This is the new year

Mamma: Titta, dom erbjuder resor till Venedig också!
Daniel: Venice?
Jag: Vännäs?
- Missförstånd vid familjen Bergströms frukostbord.

Karlstad. En underlig plats att återvända till. Det finns få orter jag har så delad känsla inför, men till skillnad från den hatkärlek jag känner inför Ekshärad så medför Karlstad mest ångest. Det är konstigt, eftersom jag för mindre än två år sedan såg det som min hemort. Men så är det kanske just det. Att jag inte ser det som hemma längre.

Jag kom hit på torsdag kväll med den som vanligt fullpackade bussen längs Riksväg 62, den som följer Klarälvens ringlande flöde. Den här gången var bussen något tyngre än vanligt, antar att det beror på allt folk som vänder hem/bort efter jul och nyår. Väl framme i stan mötte Josef upp mig och vi åkte ut till Kronoparken. Vi var sedan ett gäng som fyllde upp mitt tillfälliga hem hos Daniel, när även Henke, Frida och Tobbe tillkom för att käka pizza och spela spel.

Den historien upprepade sig sedan delvis idag (igår). Macki och Moss kom förbi och drack öl med Daniel, jag och Josef åkte iväg och hämtade Henke, vi spelade spel och allmänt lattjade. Roligast var när de strax efter klockan ett kom på den fixa idén att åka in till stan och käka på McDollars. Eftersom Henke inte skulle med tillbaka sen och de andra hade tagit sig en öl så blev jag tvungen att åka med. Jag var nog inte så svår, men inte särskilt hungrig heller. Satte mig ner med en kaffe bland alla hamburgerpapper som fyllde upp vårt bord.

Det var då något hände som aldrig slår fel när man är i Karlstad. Vi blev bemötta på grund av vår dialekt. Antingen är det för att nån tycker vi pratar konstig värmländska (alternativt norska), eller för att nån annan kommer från samma trakter. Vi började bli allt mer övertrötta och skrattade åt det mesta, när en tjej lutade sig över kanten och frågade vart vi var ifrån. Hon var själv från Torsby. Daniel tyckte hon var konstig och skrattade tills han grät åt vissa saker som hon sa. Fast vi framstod nog inte mycket bättre, för det enda som slank ur Josefs och Daniels munnar gång på gång var vulgära skämt av den mer framfusiga arten. Och i trötthetens dåsighet skrattade jag, det måste jag erkänna.

Det jag vill sammanfatta med det hela är väl att jag allt mer känner igen mig här och långsamt kommer in i samma mönster som tidigare. Om det innebär att jag så småningom kommer känna mig hemma igen är en annan fråga.