honom. Ternheim gästade i en finfin duett.