Jag vet ju inte hur ni tänker, men åtminstone jag som är uppvuxen inte allt för långt från den norska gränsen med en dialekt delvis präglad av deras språk tycker att norska har en väldigt munter och trevlig ton. Av samma anledning har jag alltid sett Norge som ett trevligt, stilla och tillbakalutat land. Lite som ett Sverige med plusmeny, kanske tack vare den starkare ekonomin och de stabilare framtidsutsikterna.Just därför är det extra uppfriskande att ha börjat läsa Jo Nesbøs deckare om kriminalkommissarien Harry Hole. Min skepsis till berättelsernas mörker tyngdes nästan lika mycket av att de var norska som att huvudkaraktärens namn känns hämtat ur porrfilmsindustrin, men snabbt visade det sig vila en välkommen pessimism och karghet över böckerna. Särskilt tydligt blev det när jag nu läste färdigt den tredje delen, Rødstrupe (sv. översättning: Rödhake). I de två första böckerna hade Hole nämligen hållit sig till att lösa fall utomlands, men när han i den tredje installationen försätts i sitt eget Oslo kring millenieskiftet så blir allt än mindre lekfullt; mer realistiskt och relaterbart.
Ett grepp jag särskilt gillar i Nesbøs serie är hur berättelsen tydligt påverkas av händelserna i de tidigare böckerna, så till den grad att han lämnar en uppenbart tydlig, stark och viktig tråd öppen i slutet av Rødstrupe, för att trissa upp mig som läsare inför fortsättningen.
För mig som vanligtvis inte är ett stort fan av kriminalromaner så är det här en dubbelvinst; stimulerande oskandinaviskt, närmare Dennis Lehane än Stieg Larsson eller Henning Mankell, utan att för den delen distansera sig från läsarens referensramar (Nesbø visar sig nämligen även ha mycket god smak inom populärkulturen, referenserna haglar). Ett starkt tips till pocketslukarna i sommar.
