25 mars 2006

Samma gamla Psalma

Jag: Finns det nått turnéminne från 90-talet som ploppar upp i ert huvud direkt när ni tänker tillbaka på den tiden?
Ztikkan: Jo, det finns väl några. Den där hemska bussolyckan i Lillehammer till exempel, där kunde det ha gått riktigt illa.
Pontus: Va!? Det var ju skitroligt!
- Dia Psalma om när deras buss krockade med en kyrkogårdsmur.

Igår gick något av en högstadiedröm i uppfyllelse för mig. Jag fick träffa gänget i Dia Psalma för en kort pratstund på Royal, hotellet mitt emot Folkets Hus, bara någon timme före den första spelningen på nio år. Björn var med och fotograferade och slängde in några frågor han med. Det gick oväntat enkelt att få tag i dem, alla jag ringde i kedjan av folk för att nå fram till deras turnéledare var väldigt tillmötesgående. Turnéledaren med för den delen.

Exakt vad som sas under intervjun tänkte jag hålla på ett tag till, så ni istället kan få läsa den slutgiltiga artikeln. Hur som helst var dom precis så trevliga som man kunde hoppas på, jag glömde i några omgångar till och med bort att jag höll på med en intervju. Det jag kan säga var att de var väldigt avslappnade. De verkade inte helt medvetna om hypen kring sin återförening. Jag och Björn pratade lite med killen från Sveriges Radio som pratade med dem före oss, han misstänkte att de medvetna om den men att de var för ödmjuka för att erkänna det. Men jag undrar jag, de verkade mest hoppas på att de inte skulle spela fel. De hade bara repat två gånger före spelningen, varav den första gången blev mer av en återträff med öldrickande än en repning. De verkade också osäkra på hur väl deras musik gått i arv till den nya generationen, ifall det kanske bara skulle komma folk i åldern 25+ och se dem.

Men spelningen blev väldigt lyckad, både för dem och publiken. De lät ruggigt tight, som om de aldrig ens slutat spela tillsammans. Publiken var också väldigt närvarande och med på texterna i alla låtar, trots att många av dem nog inte ens hade fyllt tio när bandet splittrades. Jag blev lite ledsen att jag hade skolans kamera runt axeln, för man blev oerhört sugen på att ge sig in i den lyriska folkmassan och få resa tillbaka till slutet av 90-talet på allvar.

Inga kommentarer: