27 juni 2007

När basgångar och falsett blir skönhet

Det finns tillfällen då man hör en låt, ofta på måfå, för att sedan knappt kunna släppa den eller kanske ens vilja det. Inatt var ett sånt tillfälle. Battles verk Leyendecker ger mig trippar och utsvävningar i samma skola som Jefferson Airplanes White Rabbit. Fast på den här sidan av millenieskiftet. Knappt tre minuter lång är det låten med bäst längd/puls-ratio på länge. Hoppas det här smakprovet kan få er att åtminstone delvis förstå. Eller vilja undersöka saken djupare.

BattlesLeyendecker

Hela debutfullängdaren av bandet (kallad Mirrored) är minst lika värt mer än en genomlyssning. Det var länge sen matte var så roligt.

2 kommentarer:

Vera sa...

Shit, är du uppe så sent om nätterna? Jag trodde jag hade insomnia i natt, men du är banne mig snäppet värre. Du ska ju egentligen göra listan i din egen blogg, man alrighty! ;) Jaså, svart axellångt hår alltså? Det hade jag velat se! Hehe. Å ta dig ann Six Feet Under snabbast möjligen. Såg hela serien förra sommaren, en av världens bästa. Blir det hemfärd idag eller? Annars tycker jag du ska hänga med på sommarplaza ikväll! Snart slutar jag tjata på dig.... =) Kram kram!

Vera sa...

Aha, men då får jag ta å knyta de kontakterna istället, hehe! :) Ska du ut till helgen istället då? Ha gärna mig i åtanke då, för det är ingen som vill hänga med mig ut, buuhuu! Ha det bra hemma. Kram!