"Oh-ey-oh, flygplan!"

Under helgen satt jag och bläddrade i en utgåva av spelmagasinet Level från strax före jul (Nr. 33). I den återkommande retroavdelningen fanns en väldigt utförlig artikel om tv-spel baserade på Disney-karaktärer.
Det blev en gemytlig nostalgitripp. Det ska sägas att jag är en stor Disney-fantast. Om man bortser från saker som Walt Disneys omstridda antisemitism eller att företaget idag tycks ha utlämnat sig allt mer till den pengakåta nöjesindustrin snarare än skapandets gratifikation (kvalitén på deras egna filmverk har fortsatt sjunkit sedan man helt överlämnade handanimationen till fördel för datorer), så är Disney en rejäl hörnsten i min uppväxt. Förutom den fantastiska underhållningen som jag än idag kan känna av att återuppleva alla kort- och långfilmer, så är det mer än bara en vild gissning att jag fått delar av min moral och livsåskådning från en och annan berättelse.

Här kommer den nämnda artikeln in i bilden. För när jag och mina syskon var små så var Disney religion. En kvalitetsstämpel som räckte långt i vår efterfrågan, ända in i våra tv-spel. Redan på vår gamla Commodore 64 kunde vi spela det oändliga Donald Duck's Playground. Det har gjorts många mer eller mindre bra licensspel genom åren och Disney är ansvariga för en hel drös av dem. Bland otaliga titlar kan man återfinna några verkliga guldkorn. Därför ger jag er fem personliga favoriter:

Chip 'n Dale Rescue Rangers (Nintendo Entertainment System) - Spelversionen av tv:s barnfavorit Räddningspatrullen, med Piff och Puff i huvudrollerna, revolutionerade inte bara spel under Disney-licens. Det blev också ett av NES-konsolens mest framgångsrika spel designat för tvåspelarläge. Förståeligt, med tanke på hur beroendeframkallande kombinationen av smidig kontroll och snygg grafik (för NES-generationen) var för en låg- till mellanstadieelev som mig själv. Det kom även en uppföljare, strax före Nintendo satsade nästan helt på 16-bitars grafik, som sägs vara ännu snyggare.

DuckTales: The Quest for Gold (Amiga bl.a.) - En nästan bortglömd spelskatt. De flesta som tänker på DuckTales-baserade spel tänker på de två likaledes lysande verken från Capcom till Nintendos 8-bitskonsol. The Quest for Gold skiljer sig ganska markant från de spelen. Här styr man inte enbart Farbror Joakim på plattformsmanér genom olika landskap, utan hela gänget (Sigge McKvack, Knatte, Fnatte, Tjatte m.fl.) genom ett antal minispel i en global skattjakt, för att samla ihop mer stålar än ärkeskurken Guld-Ivar Flinthjärta. Ett gemytligt spel som lätt kunde underhålla en hel grupp spelare. Trots att det i grunden utgår fårn ett enspelarläge finns det stor användning för samarbete.

Goof Troop (Super Nintendo) - Med 16-bitarsgrafiken fick spel baserade på tecknade serier och filmer ett rejält lyft, eftersom de till utseendet allt mer började likna originalets animationer. Än mer likt blev det med 32 bit, men tyvärr var det inte ofta som de första Disneyspelen till exempelvis Playstation imponerade mer än till utseendet. Och när 64-bitstekniken tågade in i vardagsrummen fick man för sig att allt skulle vara i 3D, vilket sällan gick ihop med förlagan. Goof Troop är hur som helst en suverän uppvisning i stilren speldesign, men framför allt är det en underbar spelupplevelse för två spelare. Det innehåller en hel drös med pussel som förvisso inte behöver två hjärnors tankekraft, men som blir bra mycket roligare än med en.

Magical Quest 3 (Super Nintendo bl.a.) - Ett av de absolut snyggaste Disneyspelen! Här har man verkligen pressat SNES-konsolens begränsningar till det yttersta, utan att gå överstyr med fejk-3D och annat. Spelmomentet i sig erbjuder dessutom Disney-koncernens två största i ett absolut dream tream - Musse Pigg och Kalle Anka. Tillsammans ska de återigen sätta p för Svarte Petters planer. I de två tidigare Magical Quest-spelen var det Musse och Mimmi som utgjorde de två spelarmöjligheterna, vilket har sin poäng i att gå emot det klassiska prins/prinsessa-konceptet, men knappast ger samma humoristiska slapstick-effekt. Förutom den snygga grafiken så är ban- och karaktärsdesignen högst sevärd! Det är inte så konstigt att man valde just den tredje delen när serien konverterades till Game Boy Advance.

Tale Spin (Nintendo Entertainment System) - Luftens hjältar, som serien hette på svenska, var ännu en moderniserande spin-off på gammalt recept. Ungefär i samma anda som när man i Räddningspatrullen förvandlade skruvbollekorrarna Piff och Puff till privatdeckare, tog de björnen ur djungeln och slängde Baloo i ett flygplan. Plötsligt var han en läderjackad, dumdristig pilothjälte! Spelet då? En av styrkorna är känslan mellan humor och allvar i designen, som är svår att fånga från barnprogrammet. Den andra är styrningskontrollen. Innan jag fattade att man kunde vända det gula flygplanet i en halvlooping, för att upp och ner återvända till delar av banan man redan passerat, så var spelet frustrerande svårt. Efteråt blev det en hel nivå roligare.

Vill man uppleva Disneys storhet i dagens spelgeneration ska man söka upp Kingdom Hearts-titlarna. Framför allt de till Playstation-konsolerna är klart spelvärda.