Jag har en ganska traditionell skolgång bakom mig. Nio år i grundskola (förskola och liknande institutioner ej inräknade), treårig gymnasieutbildning och snart avslutar jag mitt femte år på högskolenivå. För två år sedan trodde jag att jag hade sett min sista kursbok. Min sista tenta. Min sista skoluppsats.
Sommaren efter utbildningen blev till stor betydelse för mig. Lika svår som artistens andra skiva, uppföljaren till den storsäljande debuten. Den som uppmärksammades så väl genom nyhetens behag. Den praktiska utövningen av skolteorierna stod på tur, men Platsbankens sidor ekade tomma av annonser efter någon som mig. Någon som ville arbeta utifrån sin ambition och sitt intresse, med relativt anspråkslösa krav på lön- eller karriärsmöjligheter.
Sedan kom den ikapp mig - rädslan. Rädslan för att sitta still. Rädslan för att inte producera. Rädslan för att inte räcka till. Rädslan för framtiden.
Människor runt omkring mig började arbeta. Vänner. Skolkamrater. Syskon. Kvar satt jag i en frustration av obesvarade ansökningar och nekande telefonsamtal. Jag har aldrig tvivlat på min förmåga, men andra må tro att de kan döma efter några bokstäver på ett papper. Parallellt sprang tiden förbi mig. Livet. Vem skulle jag vara i mitt cv några månader senare, när allt jag gjorde var att söka jobb på heltid? Jag flydde vanmakten i Sverige. Jag sökte och fann ny inspiration i Berlin, plötsligt kändes ingen handling eller tanke som slöseri.
Med en knapp termin kvar av min andra universitetsexamen undrar jag vilken verklighet som väntar. Skulle jag verkligen ha fortsatt studierna? Skulle jag ha återgått till att söka jobb? Gjorde jag de rätta valen? Fel? Den eviga känslan är att ingen egentligen vet situationens rätt och fel. Någonstans följer alla ett system, ställer sig prydligt på rad i rädsla att falla ur linjen. Vem känner mig genom några talade ord på telefonen och vem känner mig.
Inte ens de som har jobb idag känner sig säkra på att sitta kvar. Och in träder överliggaren.
--------------------
Soundtrack för detta inlägg: No Education av Plush.
The Correct Order To Watch The Prophecy Movies
9 timmar sedan
4 kommentarer:
Jag känner igen mig såväl. Jag antar att jag befinner mig i ungefär samma situation som du gjorde för två år sen, snart färdigutbildad litteraturvetare som inte vet var han ska kunna få jobb någonstans. I nuläget lutar det dock åt att jag försöker hitta ett "vanligt" jobb, utan större krav på utbildning och att jag läser vidare till bibliotikarie om något år eller så försöker jag mig på att doktorera i litteraturvetenskap.
Det är ändå lite spännande att inte riktigt veta vart man är på väg, även om man förstås kan sakna den där tryggheten.
Både bibliotekarie och doktorand i litteraturvetenskap är grymma framtidsplaner i min bok (no pun intended)!
Åh I CAN RELATE! Men gud vad jag tror att det kommer gå bra, också! När du är klar kommer kidsen för första gången (antagligen) få en lärare som talar till dem på deras språk och visar dem vägen till en helt ny och fantastisk värld av text och film. Jag tror på dig (livet är en schlager)!
Yeah, det är härligt att börja tänka på "livet efter studierna" för nånstans hoppades man på att det skulle lösa sig självt. Gör jag fortfarande visserligen ;-) Men skönt för dig att snart vara klar med examen 2! Du är breddad, du ska se att du hittar jobbet du vill ha! Måste tänka lite positivt.
Jag ligger mest i tankarna "borde jag ha jobbat först, för att verkligen vara säker på mitt val av utbildning sen" mest för att CSN skriker att mina veckor tar slut och ett år gick till felval.
Skicka en kommentar