Home from Hole

Bra skit - vecka 4:

2012-01-29T23:26:00.002+01:00

Carcassonne - Brädspelet är fortfarande lysande efter tio år och nu finns det att spela som stilrent konverterad app på iPad och iPhone. Ett måste för alla som gillar spel som är barnsligt enkla att lära sig, men är utmanande att bemästra.
Moneyball - Välspelat, stilrent och engagerande. Brad Pitt och Jonah Hill gör riktigt bra prestationer och träffar den komiska timingen i Aaron Sorkins dialoger helt perfekt, vilket de belönats för med en varsin Oscarnominering. Visst är filmen överdådig och vid tillfällen lite överdrivet storslagen som sportfilmer har tendens att bli, men sättet som den dramatiserar en verklig händelse (om än lite mer jordnära än The Social Network) är riktigt vasst. Imponerande att den ens lyckas engagera en baseball-obildad tölp som mig själv.
Oscarnomineringarna - Exakt fyra veckor återstår att försöka beta av listan innan det är dags för galan den 26 februari. Redan på papperet gläder jag mig åt en nominering till Max von Sydow (för Extremely Loud & Incredibly Close, men jag ser redan nu en hård fight för att sno statyetten från Christopher Plummers prestation i Beginners) och en till Flight of the Conchords egna Bret McKenzie (för en låt i The Muppets, vinstchanserna här tycks desto bättre med rekordlåga två (2) nomineringar i kategorin).

Film 2011

2012-01-23T21:30:00.000+01:00

10. Rango
Det känns nästan osannolikt att se tillbaka på ett år där min favorit bland alla animerade filmer inte var producerad av Pixar. Jag hade inga särskilt stora förväntningar på Rango, kanske särskilt eftersom regissören Gore Verbinski haft några väldigt ojämna år på jobbet. Nu vet jag ju inte riktigt hur stor kontroll han haft över sekvenserna i den här filmen, alltså i jämförelse med en ordinarie spelfilm, men sättet den lyckas ge en modern mix av fartfylld westernaction och persondrama om identitetskris är anmärkningsvärt. Dessutom levereras ett så färgstarkt karaktärsgalleri att alla animatörer i Hollywood har anledning att klia sig i skägget och gnugga geniknölarna inför kommande stordåd.

9. The King's Speech
Första gången jag såg förra årets stora Oscarframgång var jag inte jätteimponerad. Andra gången förstod jag inte hur jag kunde missa alla fantastiska små ögonblick den bjuder på, troligtvis föll jag offer för mina egna förväntningar. Andra gången blev det uppenbart hur filmen lyckas framställa människans tal - något vi tar för givet varje dag - som ett av våra mest kraftfulla verktyg och rent av mäktigaste vapen. Särskilt beröm ska ges till filmens ljudmix, som tillsammans med det subtilt originella fotot har stor del att förmedla denna mänskliga kraft. Colin Firth och Geoffrey Rush bidrar såklart också med sina träffsäkra porträtt.

8. True Grit

Min svaghet för bröderna Coen är ju långt från någon hemlighet, det finns få bottennapp i deras stadigt växande cinografi. Ändå släpper de då och då filmer som tänder min kärlek till deras arbete lite extra. Med tillägget att jag de senaste åren snöat in lite extra på westerngenren (mycket tack vare releasen av spelet Red Dead Redemption) så var det som upplagt för deras tolkning av berättelsen True Grit. Resultatet är magnifikt, en både originell och i vissa hänseenden klassisk western, med fläckfritt skådespel från samtliga större roller, klockren scenografi och kostym och magnifik musik och foto. Få kan som Coens lyfta en relativt enkel berättelse och elevera den till en så minnesvärd filmupplevelse.

7. X-Men: First Class

Det fanns oroväckande mycket som kunde gå snett med en X-Men-prequel, mest för att den såg så fantastisk ut på papperet; manuset som utspelar sig under Kubakrisens stilrena 60-tal, den klockrent castade ensemblen av nya, gamla och nygamla stjärnskott samt en regissör som har övertygat i actiongenren och troligtvis har mer att ge. Matthew Vaughn gjorde mig knappast besviken, utan levererade på alla punkter ett X-Men-fan kunde hoppas. Stilen är helrätt och den klassiska balansen mellan humor och allvar, action och drama, är välavvägd. Visst har filmen sina skavanker, särskilt i vissa effekttyngda scener, men jag är snarare imponerad över vad skaparna lyckats åstadkomma med mindre än ett år mellan inspelningsstart och premiär. Förhoppningsvis får Vaughn även chansen att sitta i uppföljarens förarsäte, då ser filmseriens framtid återigen ljus ut.

6. Black Swan
Vissa riktigt vassa filmer, som haft tidig Sverigepremiär det gångna året, har jag nästan glömt bort när det blivit dags att summera listan. Black Swan är emellertid ett mäktigt undantag, det kommer troligtvis ta många år innan filmens bilder börjar blekna i mitt minne.
Favoriten Darren Aronofsky lyckas återigen skapa en jobbig känsla inom mig, karaktärsuppbyggnaden av balettdansösen Nina (Oscarsprestation av Natalie Portman) är fullkomligt fulländad och jag ser på i frustration och vånda. Det både mentala och fysiska förfallet tar tittaren genom samma skärseld och ger en riktigt stark finish. Det är verkligen synd att Aronofsky hoppade av både RoboCop-remaken och Wolverine-uppföljaren, för få saker skulle vara lika spännande som att se en sådan excentriker regissera en dedikerad actionrulle.

5. Apornas planet: (R)evolution
Originaltitel: Rise of the Planet of the Apes
En av årets största filmöverraskningar var osannolik på flera vis. Dels är den, liksom nya X-Men, en prequel. En genre som allt för ofta varit både effektsökande och föga originell. Dessutom är det en film som, liksom nya X-Men, lyckas hålla en spännande balans mellan ett slags filosofiskt drama och snygg actionrökare, med science fiction-undertoner.
Jag vet att jag kanske egentligen gillar den senaste delen i Apornas planet-sagan lite oförskämt mycket, men den är gjord med sån oerhörd eftertanke och detalj till originalfilmen att sekvenserna klaffar felfritt, som hand i handske. Dessutom är uppbyggnaden av primaternas uppror så effektivt framställt att jag rycks med fullständigt, får behagliga rysningar av flera mäktiga scener. Sedan gillar jag hur filmen kan framföra ett pacifistiskt budskap (att det är vi människor som förgör oss själva, ingen annan) på ett sätt som egentligen borde kännas övertydligt, men lyckas göra det så finkänsligt. Medan aporna försöker att kämpa sig till frihet utan att skada människor på kuppen så sitter jag och, halvt omedvetet, hejar på människornas undergång. Osannolikt, som sagt. Och filmer som lyckas skapa en så djuplodad känslokonflikt inom mig är värda all heder.

4. Winter's Bone

Årets största skådisgenombrott är i mina ögon Jennifer Lawrence. Redan innan nämnda X-Men: First Class och listbubblaren The Beaver så lyckades hon bräda mig med sitt subtila skådespel i drabbande Winter's Bone.
Filmen rör sig kring en fattig familjs öden i de amerikanska Ozarkbergen. Den droghandlande pappan har inte synts till på en halv evighet, men när familjen hotas att vräkas från sitt hus känner dottern Ree sig tvingad att söka upp honom. Det hon möter i traktens glesbygd, det kärva livet och de bisarra karaktärerna (hillbillymaffian ger mig fortfarande kalla kårar), gör filmen otroligt färgstark trots sin gråblåa färgskala. När favoriten John Hawkes dyker upp i en sprakande biroll och jakten på pappan blir allt mer engagerande sitter jag på helspänn.

3. Never Let Me Go
Kan ni nämna en enskild genre som tilltalar mig snäppet mer än andra? Trogna läsare och vänner vet att dystopier ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Anledningarna är många, men Never Let Me Go är ett ypperligt exempel på de persondraman som uppstår mellan människor som lever i en redan förlorad värld. Redan anslagets hantering av storyn som ett mysterium suger in mig totalt i världen. Vad är det för konstig internatskola karaktärerna går på? Varför påstås det att de kommer dö om de lämnar den? Fasaden spricker redan tidigt i berättelsen, men gör att jag bara blir än mer engagerad i elevernas öden. Andrew Garfield, Carey Mulligan och Kiera Knightley gör alla fantastiska prestationer och gör berättelsen påtagligt och obehagligt nära. Fantastiskt foto lyckas försköna filmen och samtidigt förvrida världen den skildrar ytterligare.

2. Drive

Dansken Nicolas Winding Refn borde vara en av de mest lyckade, skandinaviska filmexporterna på senare år. Redan tokhyllad i indiesvängen tog han det gångna året det definitiva steget ut i storrummet med den, trots allt, väldigt säregna Drive. Ryan Gosling gör en mycket minnesvärd roll som den tystlåtne och mystiske flyktbilsföraren-for-hire. Väldigt lite information om hans egentliga person ges i början av berättelsen och beteendet som frammanar hans allt mörkare inre blir lika trollbindande nervigt som ångestfyllt att ta del av. Det är också beundransvärt hur många saker som lämnas öppet för tolkning, utan att lämna mig otillfredsställd som tittare. Exempelvis min känsla att föraren lider av en personlighetsstörning, där hans vardag som stuntman tagit över hans identitet och får honom att vandra genom staden som en förlegad actionhjälte från 80-talet. En tolkning som fick filmen att växa i mina ögon och även gav extra fog för den stilrena looken och det vanebildande soundtracket.

1. Nader och Simin - En separation
Originaltitel: Jodaeiye Nader az Simin
De bästa filmerna, oavsett genre, är för mig de som kan försätta tittaren i samma mentala situation och känsloläge som protagonisterna. Här är ett manus som lyckas med råge, frustrationen och ovissheten blir otroligt påtaglig när berättelsen effektivt rullas upp och konflikterna tätnar.
Bland många saker som imponerar på mig i filmen så måste jag särskilt lyfta fram skådespelarna. En film av det här slaget har förvisso fördel om ensemblen består av mer anonyma namn, och jag kan räkna antalet iranska filmer jag sett i mitt liv med ena handens fingrar, men också deras fläckfria sätt att agera fick mig vid tillfällen att glömma att jag faktiskt tittade på en film och inte ett verkligt vardagsdokument.
En film jag varmt kan rekommendera till alla. Även om den framställs som en dramafilm i första hand så har En separation en nervig thrillerkänsla över sig. Manus och genomförande har även en hel del likheter med den danska dogmavågen.

Tio bubblare i alfabetisk ordning:

127 timmar (127 Hours)
Animal Kingdom
Attack the Block
The Beaver
Hanna
Hesher
L'Illusionniste
Melancholia
Tinker Tailor Soldier Spy
Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (The Adventures of Tintin)

År 2011 såg jag totalt 111 filmer nya filmer (d.v.s. som jag inte sett tidigare). Totalt var det 186 timmar och 49 minuter film och genomsnittslängden för filmerna blir därmed 101 minuter. För andra året i rad ser jag färre filmer än året tidigare (såg ungefär ett tjugotal fler under 2010), men så har det också varit ett ganska intensivt år. Snittlängden på rullarna var däremot nästan densamma som förra året.

Bra skit - vecka 3:

2012-01-22T23:28:00.000+01:00

Charlie Chaplin - I betandet av filmer från IMDB:s Top 250-lista märkte jag att Chaplin har en handfull rullar med i toppen. Jag har sett förvånansvärt få av hans filmer, men när City Lights blev min 171:a sedda från listan blev jag samtidigt övertygad om att jag vill se många fler.
John Moose - Levererade en fin radiosession på P4 Värmland i fredags och en grym spelning på Pace igår. Lyssna på några låtar via deras Facebook-sida! Ni kan också höra deras radioframträdande så länge SR håller kvar det i sitt arkiv.
The Life and times of Tim - Introducerades till den här lilla pärlan för något år sedan, en animerad serie som är långt ifrån lika hysterisk som de mest framgångsrika satirerna i genren, men underhållande på ett helt annat vis. Här drivs de kvartslånga berättelserna nästan helt fram av dialogen. Det är också seriens sätt att fånga det komiskt absurda i hur vi människor pratar med varandra som är den största behållningen. Säsong tre rullar i USA nu.
Paths of Glory - En av de där rullarna som legat och väntat en halv evighet på att ses. Underligt att det dröjt så länge, kanske framför allt eftersom den är orkestrerad av personliga favoriten Kubrick. Gick in med mycket små förväntningar i tittandet, trots sönderhyllningarna från olika håll, och blev som bortblåst av den starka storyn, det magnifika kameraarbetet och de patenterat Kubrickskt geniala tagningarna.

All glory to the Hypnotoad!

2012-01-16T21:32:00.002+01:00

Allt verkar ju hållas på Facebook nuförtiden, men måste ändå dela en gammal favorit här. Någon har äntligen laddat upp ett av mina topp tio favoritklipp från Futurama i bra kvalitet på tuben. Håll till godo/bli nostalgiska/whatever!

Bra skit - vecka 2:

2012-01-15T22:30:00.000+01:00

250films.net - Hemsidan för att checka av alla filmer du sett från IMDb:s ständigt föränderliga topplista, över de 250 bästa filmerna genom tiderna enligt användarnas röster. Har nämnt sidan här förut, men eftersom jag siktar på att komma upp i 200 sedda från listan (ligger på ungefär 170 nu) innan årets slut passar jag på att utmana fler att se några kvalitetsrullar!
The Guard - Jag gillar när filmer oväntat kommer och sveper bort mattan under fötterna på mig. Hade inga som helst förväntningar på The Guard innan jag började titta, mer än lovord från en kompis. Jag var absolut inte beredd på en film som har en av de mest bisarra, elaka, frispråkiga och därför lika älskvärda huvudkaraktärerna jag sett på mycket länge. Påminde i sin stil en hel del om den finfina In Bruges; en annan rulle med Brendan Gleeson som för några år sedan överraskade mig från nästan ingenstans.
Les quatre cents coups - Appropå IMDb:s Top 250 så såg jag om den här klassikern från 1959 med mina elever på de gångna filmlektionerna. Måste ha varit i deras ålder, om inte en handfull år yngre, när jag själv såg den senast. Tydligt stilbildande och riktigt snygg.
Ricky Gervais - Mannen som inte böjer sig för att ta in den vågade humorn i populärkulturens mainstreamfåra. Chockade nöjesvärlden med sina oväntade skämt på förra årets Golden Globe och ikväll har han helt otippat fått chansen att leda galan på nytt!

Bra skit - vecka 1:

2012-01-08T19:34:00.000+01:00

The Ides of March - Ännu en film i Clooney-regi som har en stark känsla av autencitet, kan bli en av de stora överraskningarna när oscarnomineringarna offentliggörs om några veckor.
Melancholia - Filmen som fick mig att längta efter fler Von Trier-filmer igen. Så har jag väl också en fäbless för vackra filmer om jordens undergång.
Nader och Simin - En separation - Starkaste filmupplevelsen på månader, förtjänar alla hyllningar och bör lätt plocka hem guldglobar och -statyetter i bästa utländska film-kategorier under våren. Förhoppningsvis leder det till att fler ser den.
Sherlock - Andra säsongen av den brittiska serien startade i stor stil, håller tummarna att de två återstående, långfilmslånga avsnitten håller lika hög standard.
Skyrim - Mitt andra hem under de gångna veckorna. Skyrim har, som de bästa verken, visat sig vara mer än bara ett tv-spel. En upplevelse som är det närmaste en fysisk förflyttning till en främmande värld jag någonsin har upplevt

The Moose is Loose

2011-12-30T20:28:00.001+01:00

John Moose
Originally uploaded by Magnus Bergström

Varit tyst här ett tag, mycket arbete och filmtittande inför årslistan är några anledningar. Ville hur som helst dela med mig av ännu ett bandfoto som jag fick möjlighet att ta tidigare den här månaden, åt finingarna i John Moose.
Jag hade en ganska stressig lördag när bilderna skulle tas, mycket på grund av nämnda jobbörda, och var direkt efter redigering inte helt nöjd med resultatet. Delvis berodde det också på att jag verkligen gillar bandets musik och ville göra den rättvisa med en värdig bild. Lyckligtvis var jag mycket mer nöjd med resultatet när jag fick återse bilden med färska ögon en halv vecka senare, förhoppningsvis får jag även möjlighet att ta fler foton med bandet så småningom. Så länge kan ni med fördel njuta av deras toner via Facebook.

Double Greatness

2011-11-04T14:48:00.002+01:00

Salvadori Fantastico Four
Originally uploaded by Magnus Bergström

Som eventuella intresserade har kunnat se på flera av mina analoga arbeten det senaste året, så har jag blivit en stor fantast av foton med multipla exponeringar. För bara några månader sedan slog det mig att även min digitala trotjänare har en funktion för den här sortens bilder, vilket fick mig att hoppas på ett tillfälle att sätta den på prov.
I onsdags dök möjligheten upp, när fina Anna (a.k.a. Salvadori Fantastico) ville ordna några bilder inför hennes spelning på Båten i Karlstad den 3:e december. Här är en gemensam favorit, som högst troligen blir föremål för spelningens affisch.
Klicka bilden för fler exempel på Flickr.

The Florells

2011-10-24T09:52:00.002+02:00

The Florells
Originally uploaded by Magnus Bergström

Som tidigare nämnt så passade jag under vännerna Frida och Tobias bröllop på att knäppa några bilder på alla roliga gäster, men självklart tog jag mig också tid att fotografera det lyckliga brudparet.
Det var spännande att jobba helt digitalt med min Nikon D80 igen, eftersom jag ägnat så otroligt mycket tid de senaste åren åt analoga experiment. Men det var också en utmaning att jobba med "arrangerat" fotografi, eftersom de flesta av mina analoga bilder uppstår ur spontana situationer.
Som tack för en fantastisk fest och för möjligheten att få lite feedback presenterar jag en av bilderna här. Håll till godo!

Resedagbok i transkription - Kapitel III

2011-08-20T20:00:00.008+02:00

Senaste utlandsresan att dokumenteras i min resedagbok gick först till Krakow och sedan vidare med tåg till Berlin. Här en transkription.

SJ:s tåg 642

X2000 (Karlstad -> Stockholm)

22 juli 2011

Med över en timmes försening närmar jag mig nu huvudstaden, där byte till den mindre banan ska ta mig till Pungers boning. Det är inte mycket mer än sju timmar kvar tills flygbussen ska ta oss till Skavsta. Knappt tio timmar innan flyget lyfter mot Krakow. Tågförseningen kommer onekligen pressa de tillgängliga sömntimmarna ännu en bit, även om jag med min nuvarande dygnsrytm redan innan hade små förhoppningar om att få någon blund.

Fast tidspressen är väldigt sekundär - större är peppen inför den stundande resan. Tre dagar Krakow, sedan tåg till Berlin för ytterligare fem dagar i min andra hemstad.

Undrar om de har Fireball Sour i Polen?

/Magnus

Chłopskie Jadło

Polsk restaurang, Krakow

23 juli 2011

Vår vistelse i Krakow har under den första dagen överskuggats av den ofattbara Oslo-incidenten. Vanligtvis vid utlandsbesök är nog ingen av oss särskilt benägen att följa nyheter, men när vi upptäckte att vårt hostel tillhandahöll gratis wifi surfade vi genast in för att ta del av den senaste utvecklingen. En norrman på vårt hostel, från Drammen utanför Oslo, hade precis kommit tillbaka från ett besök i Auschwitz när han fick veta att en högerradikal terrorist skjutit ihjäl flera ungdomar där hemma.

Vi försöker släppa den tunga händelsen tills vi kommit hem igen och ger oss ut för att upptäcka Krakow.

/Magnus

Kiki Blofeld

Strandbar, Berlin

27 juli 2011

Bara fyra dagar efter det senaste inlägget och redan har mycket hänt! Näst sista dagen i Krakow blev en judisk dag: Vandring i judiska kvarteren Kazmierz och besök på Schindler-muséet. Efteråt fick vi skjuts av en skön gubbe med knallröd kommunistvan tillbaka till vårt hostel. Nästa dag bestämde vi oss för att ta en guidad tur genom den gamla kommunistförorten Nova Huta, och vem var vår sjukt kunnige guide om inte gubben med vanen från dagen innan. Vi åkte inte förbi ett ruckel som han inte hade minst 20 grejer att säga om. Han lät oss även köpa med lite öl som färdkost i den röda skåpbilen. Turen toppades med en klassisk kommunistlunch på en s.k. "Milky Bar" i Nova Huta, skolmatsalsfeeling med 10-kronorsmat.Vi tackade av vår ledsagare med dricks och kompenserade senare på kvällen den fattiga lunchen med lyxig middag på argentinsk grillrestaurang. Mört kött och fantastisk efterrätt för inte många hundralappar.

Dagen för resans start var förvisso mycket tidigare, men när vi steg upp för att ta tåget mot Berlin var vi inte mycket piggare. Lyckligtvis lyckades vi sova av och till under ungefär halva tiotimmarsresan.

Viktor drog på sig en förkylning som nu kureras. Jag, Tobbe och Punger laddar inför kvällen.

/Magnus

Tåg 637 (SJ X40)

Södertälje Syd -> Karlstad C

31 juli 2011

Efter en rekordregnig helg i Berlin (jag har nog själv aldrig sett staden så blötlagd) förärades jag och Tobias med en timslång försening på en av tågförbindelserna hem. Efter dryg väntan på en av Södertäljes perronger rör vi oss äntligen mot Karlstad. Och vädret har ju åtminstone varit behagligt medan vi suttit och rullat tummar.

Skyfallet i Berlin inspirerade som sagt inte till några stordåd, men vi kämpade ändå tappert för förnöjelse. Särskilt fredagen blev en underlig tur. Mattias låg "hemma" i Werners lägenhet, däckad av feber. Jag, Tobbe och Viktor började dagen med ett besök på KaDeWe. Inomhus kändes som en bra idé när spöna stod i backen. På varuhusets sjätte våning, "finsmakaravdelningen", köpte Viktor 350 gram Bergsteiger, salami från Österrike. I sin tunna jacka var utbuktningen sedan tydlig att se resten av dagen, kvällen och natten. Vi tog tunnelbanan till Kreuzberg och favorithaket Il Casolare, jag med en utsökt Quattro formaggio i tankarna. På restaurangen mötte vi helt oväntat en tjej från stan som vi hade hängt med bara två kvällar tidigare. Hon kom dit med en kille som vi av och till dividerade huruvida han var en pojkvän, dejt eller bara vän. Raska kypare, snabba blickar och nickningar gjorde att vi placerades vid samma bord. Till en början rådde en smått obekväm stämning, inte minst för att vi tre sattes mittemot paret (eller icke-paret?) i en känsla av korsförhör. Men när öl, vin och italienska deglock började flöda in på bordet luckrades det hela upp en aning och vi kunde lämna bordet med någorlunda heder i behåll. Förvisso inte utan att Viktor slängde en möjlig sten i glashuset med sitt avsked "sorry we ruined your date".

Vi siktade in oss på en bar, där vi kunde dricka rusdryck mellan sex ögon istället. Vi bestämde oss för absintpuben Druide och styrde fötterna i riktningen. Bara 50 meter från målet blir vi plötsligt tilltalade av en stressad man med digitalkamera. Vid sin sida har han två tjejer i någon slags utstyrsel som får dem att se ut som en blandning mellan mjölkpigor och servitriser. Mannen förklarar att de samlar bilder åt ett spritföretag, föreställande människor som dricker drinkar gjorda på deras märke, men på grund av hällregnet hade de varken lyckats få ihop bilder eller någon större lust att fortsätta arbetsdagen. Erbjudandet var därefter: Ställ upp på en bild och få en flaska konjak. 30 sekunder senare stegade vi in hos absintdruiden, nu med både en rejäl bit korv och ett helrör i packningen. Vi mellanlandade någon timme och hann med både drinkar, öl och en, eller i Viktors fall två, veckans absint.

Med en fräsch anis- och salmiakliknande andedräkt vandrade vi till Dr. Pong och paddlade några pingisbollar. Det gick bra, alla fick hamna i topp tre och Viktor "Victory" Sehr kammade såklart även en vinst, innan Pauline kontaktade oss och ropade oss till en ny klubb i stan (Holzener Kater eller vad den kan ha hetat, gamla Bar 25 hursomhelst). Plötsligt fick vi lite bråttom, konjaken gavs kvickt i present till Pongs dörrvakter och vi vinkade till oss en ukrainsk taxichaufförs uppmärksamhet. När vi sedan hoppade ur caben utanför klubben lyckades Viktor, på något underligt vis, få med sig salamin men glömma mobilen. Efter att ha ringt några stressiga signaler till fel nummer, och väckt en bitter tysk mitt i natten, lyckades jag nå fram till Viktors mobil och en röst med tydligt östeuropeisk brytning. Chaffisen fick en ståtlig dricks för att ha vänt tillbaka med telefonen, men verkade själv ha hoppats på ännu mer.

Klubbens infart och gård förvandlades långsamt till festivallera i busvädret, men när vi väl tog oss in hängav vi oss rökiga dansgolv, brokiga beats och Berliner Pilsener. Jag märkte knappt hur tröttheten efter heldagen kom ikapp mig mot femsnåret, men när Pauline frågade om jag mådde bra förstod jag att det var dags att kasta in handduken.

En mindre omständig taxiresa tog oss tillbaka till Weissensee, där vi köpte nattamat lagom till den värsta störtskuren. Raskt flög vi till fots mot lägenheten, där vi slängde av oss våra inpyrda och genomsura kläder. De sista vakna minuterna ägnades åt livfullt filosoferande i köket. På bordet låg tre portioner pommes och 350 gram Bergsteiger.

/Magnus

Blixtar och dunder

2011-08-18T18:56:00.002+02:00

Älgens röst
Originally uploaded by Magnus Bergström

En av mina flertalet plastkameror, en Konica EU-mini, överraskade mig rejält förra året när den gav några finfina svartvita bilder ifrån sig, även vid användning av den inbyggda blixten. Nästa rulle fick därför bli en vändframkallning, jag valde en Kodak Elitechrome 100 Extra Color.
Tyvärr fungerade det inte lika bra. Kameran kör med helautomatik baserad på filmrullens ISO-tal, men med blixt och vändframkallning blev vissa bilder alldeles för urblekta och överexponerade. Däremot var det en handfull som träffade tonen nästan perfekt, som den här i inlägget. Och de grönblå färgerna från framkallningen både ger den känsla jag sökte och förhöjer de röda färgerna i flera exponeringar. Klicka er vidare på bilden för att se resten!

Sprocket Man

2011-08-11T19:53:00.002+02:00

Flowers in the Windows
Originally uploaded by Magnus Bergström

För någon vecka sedan laddade jag upp ett gäng nya experimentbilder på Flickr. Det var rullen jag nämnde i ett tidigare inlägg, en vanlig 35mm-film körd genom en mellanformatskamera (Zeiss Ikon Nettar). För att trixa lite extra så vände jag dessutom rullen bak-och-fram i kameran för att få filmens rödfilter att ge kraftig röd-orange ton till bilderna.
Resultatet blev väldigt lyckat, för att vara första försöken i båda hänseenden. En av favoriterna ser ni som vanligt här i inlägget, en dubbelexponering av blommor utanför Hagfors stadshus och ortens höghusfasader. Klicka er gärna vidare för att se resten.
Den största missen jag gjorde var att utsätta flera exponeringar för något slags ljusläckage, men har nu troligtvis hittat problemet. Eftersom ljusläckorna har en tydlig blåton tyder det på att ljuset har släppts på baksidan av rullen (d.v.s. den "riktiga" sidan på den vända filmen) och eftersom de konsekvent dyker upp på samma ställe beror det inte på att kamerans bakstycke har läckor. Därför borde det vara den svarta eltejpen som jag använt för att täcka för kamerans röda "exponeringsräknarfönster". Eltejp har ju en ganska glansig yta, vilket troligtvis har speglat tillbaka delar av ljuset mot filmrullen efter exponering.
Inför nästa omgång "sprocketfoto" ska jag tejpa in en matt pappersbit från någon gammal 120-rulle. Då blir det nog även dags att testa med svartvita bilder.

Min växande avsky för hat

2011-08-01T13:25:00.001+02:00

Sommaren går mot sitt slut och jag har som planerat ägnat den åt saker jag älskar i livet. Umgås med familj och vänner, iaktta unika människor och ögonblick både i trakter runt omkring mig och platser jag aldrig tidigare besökt, ta del av populär, fin och ful kultur som får mig att reagera, reflektera eller helt enkelt krevera.

Men myntet har en smutsig baksida. I mitt strövande bland det som är vackert så har jag tagit del av människors värsta egenskaper. I kommentarstrådar till tidningsartiklar eller nedanför vilket youtube-klipp jag än just tittat på, hittar jag en världssyn lika svartvit som texten på skärmen. Brådstörtade slagord av rashat, förtryck av religioner och sexuella läggningar. Helt vanliga människor som uttrycker sanslösa åsikter om personer de aldrig träffat. Gömda bakom datorskärmens trygga barriär flödar deras fientliga exkrement till ord. Redan där kände jag för att gråta, kanske rent allmänt över den situation världen befinner sig i. Där det verkar helt okej för människor att hata varandra enbart för landet vi kommer från, personen vi älskar, musiken vi lyssnar på eller andligheten vi tror eller inte tror på. Men sommaren hade bara börjat.

Fredagen den 22 juli var en lång dag för mig, den första dagen på en veckas resande. Jag var utmattad från en fantastisk kväll med roliga människor och mitt tåg till Stockholm försenat med nästan en timme. När jag väl satt på min plats stängde jag ute omgivningen med musik och tog inte av mig lurarna förrän jag kommit fram till min vän Mattias. Det var han som berättade för mig om världsnyheten jag gått miste om. När vi satte oss vid datorn rann floden av hat starkare än någonsin, det fanns ingen hejd på anklagandet, fingerpekandet. De första timmarna av rapporteringen var ett politiskt "hela havet stormar", i såväl etablerade som sociala medier, där fördomsfulla hatbudskap följdes upp av patetiska försvarstal när den egentliga situationen klarnade upp.

Tidigt morgonen därpå gick vårt flyg. Vi försökte koppla bort det som hänt, ta det senare, men vid flera tillfällen tänkte jag på Norge före Krakow eller Berlin.

Idag, när jag kom hem, gick jag tillbaka i nyhetsarkiven. Det brast för mig, som om jag medvetet hållit mig för gråt hela den gångna veckan. Jag gråter medan jag skriver det här, jag skäms inte över att erkänna det.

Ända sedan den 22 juli har mina egna tankar varit en enda känslostorm. Jag skriver inte den här texten för att hälla bensin på en politisk diskussion som just nu ligger på gränsen att brisera. Jag skriver den för jag mår så oerhört dåligt. Jag mår dåligt över att människor kan känna så starkt hat. Så starkt hat att de tycker sig ha rätten att ta en annan människas liv. Att människor kan rikta vapen mot barn och skjuta. Igen. Och igen. Jag mår dåligt över att det inte var första gången. Över att det troligtvis inte var den sista. Att vi inte lärt oss att hat föder hat. Att det är så jävla enkelt att göra knytnäve av en öppen hand.

Jag kanske är en ynklig människa, men jag har alltid trott på att hat bara föder förlorare. Ingen har något att vinna på det, allra minst den som känner det. Jag inbillar mig i min enfald att jag inte är ensam om det. Miljoner svälter på Afrikas horn och lika många dör i Seouls översvämningar som på Utøya, men terrorattackerna i Norge är det första som syns på tidningarnas nätsidor, det första som syns när jag stänger ögonen, och jag tror inte enbart det beror på den geografiska närheten. När vi egentligen borde göra vårt bästa för att uppmärksamma och hjälpa medmänniskor i nöd så är det istället hatet som överrumplar oss, som skapar rubriker.

Jag känner stort för Norges sätt att hantera krisen, att vara starka och vägra hatet som redan fått alldeles för stort fäste. Inte begå samma misstag som andra. Inte hata tillbaka. Välja att gråta istället. De bästa orden som fötts ur sorgen är att sörja är inte att vika ner sig. Det innebär inte att stå försvarslös inför hatet, utan stå gemensamt mot det.

Ta för fan hand om varandra.

It's a nice day for a black and white wedding

2011-07-17T16:53:00.003+02:00

Petter
Originally uploaded by Magnus Bergström

Den 9 juli var vi iväg för att beskåda och fira våra vänner Frida och Tobias fina bröllop i Sunnemo. Jag tog med mig min Nikon D80, vilket känns som evigheter sedan nu när jag snöat in så mycket på analogt. Tror inte jag använt den seriöst sedan slutet av 2010 nån gång.

Hur som helst så hann jag förutom brudparet även knäppa några fina bilder från festen och gästerna. Här en personlig favorit.

Högt spel

2011-06-18T14:29:00.004+02:00

Mitt centrala mål med sommarledigheten är att ta ikapp saker jag underprioriterat under det gångna arbetsåret, som träning och populärkultur. Första steget för att nå detta mål fick bli att se ikapp avsnitten jag hittills missat av den hyllade HBO-serien Game of Thrones, baserad på George R. R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire.

Halvvägs in på denna första säsong förstår jag uppståndelsen allt mer. Dramat är unikt, kanske främst för att det på ett övertygande sätt lyckas förmedla en känsla av allvar i en fantasyinspirerad värld. Ofta har ju den så kallade "swords & sandals"-genren svårt att komma över den löjliga känslan av b-klassens lajvrollspel, men Game of Thrones är lyckligtvis befriat från de flesta sådana ögonblick. Istället är tonen ofta mörk, hotfull och otrevlig, här ryms några av de mest avskyvärda och samtidigt fantastiska karaktärerna jag någonsin sett i en tv-produktion. Överhuvudtaget så är det en oväntat stark casting, med favoriterna Sean Bean och Peter Dinklage som två av de mer utmärkande. Lovvärt är också att det finns flera starka kvinnor i de främsta rollerna, som lyckas kämpa sig fram i en värld fylld av vedervärdig kvinnosyn.

Redan tidigt blev det klart att Game of Thrones får minst en säsong till. Om även serien då byter namn till Clash of Kings (som den andra romanen i bokförlagan ju heter) är en senare fråga, men om produktionen kan hålla en jämnhög kvalitet hela vägen så håller jag tummarna för att samtliga sju böcker i serien går samma framtid till mötes.

En värdig titt i det förgångna

2011-06-17T23:05:00.004+02:00

På pappret lovade X-Men: First Class stordåd, med en regissör på stark uppgång, en väldigt spännandeensemble av erkända skådisar och ett manus som förbinder verkliga, politiska händelser med mutantmyten under det stilsäkra 60-talet.

Jag hade stora förväntningar på filmen att liksom de senare Batman-skildringarna kunna bryta sig loss från den allt plottrigare superhjältegenren (övriga sommarpremiärer som Thor och Green Lantern ger mig plastsmak i munnen) och även om den inte lyckas fullt ut så är den ett rejält steg i rätt riktning. Trots min kärlek till framför allt den andra delen i den tidigare trilogin så kände jag när jag rest mig ur biostolen att jag nyss upplevt X-Mens största ögonblick hittills på vita duken. Mycket tack vare nämnda skådespelare, inte minst personliga favoriten Michael Fassbenders rolltolkning som Erik Lehnsherr (a.k.a. Magneto), lika fragil som motsägelsefullt ondskefull.

Mina förhoppningar är nu att Matthew Vaughn även ges chansen att regissera en eventuell uppföljare, kanske med både större budget och mer tid att arbeta. För blotta tanken på att tidsperioden mellan startdatum för inspelningen och filmens världspremiär inte ens var ett år lång är inte bara ofattbar, det är även en markör på Vaughns starka effektivitet som filmskapare. Men bolagen måste sluta hetsa fram filmerna, för med några månaders längre arbete hade han med stor sannolikhet kunnat finputsa även de skavanker som är tydliga i First Class.

Åldrat, slitet och krossat

2011-06-15T14:12:00.002+02:00

You can stand under my umbrella
Originally uploaded by Magnus Bergström

Mitt senaste fotoexperiment var ännu en vändframkallad diarulle, denna gång en Kodak Ektachrome 100 Plus i mellanformat. Den var gammal, nästan 15 år mellan utgångsdatum och framkallning, men gav ändå ifrån sig riktigt spännande färger. Precis som utlovat, exempelvis i olika Flickr-grupper, så gick färgerna i en vändframkallad Ektachrome mot blått och grönt, samtidigt som den stärker vissa röda och gula toner. Resultatet blev en av de rullarna jag varit mest nöjd över på länge, scannade in totalt åtta av tolv exponeringar och slängde upp på Flickr (klicka gärna på bilden för att hitta de andra). Största svårigheten var att bilderna blev väldigt urvattnade och överexponerade när jag scannade negativen, men när jag tog med en svart ram från filmrullen att sätta nivåerna mot så rättade det till sig nästan på egen hand.
Kameran som användes var den äldsta i min samling, en Zeiss Ikon Nettar II från sent 40-tal. Jag blev så nöjd och stolt över den att jag omedelbart använde lite hobbymaterial för att bygga in en 35mm-rulle, ett intressant experiment jag inte testat tidigare.

Muntergökens död

2011-05-18T17:57:00.006+02:00

Jag vet ju inte hur ni tänker, men åtminstone jag som är uppvuxen inte allt för långt från den norska gränsen med en dialekt delvis präglad av deras språk tycker att norska har en väldigt munter och trevlig ton. Av samma anledning har jag alltid sett Norge som ett trevligt, stilla och tillbakalutat land. Lite som ett Sverige med plusmeny, kanske tack vare den starkare ekonomin och de stabilare framtidsutsikterna.

Just därför är det extra uppfriskande att ha börjat läsa Jo Nesbøs deckare om kriminalkommissarien Harry Hole. Min skepsis till berättelsernas mörker tyngdes nästan lika mycket av att de var norska som att huvudkaraktärens namn känns hämtat ur porrfilmsindustrin, men snabbt visade det sig vila en välkommen pessimism och karghet över böckerna. Särskilt tydligt blev det när jag nu läste färdigt den tredje delen, Rødstrupe (sv. översättning: Rödhake). I de två första böckerna hade Hole nämligen hållit sig till att lösa fall utomlands, men när han i den tredje installationen försätts i sitt eget Oslo kring millenieskiftet så blir allt än mindre lekfullt; mer realistiskt och relaterbart.

Ett grepp jag särskilt gillar i Nesbøs serie är hur berättelsen tydligt påverkas av händelserna i de tidigare böckerna, så till den grad att han lämnar en uppenbart tydlig, stark och viktig tråd öppen i slutet av Rødstrupe, för att trissa upp mig som läsare inför fortsättningen.

För mig som vanligtvis inte är ett stort fan av kriminalromaner så är det här en dubbelvinst; stimulerande oskandinaviskt, närmare Dennis Lehane än Stieg Larsson eller Henning Mankell, utan att för den delen distansera sig från läsarens referensramar (Nesbø visar sig nämligen även ha mycket god smak inom populärkulturen, referenserna haglar). Ett starkt tips till pocketslukarna i sommar.

Singing in the Grain

2011-05-12T13:12:00.001+02:00

Cold shoulder
Originally uploaded by Magnus Bergström

För något år sedan hälsade jag på mina fina kollegor på Värmlands folkblads lokalredaktion i Hagfors. Medan vi pratade foto så tog vi en sväng genom deras gamla förråd (och tillika valv, då lokalen tidigare har varit ett bankkontor) och kikade på några av de äldre kameramodellerna som använts.
I ett hörn på den ena hyllan hittade vi en gammal Domus-påse med ett antal åldrade filmrullar, som såklart trissade upp mitt intresse. Särskilt intresserad blev jag av en Fuji Neopan 1600 Professional med utgångsdatum 1991. Jag hade aldrig fotat med så ljuskänslig film tidigare och hade även hört rykten om de korniga och suddiga effekter de mest föråldrade höghastighetsrullarna kan ge.
För ganska precis ett år sedan slängde jag i rullen i min nygamla Minolta XG-1 och på Flickr finns nu några av resultaten. Blev väldigt sugen på att leta upp fler liknande filmer, nu när jag sett hur bra det fungerar!

True Stories - Kapitel XX: Mot Sherwoodskogen!

2011-04-11T21:25:00.003+02:00

[Kurs i Svenska för nybörjare]

Lärare: Motsatsen till fattig?

Tysk man: Rik?

Lärare: Correct. For instance: "Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga".

Stolt, rysk kvinna: Yes, he was communist!

Retromutanter

2011-04-08T22:25:00.002+02:00

Vi kan ju stilla hoppas att filmskaparna har den goda smaken att göra sekvenser av X-Men: First Class i samma stilfulla 60-talsfräschör som detta hemkokta intro av en fantast till serien. Ger mig Watchmen-vibbar på ett mycket bra vis.

Svart är färgen

2011-03-28T21:31:00.003+02:00

I helgen var vi på nedsläckt Earth Hour-konsert här i Hagfors. Vår vän André Szeles levererade en rysligt fin tolkning av folksången Black is the Color (of My True Love's Hair), tidigare framförd av bland annat Joan Baez. Lyssna och njut.

Oscars 2011

2011-03-03T14:50:00.000+01:00

En kort sammanfattning av helgens spektakel:

Det kan ha varit den tråkigaste galan hittills, som jag sett i sin helhet. Visst var den hyfsat underhållande, men värdarna James Franco (som faktiskt, likt rapporterat, kändes smått påtänd under större delar av tillställningen) och Anne Hathaway var ganska bleka och i stort sett alla vinnare var väntade. Väldigt få överraskningar med andra ord. Den snygga inledningssekvensen, där värdarna klippts in i nyckelscener till nominerade filmer, kan ha varit galans höjdpunkt rent humormässigt, förutom några riktigt bra tacktal.
Min smak stämde överens med juryns till 45 procent, men priserna hamnade som sagt i väntade händer. Dessutom var det väldigt tight även i min egen bedömning mellan flera av vinnarna, exempelvis var det nästan dött lopp mellan Annette Bening och Natalie Portman i min bok, rollerna de spelar är trots allt väldigt olika varandra.
The King's Speech blev som bekant galans stora vinnare. Lika många, men tyngre, statyetter som Inception. Min personliga favorit The Social Network fick däremot tre riktigt välförtjänta priser - bästa klippning, musik och manus efter förlaga!
Största besvikelserna var att David Fincher inte tog hem bästa regi, L'Illusionniste blev utan pris för bästa animerade film (men att Toy Story 3 skulle vinna var väl galans mest väntade) samt att Exit Through the Gift Shop missade statyetten för bästa dokumentär. Nu kommer vi aldrig veta om Banksy hade gjort ett framträdande eller inte vid eventuell vinst. Frågan är även om vinnaren Inside Job är en lika bra film, mer än att den ligger bra i tiden.

Röda mattan 2011

2011-02-28T05:43:00.000+01:00

Klockan 05:43
--------------------

Nu är det barnkör och grejer, då gör jag mig redo för sömnen. Någon slags sammanfattning kanske kommer senare från min sida, men måste jag välja ett ord på studs så blir det "förutsägbart", både pris- och galamässigt. Tack för mig, vi hörs!

Klockan 05:39

--------------------

Nu hör jag att grannarna här i huset börjar röra sig mot jobbet. Själv har jag inte givit ifrån mig minsta trötthetsgäspning under natten, vilket var väldigt otippat. Ett pris, det kanske största av dem alla, återstår.

Steven Spielberg gör en snygg poäng i att hedra även de som inte kommer vinna för Bästa film, eftersom många klassiker gick samma öde till möte (Citizen Kane till exempel, herrejävlar!). Ännu ett snyggt montage med de tio nominerade rullarna, nu till tonerna av avslutningstalet från The King's Speech, vilket blir en effektiv allusion till den här kampen. Hur sjukt vore det inte om det kom en superskräll a la Crash nu, efter en så förutsägbar prislista?

Best Picture: The King's Speech - Attans, hade gärna sett att The Social Network hade fått ta emot åtminstone en av de tyngre kategorierna. Men båda rullarna har å andra sidan, om jag får citera en av prismottagarna, lagt så mycket passion i varje filmruta.

Klockan 05:27

--------------------

Sandra Bullock äntrar för att göra motsvarande insats för de nominerade männen i kategorin. Ger sig på en mer humoristisk approach och får med en Big Lebowski-passning mot Jeff Bridges (nice, såklart). En personlig favoritscen från Social Network ackompanjerar Jesse Eisenberg, vilket kan vara extra anledning för de stora applåderna. Colin Firth får istället en av de sämre scenerna presenterade, inte helt övertygande i just den sekvensen. James Francos var t.o.m. starkare.

Best Actor: Colin Firth (The King's Speech) - Väntat, igen. Kul metagrej med att hålla tacktal för just den här rollen. Sympatisk kille i vilket fall, all ära och lycka åt honom. Långväga mycket bättre tacktal än Natalie Portman på köpet.

Klockan 05:18
--------------------

Jeff Bridges presenterar de nominerade huvudrollsskådisarna i tur och ordning. En man med passande pondus till uppgiften. Filip är återigen ute och cyklar när han påstår att Andrew Garfield är nya Superman, istället för Spiderman. Ryan Gosling syns till i Michelle Williams-klippet, när ska han uppmärksammas av akademin tro?

Best Actress: Natalie Portman (Black Swan) - Väldigt väntat. Och förtjänt förvisso, men Bening var ju också grym. Nu är det stor mage och stora tårar på scen, vilket ju hör till i sammanhangen. Passar på att uppmärksamma alla "osynliga" människor bakom filmen.

Klockan 05:08

--------------------

Diverse Life Time Achievement Awards radas upp, stora filmpersonligheter förstås.

Klockan 05:05
--------------------

Best Director: Tom Hooper (The King's Speech) - Nja, Fincher förtjänade verkligen det här. Han kommer förvisso att fortsätta bevisa det flera gånger om med kommande filmer, tro mig.

Klockan 04:56

--------------------

Filip fortsätter att felaktigt räkna till fem Oscars för Inception. Fick det bara till fyra efter en kort återblick. Lurade t.o.m. mig förut. Vera hade dock koll och sa ifrån när Filip började räkna en extra.

In Memorian-delen är alltid fin, även om skräniga Celine Dion sjunger. Postletwhaite är en stor förlust bland namnen, såklart. Hopper och Kershner två barndomsfavoriter därtill, liksom Leslie Nielsen.

Klockan 04:48
--------------------

Vi får höra fortsättningen på nominerade sånger, först ut min favorit If I Rise från 127 Hours. Efter det den näst starkaste, sjungen av Gwyneth Paltrow, från en rulle jag inte alls hade koll på före galan.

Best Original Song: Randy Newman (Toy Story 3) - Sånt här får mig att hata Oscars. Så jävla platt och tråkigt val. Tur då att tacktalet är riktigt vasst, det räddar nästan situationen på egen hand.

Klockan 04:37

--------------------

F&F hade hellre sett Ricky Gervais som värd, och visst hade han nog satt färg på ett eller annat vis, som på Golden Globe. En annan presentatör av rang kommer på scen - Billy Crystal. Stående ovationer. Sedan en "futuristisk återblick" till när Bob Hope hade jobbet som Oscarvärd. Passande som introduktion till nästa kategori. Presentatörerna Robert Downey Jr. och Jude Law levererar ett snyggt låtsasgnabb.

Best Visual Effects: Inception - Femte statyetten, och nu är det som killarna i studion säger frågan om någon annan film kan komma ikapp och bli den största totalvinnaren för året. Ändå har filmen inte nominerats till alls många av de "tyngre" kategorierna. Snabbt och effektivt tal.

Best Film Editing: The Social Network - Spännande och välförtjänt val!

Klockan 04:23

--------------------

Tråk-Oprah Winfrey presenterar nästa. Hur kan nån så blek bli så populär?

Best Documentary (Feature): Inside Job - Neeej! Jag hade så gärna sett VAD som hade hänt om Banksy vunnit här. Som F&F säger så ligger ju emellertid Inside Job väldigt mycket i den amerikanska tiden, så oväntat är det ju i vilket fall knappast.

Klockan 04:19

--------------------

Best Documentary (Short Subject): Strangers No More - "Alla filmer i den här kategorin handlar om Mellanöstern och/eller krig", berättar Filip och Fredrik lite lättsamt, inte helt utan poäng. Svår kategori, kan tyvärr inte kommentera vinnaren heller eftersom jag inte sett den.

Best Live Action Short Film: God of Love - Ingen koll här heller, men vinnaren är härligt spexig som en streckgubbe! Snabbkäftad som få dessutom, riktigt uppfriskande.

Det hela följs av ett autotunat inslag a la Gregory Brothers, som kompensation för de få filmmusikalerna iår.

Klockan 04:07

--------------------

Sångkategorin betas vidare. Disneylåten är så jävla tråkigt... så tråkigt Disney, helt enkelt.

Nu är frågan, dyker Banksy upp efter pausen?

Klockan 04:03

--------------------

Sammanfattning av tekniska priser, Franco poängterar mycket roligt Congratulations, Nerds.

Kostym och smink står på tur, Cate Blanchett inleder passande med snack om tungviktstrilogin Lord of the Rings. Årets kategori saknar sånna storfilmer.

Best Makeup: The Wolfman - Smink överträffade t.o.m. effekter i den här filmen, så det får väl vara välförtjänt av den anledningen.

Best Costume Design: Alice in Wonderland - Lite oväntat för mig, både i denna kategori och att filmen skulle kamma åtminstone två statyetter. Fanns åtminstone två rullar jag hellre hade prisat här.

Sedan följer ett inslag där "gatans folk" får kommentera filmsånger de minns. T.o.m. president Barack Obama får flika in med sin favorit - As Time Goes By. Sedan är det dags att höra den första av nominerade sånger iår.

Klockan 03:51

--------------------

Ljudkategorierna coming up, här är det minst lika snortight som i de andra.

Best Sound Mixing: Inception - Hade den som favorit till Sound Editing, men den kanske hinner ta hem det priset också. Christopher Nolan fortsätter få praise av sina medarbetare.

Best Sound Editing: Inception - Jajjemen, så blev det. Och mer kärlek till Nolan. Kul att han uppmärksammas på det här viset, han hade ju egentligen förtjänat en nominering för regi kan man tycka.

Klockan 03:45

--------------------

Vi får veta att Oscarsgalan ska fortsätta sändas på ABC i USA ända till 2020. Kanal 5 kan dra lärdom och lägga händelsen på bättre kanal även i Sverige.

Musik av John Williams, mästaren i sammanhanget, levereras i en pottpurri som presentation av motsvarande statyettnomineringar.

Best Original Score: Trent Reznor och Atticus Ross (The Social Network) - JAA! Fantastiskt kul. Det var ett riktigt starkt startfält och de här killarna förtjänar den här otroligt fina uppmärksamheten för den egensinniga musik de levererar.

Klockan 03:36
--------------------

Best Supporting Actor: Christian Bale (The Fighter) - hade John Hawkes som outsiderfavvo mot de två giganterna Bale och Rush. Men som tidigare sagt, det är riktigt välförtjänt. Älskar f'bomb-kommentaren mot Melissa Leo i tacktalet. I'm not gonna do that, I've done that plenty. Vackert sagt om sin lilla dotter även: She's taught me so much more than I'll ever be able to teach her.

Klockan 03:29

--------------------

Sångnummer med Hathaway som drar några skämt i Hugh Jackmans ära, både för hans värdinsats på galan för några år sen och för gångna filmroller. Franco gör en transgender och kommer in i Marilyn Monroe-klänning.

Helen Mirren talar franska och Russell Brand översätter efter eget tycke, lite småkul.

Best Foreign Language Film: Hævnen - Otroligt roligt! Ett rejält uttramp även för Persbrandt ut i världen, särskilt med tanke på hans kommande roll i The Hobbit.

Klockan 03:20

--------------------

Manusdags! Josh Brolin och Javier Bardem är synkroniserat vitklädda.

Best Adapted Screenplay: Aaron Sorkin (The Social Network) - Så sjukt välförtjänt. Rakt och bra tacktal med snygg referens till filmen Network som fick samma pris för över 30 år sen. Avslutar snyggt med en humoristisk pik till sin son.

Best Original Screenplay: David Seidler (The King's Speech) - Också helt rätt. Som Fredrik påpekar har han jobbat med manuset i 30 år, så det är en redig payoff. Vänder Sorkins tal lite genom att skicka en hjärtlig pik till sin farsa. Sedan en värdig avslutning med hyllning av alla stammare.

Klockan 03:08

--------------------

Best Animated Feature: Toy Story 3 - Självklart. Tyvärr fick min favorit L'Illusionniste på mulen av Pixar. Och killens tacktal var lika stelt som frugans urringning var stor.

Klockan 03:05

--------------------

Justin Timberlake blir den förste att dra ett passande Banksy-skämt aftonen till ära. Mila Kunis förnekar såklart att det är han som är den mystiske gatukonstnären.

Best Animated Short: The Lost Thing - Härligt med en överraskning i den här kategorin!

Klockan 03:00

--------------------

Av nån anledning tillåter inte Blogger att jag färgsätter delar av den här texten, så det kan bli lite oöverskådligt vilka filmer som stämmer överens med min smak eller inte bland vinnarna.

Best Supporting Actress: Melissa Leo (The Fighter) - Första som överensstämde med min lista och ett passande tacktal (hon är t.o.m. så tagen att det halkar ut ett fuck).

Klockan 02:48

--------------------

Best Cinematography: Inception - Välförtjänt men också lite oväntat! Något mer stöddig pristagare, men även han lika nog att dela med sig äran med Christopher Nolan och resten av teamet.

Klockan 02:46

--------------------

Värdarna sköter sig bra såhär långt.

Best Art Direction: Alice in Wonderland - Liten överraskning, som Filip säger, och det får jag väl hålla med om. Bra tacktal att inleda kvällen även, märkbart tagna pristagare.

Klockan 02:33

--------------------

Galan inleds med en presentation av filmerna nominerade till Bästa film. Ackompanjerat av Trent Reznor och Atticus Ross version på In the Hall of the Mountain King från The Social Network, fan vad jag hoppas de tar hem musikpriset.

Och så en grymt bra Inception-satir som start för värdarna Franco och Hathaway. Fin start!

Klockan 02:27

--------------------

Nu drar det strax igång på allvar. Sympatiske Tom Hanks, som själv vunnit två år i rad (var det väl?) för två fantastiska prestationer, kommer presentera första priset om en stund.

Klockan 02:17
--------------------

När Christian Bale drar på sin breda, brittiska dialekt så imponeras jag ännu mer över prestationen han levererar i The Fighter. Jobbigt övertygande som irlandsamerikan från Massachusetts, utöver en redan stark insats. Oscar i görningen, förstås.

Klockan 02:13
--------------------

Filip och Fredrik tar modesnacket från röda mattan med en välbehövd klackspark och de känns redan som utmärkta uppesittarkamrater in i natten.

Nicole Kidman på mattan, man vet att det är en tight prisutdelning när hon är nominerad men knappt ens med i vinstsnacket.

Klockan 01:54
--------------------

Geoffrey Rush på röda mattan nyss, en alltid lika sevärd skådis som gärna ta hem Oscarn för manlig biroll. Men även det är en riktigt stark kategori det här året, där en av mina absoluta favoriter är outsidern John Hawkes för sin prestation i Winter's Bone. Till slut blir det nog ändå Christian Bale, som gör sin kanske bästa prestation någonsin i The Fighter.

Klockan 01:42
--------------------

Det kanske inte intresserar någon, men eftersom Kanal 9 ska vara så jäkla omständigt att få tag på så satte jag mig på bussen till Karlstad tidigare ikväll och ser nu galan hemma hos min syster. Tydligen var det för viktigt att visa repriser av Celebrity Rehab, Greek och Gilmore Girls för att kunna flytta galan till Kanal 5...

Klockan 01:15
--------------------

Jennifer Lawrence på mattan nu. GRYMT bra i Winter's Bone, hade haft en rejäl chans till skrälloscar om inte kategorin varit så grymt tight iår.

Klockan 01:09
--------------------

Jesse Eisenberg intervjuas på röda mattan nu, en riktigt vass skådis som troligtvis har många fantastiska roller framför sig. Tills jag såg The King's Speech var jag övertygad om att han även hade statyetten i hand den här gången, men Colin Firth är otrolig som vanligt och är väl dessutom long overdue för priset.

Klockan 01:06

--------------------

En annan person jag vet sitter vaken är Vera, som också publicerat en lista över tippade vinnare inför natten. Även hennes gissningar stämmer överens med min smak till 40%, så risken är väl att de jag hoppas på får det svårt iår.

Klockan 00:58

--------------------

Är ni intresserade av hur IMDb:s användare röstat i de större kategorierna så kan ni klicka här. Min smak stämmer bara till 40% i just det här sammanhanget, vilket är lite intressant att notera.

Klockan 00:46

--------------------
Alright, natten kan börja! En kanna kaffe är påbörjad, men vi får se om jag orkar vara vaken hela vägen ut. Själva prisutdelningen kommer bli väldigt spännande, många kategorier ser tighta ut iår. Däremot tror jag att flera priser kommer gå samma väg som de gjorde under Golden Globe, men hoppas såklart överraskas några gånger på vägen.

Senast jag såg hela galan var 2009 med en fantastiskt rolig Hugh Jackman som presenterade en slags "lågbudgetgala", så förväntningarna är höga på James Franco och Anne Hathaway att utmana den prestationen.

And the Oscar should go to...

2011-02-27T23:40:00.000+01:00

Dags igen att jämföra smak med juryn. Hinner inte skriva längre motivationer till mina val, som jag någon gång tidigare gjort, utan presenterar en enkel lista över vilka jag personligen tycker borde prisas.

Best Picture: The Social Network

Best Director: David Fincher (The Social Network)

Best Actor: Colin Firth (The King's Speech)

Best Actress: Annette Bening (The Kids Are All Right)

Best Supporting Actor: Christian Bale (The Fighter)

Best Supporting Actress: Melissa Leo (The Fighter)

Best Writing (Original Screenplay): David Seidler (The King's Speech)

Best Writing (Adapted Screenplay): Aaron Sorkin (The Social Network)

Best Animated Feature: L'Illusionniste

Best Foreign Language Film: Hævnen (Danmark)

Best Documentary (Feature): Exit Through the Gift Shop

Best Animated Short Film: Day & Night (enda jag sett i kategorin)

Best Original Score: Trent Raznor och Atticus Ross (The Social Network)

Best Original Song: Dido, Rollo Armstrong och A.R. Rahman - If I Rise (127 Hours)

Best Sound Editing: Richard King (Inception)

Best Sound Mixing: Paul Hamblin, Martin Jensen och John Midgley (The King's Speech)

Best Art Direction: Jess Gonchor och Nancy Haigh (True Grit)

Best Cinematography: Jeff Cronenweth (The Social Network)

Best Makeup: Rick Baker och Dave Elsey (The Wolfman) (enda jag sett i kategorin)

Best Costume Design: Mary Zophres (True Grit)

Best Film Editing: Jon Harris (127 Hours)

Best Visual Effects: Paul Franklin, Chris Corbould, Andrew Lockley och Peter Bebb (Inception)

The Social Network blir alltså min största vinnare med fem statyetter. Men flera av kategorierna är hårfina att bedöma, så i flertalet av dem kommer jag inte bli väldigt besviken oavsett utgång. Men mer om det kommer i min liveuppdatering som jag hoppas kunna leverera inatt.

Espoir et désespoir

2011-02-26T19:17:00.004+01:00

Med facit i hand känns det smått genialiskt av skaparen Sylvain Chomet att göra animerad film efter ett kvarblivet manus av Jacques Tati. Tatis tragikomiska, vid tillfällen svårmodiga slapstick lyser igenom rejält i en berättelse som andas både varm humor och hjärtskärande livsinsikter. Allt presenterat i egensinnig, livfull och vackert handmålad stil.

L'illusionniste är en film som inte bör förbises. Inte lika komplett som Chomets mästerverk Les triplettes de Belleville men väl värd att hyllas, för hur mycket jag än hoppas så kommer den med stor sannolikhet att gå lottlös från Oscarsgalan imorrn. Till förmån för Pixar, om det förvånar någon.

En stjälpande hand

2011-02-19T11:49:00.005+01:00

All heder åt Danny Boyle, en av få regissörer som verkligen vågar sig på de mest varierade genrer. Drogfrenesi i Trainspotting, zombies i 28 Days Later..., scifi i Sunshine, fattigdomsdrama i Slumdog Millionaire, listan rullar vidare. Ännu en gång gick han utanför de väntade ramarna och gjorde verklighetsbaserade 127 Hours till sitt nästa projekt.

Själva storyn behöver kanske ingen närmre introduktion, alla som hört talas om Aron Ralstons klättringsolycka i 2003 vet att han fastnade med ena armen under ett stenblock och blev sittandes där i en handfull dagar fram till det oundvikliga slutet. Den största behållningen är istället hur Boyle lyckas transferera Ralstons tankar och känslor till tittaren. Hans längtan efter livet som han tidigare tagit för givet, men kanske framför allt suktandet efter livsnödvändigheterna som gäckar honom i den akuta situationen. Särskilt imponerande var hur filmen förmedlade känslan av törst, så tydligt att mina egna läppar blev nariga bara av att titta. Dessutom är återskapandet av den genuina situationen sanslöst bildlik, för de som tidigare läst om Ralstons öde och sett hans egna bilder.

Det är en stor utmaning att skildra en berättelse som till stor del utspelas på en enskild plats, i tv-sammanhang kallat bottle episodes. Värre blir det att använda bara enstaka skådespelare och strama ut händelserna på långfilmsnivå. Men 127 Hours lyckas, precis som Buried gjorde, att engagera i varje bildruta, mycket tack vare innovativa vinklar och oväntat fartfylld intrig.

Om filmen lyckas fånga er lika mycket som den fångade mig så kan ni se fram emot lika mycket hopp som ångest, var beredda att lida även som åskådare.

"When there's no more room in Hell, the dead shall walk on Earth."

2011-02-17T16:04:00.004+01:00

Zombiecrazen håller i sig något efter att The Walking Dead gjorde mig intresserad av genren igen. Efter att ha påbörjat tv-seriens förlaga i pappersformat så har jag nu också gett mig i kast med Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist.

Dessutom är det väldigt lovande zombiespelet Dead Island på väg ut på marknaden. Troligtvis inget för mig, såhär på förhand, men den här fantastiska teasertrailern talar starkt till cineasten i mig, så jag fortsätter följa projektet.

Förstklassig försmak

2011-02-16T23:56:00.004+01:00

Filmen var redan en av mina mest emotsedda det här året, men den allra första trailern för X-Men: First Class levererade så starkt att jag längtar mer än någonsin till juni.

Dansa fastän hjärtat brister

2011-02-14T21:45:00.004+01:00

Få nya, brittiska samtidsromaner har hyllats så unisont av kritiker, andra populärkulturella skaparkrafter och författarkollegor som David Nicholls tredje bok One Day (sv. titel: En dag). För mig är den samstämda hyllningskören något för högljudd, denkänns trots allt inte revolutionerande i sitt upplägg, men visst känner även jag av berättelsen på ett sentimentalt vis, några timmar efter att ha avslutat den. De mest kritiska rösterna kring boken verkar röra framställningen av huvudkaraktärerna Emma och Dexter, endera att de vid tillfällen är svåra att sympatisera med eller att de är alldeles för "normala". För mig var det deras absoluta styrka, när äktheten i deras beteende trängde sig fram och fick mig att relatera till saker från mitt eget liv.

Boken släpar lite, men det är det värt under de sista fem, sex kapitlen. Slutet är en fantastisk payoff på allt vi fått ta del av under berättelsens två decennier långa tidspann. Det fick mig även att fundera över hur mycket som är självbiografiskt från författarens sida. Flera element speglar nämligen händelser i brittiska tv-serien Cold Feet (sv. titel: Kalla fötter), som bl.a. Nicholls skrivit manus till.

Rekommenderad läsning, och jag väntar med spänning på filmversionen av den här ytterst svårfilmade storyn. Nicholls står trots allt själv för manus och såväl regissör som skådisar lovar en välgjord, blötögd biokväll.

Jag gråter blod och älskar det

2011-02-06T19:55:00.000+01:00

För några veckor sedan läste jag ut Cormac McCarthys bok Blood Meridian. Det har tagit ett tag att smälta den språkligt massiva och narrativt intensiva texten, både under och efter läsning, men för varje stund framstår den som ett allt större mästerverk. Jag har, vad jag kan minnas, aldrig läst en westernroman tidigare, men boken ska inte förbises enbart på grund av sin genre. Det är en av de klart mest drabbande och känsloväckande läsupplevelserna jag haft, med sekvenser som fått mig att både bli förbannad och må dåligt. Allt berättat med ett språk som känns kraftfullt i sin självklarhet; avancerat att sammanställa men med skenet av enkelhet. Dialog och stämning känns så tidsenlig att bara en stunds läsning för tankarna tillbaka i tiden.

Boken har nyligen kommit i svensk översättning, vad jag förstår för första gången sedan den kom ut 1985. De som känner sig tillräckligt hemma i det engelska språket bör emellertid uppleva McCarthys chef-d'œuvre i dess mäktiga original.

Följdfrågor: När ska det äntligen bli struktur på den omtalade filmatiseringen och kan den innehålla bara en bråkdel av förlagans tyngd?

"People get crushed like biscuit crumbs, and laid down in the bed you made"

2011-01-27T22:23:00.002+01:00

En av de mest intressanta filmerna som kommer kämpa om guldstatyetter i Los Angeles är helt klart Black Swan. Darren Aronofsky har hittat tillbaka till den enerverande stilen från verk som Requiem for a Dream, med en film som kryper in under huden på ett både obehagligt och energiskt vis. Ensemblen är inte självklar, det är vågat av Aronofsky att använda sig av prestationsmässiga wild cards som Mila Kunis och Winona Ryder. Inte heller Vincent Cassel har alltid lyckats övertyga mig, men här passar han som handen i handsken. Och visst är skådespelarna bra, men Natalie Portman är i jämförelse fantastisk, både vass och ömtålig som papper, och kommer stå stark som en svandrottning i konkurrensen om en Oscar.

Intrigen och takten är utmärkt. Det pulserar likt andetag och kulminerar i en adrenalinrush, några scener blir riktigt mäktiga tack vare den grymma ljud- och musiksättningen. Mental påfrestning ena stunden, mental frigörelse i nästa. En film som växer ju mer jag tänker på den och som troligtvis kommer växa sig ännu större med tiden, trots några tveksamma specialeffekter som kanske inte kommer må lika bra av tidens tand som den tidlösa berättelsen.

The A-Team of Finland

2011-01-26T19:45:00.004+01:00

Fantastiskt rolig sekvens i senaste Simpsons-avsnittet! Visst lyckas de återigen blanda ihop de skandinaviska accenterna, men replikerna är så sjukt roliga.

"Vet Peter Forsberg något om det? Har du numret till honom?"

2011-01-23T20:56:00.001+01:00

Har lyssnat på de tre första avsnitten av Filip Hammar och Fredrik Wikingssons podcast, som drivs via Aftonbladet. En riktigt rolig show som verkligen nyttjar formatet på helt rätt vis, de skapar flertalet gånger saknad och frustration över att man inte spelar in eller på annat vis dokumenterar de mest skruvade diskussionerna kring absolut nonsens, som man har med sina vänner över en kopp kaffe eller i gröngräset en slö sommardag. Dessutom har killarna lyxen att kunna ringa upp någon ur sitt breda kontaktnät för att fortsätta driva diskussionen. Vad säger Tomas Ledin om att han långsamt slutar associeras till svensk sommar? Och tycker Markus Krunegård att Marcus Birro pissar för mycket på Norrköping?

Troligtvis det, i min mening, bästa som duon producerat sedan Boston Tea Party. Kanske för att uppläggen är ganska lika, med iakttagelser och frågeställningar som sedan kan konkluderas med hjälp utifrån. Diskussionerna som utgår från vardagen eller populärkulturen och slutar i något annat påminner också om andra favoriter som Chuck Klosterman eller i vissa stunder till och med Seinfeld.

Efterlängtat 2011

2011-01-23T13:03:00.001+01:00

Året är blott en månad gammal, men redan har en hel drös spännande filmer börjat hägra på svenskabiografer eller rent av redan haft sin svenska biopremiär! I min frustration och längtan namedroppar jag skamlöst en alfabetisk lista över tio särskilt efterlängtade verk:

The Adventures of Tintin: Secret of the Unicorn - Tintin, en av de mest klassiska äventyrsseriefigurerna, får nytt liv på vita duken genom giganterna Steven Spielberg i registolen och Peter Jackson som producent (gissningsvis för att dela med sig av sina motion-capture-kunskaper från Lord of the Rings-dagarna). Mina förväntningar är väldigt höga, särskilt eftersom jag till och med gillar de gamla, lite halvdana, tecknade filmerna!

Black Swan - Darren Aronofskys första film sedan hyllade The Wrestler är en återgång till hans gamla stil, en psykologiskt skruvad berättelse. Natalie Portman har redan vunnit flera priser, och är i snacket för en Oscar, i rollen som gravt avundsjuk balettdansös i en Svansjön-uppsättning. Aronofskys nästa film är, så överraskande så det låter overkligt, den andra filmen om Wolverine, ett spännande val som jag ser fram emot otroligt mycket.

The Girl with the Dragon Tattoo - Jag trodde aldrig jag skulle ha ett nämnvärt intresse för den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor, men varje rapportering kring den har successivt stärkt mina förväntningar: David Fincher antog uppdraget som regissör, tillsatte lovande skådisar i nyckelrollerna, försatte större delar av inspelningen till Sverige, lät finfine manusförfattaren Steven Zaillian revidera Stieg Larssons berättelse och tog med sig Trent Reznor att efter The Social Network även komponera musiken till hans senaste verk. Den svenska filmatiseringen var en stabil deckare, men min nuvarande känsla är att Fincher kan toppa Oplev. Med råge.

The King's Speech - En av de där rullarna som, för min del, kom från så gott som ingenstans och hyllades sönder tills jag helt enkelt MÅSTE se den. Regissören Tom Hooper har förutom hyllade The Damned United mest regisserat avsnitt från brittiska tv-serier. Colin Firth är redan Golden Globe-prisad för sin roll som kungen i behov av talterapist - George VI - och har nu även häng på guldstatyetten om någon månad. Att jag nyligen såg honom prestera guld i A Single Man gör ju inte saken sämre. Dessutom sköt filmen snabbt upp på IMDb:s lista över de 250 bästa filmerna någonsin. En lista som förvisso är i snabb förändring, men att någon gång ha legat där är en hög värdemätare för flertalet filmer.

Play - Om jag måste välja åtminstone en svensk film till listan så blir det den senaste av Ruben Östlund. De ofrivilliga var en suveränt obekväm upplevelse och jag litar på honom om någon att upprepa succén.

The Rum Diary - Johnny Depp är i behov av en succéroll. Filmerna han medverkat i de gångna åren har gått knackigt och nyutkomna The Tourist verkar nästan ha varit droppen. På lut står den senaste piratinstallationen (som väl får antas åtminstone bli en given kassasuccé, oavsett filmens kvalitet) och denna filmatisering av Hunter S. Thompsons verk, en slags fristående uppföljare på kultrullen Fear and Loathing in Las Vegas. Det kan gå hur som helst; skådislistan lovar gott men regissören Bruce Robinson tycks halvdan och har dessutom inte suttit i ledarstolen sedan 1992.

Super 8 - J.J. Abrams gick ganska snabbt från tv-produktioner till att bli en väldigt lyckad regissör och producent av action- och scifi-filmer (Cloverfield, Mission: Impossible III, Star Trek). Till sitt senaste verk använder han det gamla Lost-tricket och låter detaljerna kring storyn (till och med skådislistan, tills alldeles nyligen) vara höljda i dunkel. Förutom en väldigt hemlighetsfull trailer är det helt tyst kring produktionen, allt vi vet i nuläget är att den troligtvis handlar om utomjordingar relaterade till Area 51, utspelar sig under 70-talet och att en ny reklamfilm dyker upp under Super Bowl. Och visst funkar tricket, jag är jobbigt peppad!

The Tree of Life - Terrence Malick är en spännande regissör av många anledningar, bland annat eftersom han producerar väldigt få filmer. Tills nyligen har det tagit honom minst fem (ibland nästan 20) år att komma med en ny rulle, vilket ofta har märkts på det välproducerade, detaljrika resultatet. Nu sitter han emellertid inne med två filmer de närmaste två åren och hans första verkar filosofiskt vara något i stil med Aronofskys The Fountain. Oavsett om det blir lyckat eller ej så kommer Malick vara en snackis, som vanligt.

True Grit - Det är ingen hemlighet att jag älskar bröderna Coens filmer. Oavsett vad de tar sig an så har resultatet alltid varit sevärt, om inte fantastiskt. Sedan Oscarsuccén No Country for Old Men har de med blandat resultat arbetat med det tragikomiska, men nu återvänder de till det hårdnackade och gör en nyinspelning på en John Wayne-western. Favoriten Jeff Bridges och barnskådisen Hailee Steinfeld lovordas redan i USA för sina prestationer. Lite synd är att det troligtvis inte blir Coens som regisserar filmatiseringen av Cormac McCarthys bok Blood Meridian, de var några av mina favoriter till jobbet.

X-Men: First Class - Här har vi den actionfilm som helt klart väcker mitt största intresse i sommar! Kick-Ass-regissören Matthew Vaughn gör en filmatisering av serien X-Men: First Class, som utspelar sig årtionden före de mer välkända berättelserna. Närmare bestämt på 60-talet, då Charles Xavier och Erik "Magneto" Lehnsherr fortfarande var kärvänliga studiekamrater vid universitetet i Oxford. Riktigt spännande skådespelare, en oförskämt välklädd era och superkrafterna vi älskar. Det här kan bli löjligt bra, om allt faller sig rätt.

Några av rullarna i listan kommer troligtvis vara aktuella för Oscarsgalan den 27 februari, så förhoppningsvis får jag läge att se dem väldigt snart.

i365

2011-01-17T00:10:00.002+01:00

Step into the light
Originally uploaded by Magnus Bergström

I början av året startade jag ett smått efterlängtat fotoprojekt som jag sett flera personer på Flickr pyssla med tidigare, ett s.k. Project 365. Det går ut på att ta ett foto om dagen under ett års tid. För att få någon slags röd tråd och kontinuitet i det hela sätter man dessutom upp specifika gränser för sig själv, t.ex. hur bilderna ska tas eller vad de ska innehålla.
Jag bestämde mig för att göra ett projekt där bilderna enbart får vara tagna och redigerade med min iPhone, eftersom det erbjuds en rad intressanta fotoappar att pilla med. Bilden här ovan är exempelvis mitt sjunde bidrag, från den 7 januari. Eftersom jag ser det här väldigt mycket som ett utvecklingsexperiment så använder jag även Facebook som forum istället för Flickr, så ni som är intresserade av att följa projektet kan klicka er vidare med den här länken.

Sporten som ska rädda världen

2011-01-15T21:44:00.003+01:00

Jag verkar inte vara den ende som blivit tagen av Squashdjävulen.

Film 2010

2011-01-15T20:00:00.002+01:00

Upplägg för årslistan: Årets tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). För att hindra att filmer ska återkomma i senare årslistor är slutligen den strikta regeln att de ska ha haft biopremiär i Sverige under 2010 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import). (Observera att den lånade bannern här ovanför är missvisande eftersom alla filmer som syns i den inte haft svensk premiär under 2010.)

10. Till vildingarnas land
Originaltitel: Where the Wild Things Are
Regissören Spike Jonze ligger bakom ett gäng fantastiska, men likväl flummiga filmer. Inte minst de som baseras på manus av Charlie Kaufman. Därför var det redan på förhand en svindlande tanke att han skulle ge liv åt Maurice Sendaks smått absurda och drömska barnbok om ett land med labila monster. Och visst levererar den, framför allt imponerades jag av kostymerna och de subtila specialeffekter som måste ha använts för så enkla saker som när monstren pratar. Eller mer omfattande scener, som när de slår sönder träd till kaffeved.

Röstskådespelet är riktigt bra, särskilt Paul Danos karaktär var hjärteskärande. Även filmens tolkning av den tillbakadragne tjuren Bernard väcker både skratt och dystra stunder av medlidande.

En film som inte riktigt lyckas hålla familjefilmbalansen (den är i stunder alldeles för obehaglig för den målgrupp som boken troligtvis riktar sig till), men som bjuder på en hel del intressanta funderingar för oss äldre tittare. Och samtidigt bjuder på ett visuellt mäktigt äventyr att återbesöka flera gånger om.

9. Scott Pilgrim vs. The World
Det finns nog inte mycket mer att tillägga om den här filmen än det jag skrev strax efter att jag hade sett den, en fest för tv-spelsnördar och rejäl underhållning för övriga! Edgar Wright har fångat estetiken från 8- och 16-bitskulturen riktigt bra och tillför dessutom den musik och de ljudeffekter som uteblev i serieromansförlagan och som nästan krävs för att fullända referenshumorn. Storyn är en potpurri av klassiska element från tiden då Nintendo och Sega regerade marknaden och lockade spelarna med italienska rörmokare och blåa igelkottar. Grafiska effekter slår ut från knytnävsslag, besegrade motståndare går upp i rök och lämnar efter sig en drös med guldmynt. Och så vidare. Allt utan att på något vis kännas lösryckt ur filmens sammanhang.

Jag sammanfattar det som tidigare: "Jag har troligtvis aldrig sett en film som lika systematiskt genomsyrats av förkärleken till sin egen inspirationskälla och samtidigt på ett så öppet sätt omfamnat de medvetna nördarna. Sett till vad den försöker uppnå är den näst intill fulländad."

8. Kick-Ass
Jag hade absolut inte förväntat mig att en av de mest provocerande filmerna jag sett på flera år skulle vara en storproduktion av det här slaget. Men var om inte i Kick-Ass kan vi se en far skjuta sin knappt tioåriga (skottvästförsedda) dotter för att träna upp hennes stryktålighet i slagsmål? Den som inte känner behov att vara helt PK och kan acceptera en sinnessjuk berättelse kan se fram emot storslagen underhållning. Matthew Vaughn levererar en oväntat rivig satir av superhjältegenren, med många minnesvärda ögonblick: Nicolas Cages medvetet överdrivna Adam West-imitation, den skrupellösa hanteringen av wannabehjältar (kanske främst huvudkaraktären Dave Lizewski) och såklart lilltjejen Hit-Girls lemlästande eskapader i den undre världen, för att nämna några. Få filmer har fått mig att skratta åt så bisarra saker, fått mig att sätta skrattet i halsen, ge mig känslan av att vad som helst kan hända härnäst och samtidigt lyckats knäppa några värdefulla, samhällskritiska poänger på vägen.

7. En enda man

Originaltitel: A Single Man

En av årets största visuella bedrifter är ett lågmält drama efter en roman av Christopher Isherwood. En film om förlorad kärlek som stundvis gör ont på riktigt, Colin Firth är så otroligt trovärdig som den förstörde universitetslektorn George. Mycket av diskussionen kring filmen har dock i första hand handlat om huvudkaraktärens homosexualitet, men regissör Tom Ford lyckas underligt nog att både göra könen i relationerna oväsentliga och samtidigt ge känslan av att saknaden efter en förlorad partner kan vara större om sexualiteten i förhållandet ligger utanför det "normala". Med 60-talets USA som fond är George trots allt inte helt öppen, och av vissa personer redan avvisad, till följd av sin läggning. Överhuvudtaget kommenterar filmen den amerikanska skräcken för hoten mot deras värderingar, bland annat genom referenser till den i berättelsen nyligen överblåsta Kubakrisen.

Förutom att filmen trycker på rätt känsloknappar så är den som sagt rent ögongodis. Flera scener är så vackert filmade att jag vill hoppa tillbaka gång på gång. Foto, kostym och rekvisita förenas dessutom i en blöt dröm för 60-talsnördar och andra vintageälskare.

6. Inception
Årets mest omtalade storfilm behöver kanske ingen närmare introduktion. Inception är på flera vis en fantastisk bedrift, bland annat för att det troligtvis är den mest framgångsrika filmen på väldigt länge (kanske sedan den första Matrix-rullen) som är en originalberättelse och inte baserad på tidigare filmer, böcker, figurer eller manus. Visst lider filmen av vissa problem, så som den vid tillfällen onödigt direkta klippningen som ger ett hafsigt intryck; Samma oslipade finish tyckte jag mig även se i Christopher Nolans förra film The Dark Knight. Det är emellertid den enda tekniska detaljen som fallerar i en storslagen filmupplevelse. Nolan är i mitt tycke väldigt effektiv när det gäller att etablera drömmarnas regler och förutsättningar i filmen, vilket gör berättelsens andra halva enkel att följa och ryckas med i. Den innehåller även ett gäng klart grymma skådisar, men de flesta får lite väl undermåligt material att arbeta med. Karaktärernas berättelser är intressanta, men mest vikt läggs vid den raffinerade "antikuppen" som utgör en stor del av storyn. Trots dessa brister har den en värdig plats på årets lista, vilket kanske säger en del om hur fascinerande jag ändå tycker att tilldragelsen är.

5. Exit Through the Gift Shop
Senare år har levererat dokumentärfilmer som nästan känns för osannolika för att vara sanna. En skepsis som åskådare levt länge med, särskilt efter Peter Jacksons genombrottsmockumentär Forgotten Silver på 70-talet. Bara 2010 så hade tre likväl ifrågasatta filmer premiär i USA: Catfish, I'm Still Here (som numera är en öppet erkänt mockumentär) och denna. Exit Through the Gift Shop är, åtminstone påstått, regisserad av gatukonstens samtida gigant Banksy. Ingen vet vem han egentligen är, det finns inga bekräftade avslöjanden kring hans identitet, vilket kan ha varit en lockelse för många att se filmen.

Överraskande nog handlar den dock om en helt annan person, fransmannen Terry som konstant filmar allt som sker i hans vardag. Av en händelse hamnar Terry bland etablerade gatukonstnärer och börjar följa deras mer eller mindre olagliga installationsarbeten med kameran. Det ena leder till det andra och resultatet är lika mycket en underhållande film som skarp kritik mot kommersialiseringen av konst (därav titeln, bland annat) och hur hype kan styra marknadsvärde. En dokumentär som i bästa anda både beskriver ett samtida fenomen och lyfter det utanför ramarna (no pun intended). Om det vi ser är på riktigt blir därav sekundärt till syftet, mycket i likhet med berättelsen som innehar andraplatsen i den här listan.

4. Vägen

Originaltitel: The Road

Det här är troligtvis den film jag såg fram emot mest under hela året, eftersom den är baserad på en av de starkaste romanerna jag läst på många år. Det var också den första boken av Cormac McCarthy jag läste, men efter att även ha fått uppleva mästerverket Blood Meridian (som också ser ut att bli film snart) har han snabbt vuxit till en av mina absoluta favoritförfattare. Passande nog påminner stämningen i nämnda bok väldigt mycket om stämningen i The Proposition, en western skriven av Nick Cave och regisserad av John Hillcoat - som nu även gjort The Road.

Filmen då? Jo, Hillcoat lyckas verkligen förmedla hopplösheten och uppgivenheten från boken. Även om den litterära förlagan spelade en ännu mörkare, nästan suicidal ton, så väcker filmen samma frågor och ger tittaren samma känslor av ångest och, faktiskt, av skuld. Mycket av det här kan vi naturligtvis tacka castingen för, Viggo Mortensen och lillkillen Kodi Smit-McPhee klarar verkligen att bära rollernas tyngd.

3. Shutter Island
Kanske gillar jag den här filmen oförskämt mycket. Baserad på en mycket habil kriminalare (även om boken nog sträcker sig utöver genrens klassiska grepp) av Dennis Lehane och förd till vita duken av giganten Martin Scorsese, milt sagt väldigt lovande förutsättningar. Men få filmskapare skulle som Scorsese lyckas gå utöver förutsättningarna; klippningen är suverän, filmen rör sig väldigt likt en klassisk thriller från efterkrigstiden, ljud- och musiksättningen träffsäker och skådespelarna fläckfria. Intressant är, utan att avslöja för mycket, att DiCaprio spelar en karaktär väldigt likt den han gestaltar i Inception. Fast Nolan lyckades inte riktigt få ut samma känslomässiga styrka i rolltolkningen som den han gör i Shutter Island.

Filmens enda nackdel är att den inte lyckas göra åskådaren lika intresserade i mysteriet som sin förlaga, boken gav fler detaljer som kunde påvisa sanningen. Samtidigt är det till filmens fördel att den koncentrerar sig på karaktärsutvecklingen. Slutligen är effekterna väldigt övertygande, drömsekvenserna hänför samtidigt som de inger obehag. En väldigt vacker berättelse som jag kanske hellre återupplever såhär än i pappersform.

2. The Social Network
Den senaste filmen från David Fincher har en del gemensamt med niondeplatsen i listan. Den lyckas lyfta fram ett generationsfenomen och göra det oväntat attraktivt för åskådaren. Men styrkan i The Social Network är så mycket mer än bara storyn om Facebooks uppkomst, den levererar som jag tidigare nämnt på samtliga plan. Manuset av Aaron Sorkin är utmärkt, skådespelarna vassa som rakblad och Fincher bjuder på sina bästa, visuella trick. I en av nyckelscenerna, en roddtävling, använder han sig exempelvis av annorlunda tilt-shift-foto i etableringsbilderna, samtidigt som en industrielektronisk version av In the Hall of the Mountain King spelas. Det imponerande soundtracket av Trent Reznor är överhuvudtaget en helt egen anledning att se filmen.

En berättelse av den här kalibern hade lika väl kunnat resultera i en intressant dokumentär, men istället blev den något alldeles unikt. En berättelse av shakespearianska mått (som den tidigare beskrivits) som samtidigt kan bli ett framtida tidsdokument om hur sociala medier ändrade vårt sätt att se på och använda internet.

David Finchers nästa film är The Girl with the Dragon Tattoo (amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor) och med samma personer bakom soundtracket och (delvis) samma skådisar som i den här filmen så är nog mina förväntningar högre än väntat.

1. Den fantastiska räven
Originaltitel: Fantastic Mr. Fox

Det känns väldigt konstigt att toppa årslistan med en familjefilm, framför en drös riktigt mörka och finkänsliga rullar. Men sett till hur lyckade filmerna är i sina respektive genrer så är Fantastic Mr. Fox likväl ett mästerverk. Framför allt lyckas Wes Anderson göra filmen attraktiv för en mycket bred publik, nästan avsedd för vuxna barn i första hand utan att för den delen göra den svår för yngre diton. En del skämt är nästan på gränsen till vad som kan tillåtas i en barnboksfilmatisering, men lyckas undvika den största kontroversen genom god känsla för språk och timing. Manuset lyckas gå den otroligt svåra balansgången, hela vägen.

Så mycket bra, och då har jag ännu inte poängterat den hänförande animationen, så fantasirik att nog till och med Michel Gondry gråter av glädje.

Tio bubblare i alfabetisk ordning:

The Book of Eli
Buried
The Cove
Draktränaren (How to Train Your Dragon)
En profet (Un prophète)
Fish Tank
The Ghost Writer
Hemligheten i deras ögon (El secreto de sus ojos)
The Kids Are All Right
Sherlock Holmes

År 2010 såg jag totalt 138 filmer. Totalt var det 238 timmar och 47 minuter film och genomsnittslängden för filmerna blir därmed 104 minuter. Avsevärt färre filmer än år 2009 (vilket väl beror på mycket jobb och studier), men snittlängden på rullarna var klart högre under det gångna året (nästan 20 minuter mer per film).

Tredje gången gillt

2011-01-03T12:02:00.002+01:00

Det är dags igen, lagom till årsskiftet så har Red Letter Media levererat en totalsågning av Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith. Den går i precis samma anda som sågningarna av de första två, så luta er tillbaka och njut av över 90 minuter träffsäker filmkritik (och lite andra bisarra inslag på köpet)!

Pausfågel

2010-12-30T21:26:00.004+01:00

Matstinna magar och slappa dagar mellan de två storhelgerna. Imorgon väntar samkvämsnyår i Karlstad. Men lita på att lite årssammanställning är på g, framför allt filmlistan!

Happy Birthday, Jebus!

2010-12-24T13:08:00.006+01:00

"If you go to Hiroshima, it's OK to be an optimist."

2010-12-22T11:47:00.001+01:00

Jon Dore, en nyfunnen favorit.

Peekaboo, I see you

2010-12-06T21:23:00.003+01:00

I bilen, på väg till och från jobbet, lyssnar jag för tillfället på Lilla stjärna, uppläst av författaren John Ajvide Lindqvist själv. Mitt egna lilla alternativ till julkalendrar, kanske. Blev dock lite förvånad häromsistens när jag hastigt tyckte mig se pappersutgåvan i butik, då det visade sig vara en helt annan bok av en helt annan författare. Och bara några rader bort stod Lilla Stjärna, som ett eko.
Vid närmare jämförelse verkar designern använt samma porträtt, men gjort ögonen spegelvända. Fler som ser likheten?

True Stories - Kapitel XIX: Litteraturvetenskap for dummies

2010-12-06T19:59:00.003+01:00

[Jag och Nina tittar på The Walking Dead]
Nina: Det börjar bli väldigt mycket Flugornas Herre.
Jag: Vad sa du, börjar det gå väldigt mycket åt helvete?

Nina: Ja, det är väl ungefär samma sak.

I ain't no god damn son of a bitch, you better think about it baby

2010-11-27T00:30:00.000+01:00

I veckan haussade jag brittiska tv-fenomenet Misfits i min facebookstatus och lyckades få åtminstone två av mina vänner (vad jag känner till) att börja följa serien. Hör även du till de som knappt hört talas om den tidigare, så ge den en chans nu i helgen. Lite krasst kan man se det som ett smutsigare Heroes (i dess glansdagar), med touch av den typiskt brittiska råheten och satiren i upplägg och dialog. Karaktärerna är kanske inte nödvändigtvis antihjältar, men långt ifrån den blanka, Stålmannen-pryda fasaden som många förknippar superkrafter med. En extrem form av Spiderman-angst (hanteringen av ungdomsvåndans krock med övermänskliga prövningar) förpassat till engelsk arbetarklass.

Förutom att serien lyckas växa till nya höjder för varje avsnitt så är den med sina blott sex avsnitt per säsong (den andra årgången har precis nått halvvägs) producerad i ett väldigt händigt format, särskilt för de som eventuellt redan följer ett antal andra tv-måsten.

"You have part of my attention, you have the minimum amount."

2010-11-22T21:51:00.003+01:00

En av mina absoluta favoritscener från The Social Network. Aaron Sorkins vassa manus och Jesse Eisenbergs överraskande starka skådespel i kraftig symbios.

Det var du och jag mot världen

2010-11-22T21:25:00.001+01:00

Om du är 70- eller 80-talist så är chansen stor att du under din uppväxt hängav majoriteten av din verklighetsflykt åt 8 eller 16 bitar, om det så var i Nintendo- eller Sega-inkarnation. Känner du igen dig i beskrivningen så är Scott Pilgrim vs. The World skapad i din ära. Filmen, som är baserad på serierna om samma karaktär, kunde bara ha kommit närmare spelmediet om det hade följt med handkontroller. Referenserna haglar, utan att för den delen störa berättelsen. Kanske snarare tvärtom. Som regissör Edgar Wright antydde på besök hos /Filmcast - filmmediet tillför den nivå av ljud och musik som en tv-spelsstory av den här digniteten kräver.

Jag har troligtvis aldrig sett en film som lika systematiskt genomsyrats av förkärleken till sin egen inspirationskälla och samtidigt på ett så öppet sätt omfamnat de medvetna nördarna. Sett till vad den försöker uppnå är den näst intill fulländad. Har ert NES, precis som mitt, sjungit sin sista vers för många år sedan, behöver ni inte längre leta efter den alternativa nostalgikicken.

Dret

2010-11-07T21:04:00.003+01:00

Just investerat i en spelrik start på vintern, men får nu vänta två, tre veckor (i bästa fall) för att få spela överhuvudtaget igen.

Tillbaka till samtiden

2010-11-03T15:25:00.001+01:00

The Social Network måste ha varit en av de senare årens konstigare filmer på idéstadiet. En skildring av Facebooks uppkomst, bara några år efter densamma, filmad av thrillermästaren David Fincher?

Men så visade det sig att nämnda frågetecken blev filmens styrka. Berättelsen strävar inte efter att vara dedikerat dokumentär, Aaron Sorkins rappa manus inriktar sig istället på en slags modernt shakespeariansk story om vänskap, svek och hämnd. Att dessa element utspelar sig inom den amerikanska universitetsvärlden, där social status är av betydande vikt, ger extra nerv åt filmen. Särskilt med tanke på att det utkämpas hårda ordkrig om en uppfinning som egentligen är tänkt att föra människor samman. Både de komplicerade personrelationerna och allmänhetens mottagande av nya, digitala innovationer är dessutom väldigt talande för vår tid och enkelt för de flesta av oss 500 miljoner användare av tjänsten att relatera till.

Fincher tillför kraft till bilderna. Filmen har ett fantastiskt flyt som jag inte skådat på bra länge, klippt som om det vore hans senaste thriller och plåtad med engagerande tagningar och färger. Tänk därtill ett gäng vassa, unga skådisar (Jesse Eisenberg visar för första gången sedan The Squid and the Whale att han går att ta på allvar, Justin Timberlake imponerar stort, Andrew Garfield fortsätter övertyga o.s.v.) och ett fullkomligt lysande soundtrack av Trent Reznor så har ni en av årets mest uppfriskande filmupplevelser. Ett verk som i framtiden dessutom, med stor sannolikhet, kommer ses som något av ett tidsdokument för det sena 00-talet.

Inte så jävla smart phone

2010-11-02T20:46:00.001+01:00

Fler än jag som blev drabbade av årets i-landsproblem imorse?

Double trouble

2010-10-31T22:49:00.001+01:00

Under a Serpent Sun
Originally uploaded by Magnus Bergström

Ett av mina största nöjen på senare tid är att nyttja mina mer manuella kameror för experiment med multipla exponeringar. För tillfället blir det främst dubbelexponeringar, eftersom jag ännu försöker lista ut hur jag på bästa sätt kan få tre eller fler motiv på samma bild, utan att vattna ur bildrutan totalt.
Den senaste rullen från min Lomo Smena 8M lämnade mig lite besviken. Delvis på grund av de oväntat svaga färgerna som Fuji Superia-rullen gav denna gång, men besvikelsen berodde nog mest på att jag inte på långa vägar använde den lika flitigt i Berlin som vid besöket i påsk. Istället var det just dubbelexponeringen i detta inlägg som blev min personliga favorit. Fonden är en offentlig gatumålning här i Hagfors och porträttet på Fredrik togs senare samma dag i Mariebergsskogen i Karlstad.
Fler experiment av den här sorten lär följa, har troligtvis redan något på g med min Zeiss Ikon Nettar som just nu sportar en Kodak-dia för framtida vändframkallning.

Plastat, korsat och läckt

2010-10-24T18:24:00.001+02:00

Hagfors by Night III
Originally uploaded by Magnus Bergström

Tidigt i somras hälsade jag på mina tidigare kollegor på Värmlands Folkblads lokalredaktion i Hagfors. Som vid ett tidigare tillfälle så började vi snacka foto och vi kom på idén att rota bland redaktionens gamla utrustning i förrådet "valvet" (kontoret har en gång i tiden varit en bank). Förhoppningen var egentligen att hitta några gamla filmrullar att experimentera med, men på en hylla, gömd bland gamla löpsedlar och anteckningsblock, stod också en liten mellanformatskamera av plast och plåt. En Vredeborch Reporter Junior II .
Jag lånade med mig lådan, laddade med en nästan årtiondet gammal rulle Kodak Ektachrome 64T och började knäppa några bilder. För att balansera ut allt det blåa från tungstenrullen använde jag ibland det inbyggda gulfiltret. Därtill vändframkallade jag rullen när den var färdig och jag kunde nog inte ha varit mer nöjd med resultatet. Kommer troligtvis ladda med en identisk rulle igen och försöka hitta ännu bättre motiv, särskilt till nattbilderna!
Bilden ni ser här ovan fick dessutom en väldigt välkommen effekt, för när rullen var slut så började den gamla "pinnen" som jag rullade upp den på att kärva. Blev tvungen att öppna upp kameran och rulla den sista biten manuellt, vilket gjorde att yttersta änden av filmen fick en rejäl släng lampljus på sig. Färgerna det medförde är underbara.

En annorlunda McFly

2010-10-16T22:34:00.003+02:00

Back to the Future-trilogin har en väldigt speciell plats i mitt filmnördshjärta. Därför är det extra kul att äntligen få se klipp från den handfull inspelningsveckor då Eric Stoltz fortfarande spelade Marty McFly. Stoltz blev som bekant senare ersatt av Michael J. Fox.

Flight of the Conchords + Simpsons = Nerdgasm

2010-10-15T21:05:00.002+02:00

När jag ändå är i farten så måste jag ju återminnas ännu ett färskt samarbete med den gula familjen.

Banksy + Simpsons = Nerdgasm

2010-10-15T20:56:00.006+02:00

Lika roligt som det är otroligt bra. Och varför blir jag aldrig trött på FOX-trashing?

"Match me, Sidney."

2010-10-10T10:16:00.005+02:00

Tony Curtis är död, men lämnar efter sig några klassiska prestationer.Förutom insatser Spartacus och Some like it hot (sv. titel; I hetaste laget) så är kanske den mest kända den som skrupellös och lycksökande pressagent i Sweet Smell of Success (sv. titel; Segerns sötma), som nyligen släpptes på svensk dvd. Min recension kan ni läsa hos VF.

Full circle

2010-09-27T18:53:00.003+02:00

Lyssnade på Morgonpasset när jag bilade till jobbet imorse. De diskuterade film- och tv-spoilers (ett hett ämne om man som jag lyssnar på The /Filmcast) och Hanna Hellquist snackade om Fredrik Strages blogginlägg där han nämner en viss tisha på temat. Tittade ner på mitt bröst och insåg att jag var helt rätt klädd för dagen.

Less is amore

2010-09-25T23:04:00.002+02:00

Rise up
Originally uploaded by Magnus Bergström

Inför sommaren var jag länge på jakt efter enkla, analoga kameror. I bästa fall en simpelt tillverkad kompaktkamera med hus (och gärna lins) av plast. Något i stil med min Lomo Smena 8M, men med färre manuella inställningar och mer point'n'shoot-stuk. Helst av allt skulle den även ha blixt, eftersom det ger nya experimentmöjligheter i svartvitt och med vändframkallad diafilm.
Jag fann, som så ofta, vad jag sökte efter på Tradera, där jag budade hem en Konica EU-mini. Kostade mig ynka fem spänn (om vi bortser från frakten) och uppfyllde alla mina krav. Jag slängde i en svartvit Ilford-rulle, tog med kameran till Berlin och lät den visa vad den gick för. Bildexempel ser ni ovan, på Flickr och i framtiden.

Snart på en tv-söndag nära dig

2010-09-11T11:11:00.005+02:00

Författarparet Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril levererade en blodig pseudonymdebut förra året med Hypnotisören, en bok som hade sina brister men lyckades underhålla in i det sista. Där fanns också vissa element som jag särskilt gillade hos en deckare. Bland annat författarnas sätt att hålla den förväntade huvudkaraktären, kriminalkommissarie Joona Linna, något på sidlinjen om berättelsen.

I pseudonymen Lars Keplers uppföljare, kallad

Paganinikontraktet, rivs denna stil ut med rötterna. Joona Linna är nu långt från någon iakttagare längre, utan har istället tagit steget till superpolis. Plötsligt är han inte bara osårbar mot såväl kulor som i närstrid, utan kan även reda ut samband i mordfall enklare än han räknar mellanstadiematematik. Författarduon ger honom förvisso en liten svaghet, ett slags migränanfall som ger eko åt exempelvis Kurt Wallanders diabeteskrämpor. Men dessa anfall dyker, självfallet, aldrig upp i livshotande situationer.

Det här är en fullfjädrad actionbok, ständigt händer något med fart och kraft som håller kvar läsaren i berättelsen en stund till. Tyvärr har en någorlunda intressant berättelse ryckts isär av inslag som balanserar mellan väl otroliga och rent löjliga. Och som sagt, spänningen och nerven finns så sällan närvarande när huvudkaraktären är en finlandssvensk RoboCop. Kanske fick paret Coehlo Ahndoril mersmak av filmlöftena som deras första samarbete mottog, för Paganinikontraktet osar mer svensk polisfilm än Peter Habers strumpor. De verkar till och med flirta öppet med tyska produktionsbolag, genom att krydda boken med ett gäng tysktalande karaktärer.

Ett stort steg bak från första boken, för mig. Osäker om jag vill rekommendera den, ens till de som verkligen älskade Hypnotisören.

Feeling blue

2010-09-10T22:36:00.003+02:00

Tungsten growth
Originally uploaded by Magnus Bergström

Filmrullar som är balanserade med tungsten är egentligen gjorda för inomhusfotografi, eftersom de jämnar ut den varma vitbalansen från konstbelysning. Men efter att ha sett några lyckade vändframkallningar av utomhusbilder så vågade även jag på ett försök.
Resultatet blev kanske sådär, eftersom jag själv hade hoppats på starkare blåtoner. Har i och för sig fortfarande vissa färgbalansproblem när jag scannar in vändframkallade negativ, eftersom min scanner gärna rättar till färgerna lite väl mycket i bilderna. Hur som helst fick flera bilder en fin bleksliten yta, vilket gav dem ett åldrat utseende. Klart välkommet.

En vacker stund med Magnus

2010-09-05T11:39:00.004+02:00

Tingsek kunde inte köra något extranummer på Get a Gig Festival, villaområdesreglerna tillät det inte. "Unplugged" ropade Petter, och så blev det.

BRB

2010-09-04T12:38:00.002+02:00

Vart och vartannat blogginlägg de senaste månaderna verkar från min sida ha inletts med försvarsord som "sorry för det sparsamma bloggandet, mer kommer" och så vidare. Well, den gångna veckan hade jag kanske bättre anledning än någonsin eftersom jag precis inlett en längre vikariatsanställning som språklärare och dessutom blev farbror på onsdagen. Needless to say, bloggen var inte det viktigaste att ockupera mina tankar.

Men fler inlägg blir det. Sommaren har gett intressant film och litteratur att reflektera över, så de står näst på tur. Välkomna tillbaka!

Svartvit färgstege

2010-08-24T00:05:00.003+02:00

Niklas
Originally uploaded by Magnus Bergström

Häromveckan lät jag framkalla en rulle som suttit i min farsas gamla Canon AE-1 i ganska precis ett år (tog den första bilden i augusti 2009). Rullen i sig var en Kodak BW400CN, en svartvit film som framkallas i den vanliga C41-processen för färgfilm. Jag vet inte om det ensamt är anledningen, men jag är fullkomligt förälskad i nyanserna som det gav bilderna!
Jag gillade resultatet så mycket att jag har laddat upp hela 22 av de 36 bilderna från rullen på Flickr. Vet inte vilken som är min personliga favorit, men den här porträttbilden på min bror var helt klart en av de bättre. Kort sagt så kommer jag med säkerhet använda den här filmmodellen igen inom en snart framtid, har redan ett gäng på kylning i källaren.

Dr. Pong, Pong, calling Dr. Pong!

2010-08-20T00:13:00.002+02:00

Berlin i transkription - Kapitel II

2010-08-19T23:59:00.001+02:00

"Hamlet"

Färja mellan Helsingborg och Helsingør

3 augusti 2010

Inatt bar det av, igen. Mot Tyskland, Liebenwalde och Berlin. Mindre planerat, men en möjlighet visade sig att bila ner för att senare i veckan möta upp Punger och Tobbe i stan. Redan klockan halv två på natten satte vi oss i bilen, en tid då jag vanligtvis inte ens gått och lagt mig. Det fanns emellertid inga större sömnhinder, med en tröttsam deckare i öronen slocknade jag strax efter Karlstad.

I Jönköping fick jag ta över ratten från morfar, vilket inte är en önskedröm med honom hökandes i nacken. Till slut sov dock såväl han som mormor och mellankusinen djupt. I ett försök att lämna det på det viset så skippade jag radion och hittade på egna väglekar, som "räkna roadkills". Sju stycken på 200 km, imponerande.

Återstår att se huruvida jag får bila i Tyskland lite senare. Smått nervigt att göra autobahndebut med morfars kärra.

/Magnus

Café i Friedrichshain

Berlin

8 augusti 2010

Efter en vecka med Jörg, fylld av monteringsjobb, bowling, öl, bowling, kött och bowling, har jag återförenats med de andra killarna. De landade under gårdagen och första natten hann vi äta på La Bandida, dricka kopiösa mängder öl från en handfull olika spätkaufs, besöka en kurios hemmafest i Kreuzberg för att slutligen skaka rumpan på en spännande (men troligtvis helt olaglig) takfest på en övergiven kontorsbyggnad vid den gamla flygplatsen Tempelhof. Efter att Pauline fört oss på villovägar och vi tagit en trött tågresa så kunde vi däcka i lägenheten vid ungefär åtta på morgonen.

Veckan som gick har även väckt många minnen från min boendetid i stan. Som när vi åt på Zagreb Grill, där jag på firmans julfest tänjde på gränserna för hur mycket öl och kött min mage kunde ta, för att senare snubbla över deras halvmeterhöga toalettröskel och nästan slå ihjäl mig mot pissoaren.

/Magnus

Werners lägenhet

Berlin

11 augusti 2010

Doktorn ordinerar: 100 varv runt bordet.

Vad Dr. Pong är doktor i är oklart, men hans medicin är att rekommendera. På den lilla pingisklubben blandas social frisksport med öl och elektro. Säkerhet med boll och racket gäller, för till sist återstår endast två spelare som får duellera om den ärofyllda vinsten - äran. Knack i bordet - och en ny runda börjar. Vinnarskallen blixtrade till, våra ögon lyste i blått och gult och vi kände alla att detta gällde mer än individuella prestationer, detta gällde J-O Waldner, Zlatan och Kung Adolf af Sverige. Gemensamma ansträngningar till trots: det skulle visa sig att den som utnyttjat fritidsgårdens möjligheter flitigast var Järfällasonen Viktor ("Victory") Sehr. Till honom vill jag bara - å mina och Kung Kamprads vägnar - säga: Sehr Gut!

/Tobias

Werners lägenhet

Berlin

12 augusti 2010

Dr. Pongs ordinationer kan ge oanade bakslag. Eller så var det kalaset vi hamnade på tillsammans med en hord "Down under":s som tog musten ur oss.

Hur som, jag, Tobias och Viktor "Victory" bestämde oss för att besöka den närbelägna sjön Weißensee. Magnus gick och köpte flickpresenter.

Bara ett stenkast från vårt herrnäste kan man alltså hitta ett litet annordnat sjöbadställe. Väder och vattentemperatur var mycket mer behagligt än gårdagens besök på det mer trendiga "Badeschiff", men såklart mindre fräckt. Ingen pool men väl en fontän.

Weißensee blev vårt vilohem denna dag för att orka med ännu en natt/morgon på stan. Jag är dock inte helt säker på att Dr. Pong skulle gilla dubbel-döner till middag och kvällsmat.

/Mattias

RyanAir flight FR9704

Berlin Schönefeld -> Stockholm/Skavsta

13 augusti 2010

Vi ringlade ner för Schönhauser Allee, medicinerade av de goda grannarna Dr. Pong och absintdruiden vid u-bahnhof Eberswalder Straße. Till vår förvåning var White Trash förhållandevis dött, klockan var inte ens tre på natten. Som tur var hade Viktor en plan.

"Det här ser bra ut", sa han och pekade på en skylt vid Kulturbrauerei som lovade "Sommergarten". Från utsidan kunde vi höra förföriska electrobeats, så vi slängde upp tre euro, stämplades och trädde in. Jag, Pauline och Tobias greppade varsin öl och tog några danssteg nära baren. Det tog bokstavligt talat sekunder innan en långväxt, kalhövdad kille dansade nära Pauline och gestikulerade frågande om hon och jag var ett par. Jag inväntade hennes reaktion och nickade sedan jakande för att hjälpa henne ur situationen. Killen dansade då över till mig, gjorde samma frågande gest och fick samma svar. Han dansade vidare, bort från oss. "Vissa killar ska alltid vara så påstridiga", sa Pauline. "Är det inte väldigt många killar här", frågade Viktor som en slags fortsättning. I samma stund kom Mattias från toan och antydde att konstiga saker hände där inne. Vi synade den närmsta omgivningen. Tighta linnen, silverkedjor och -armband, geléfasta frisyrer, skinn och neonfärger.

Pauline kunde blott konstatera: "Yeah. It's a gay bar."

/Magnus

The boys are back in town

2010-08-18T17:02:00.002+02:00

The Punger of Christ
Originally uploaded by Magnus Bergström

Nu får det vara slut på bloggsemestern! Var förvisso aldrig planerat att bli en sådan, men de två veckorna i Tyskland och den efterföljande helgen i Stockholm var både händelserika och utmattande.
Precis som vid förra Berlin-besöket hade jag med mig min Lomo Smena 8M, vilket jag hoppas kan ge några schyssta bilder. Passande nog så hade nämligen rullen från vårt påskbesök i stan framkallats när jag kom hem igen. Resultatet var helt klart glädjande, väldigt starka färger som sig bör från kombinationen plastmonster och en rulle Fuji Superia! Till höger är en personlig favorit, klicka för att se fler.
Förutom Lomon hade jag vid denna tripp även med mig min nygamla Konica EU-mini, en väldigt enkelt byggd plastkamera med redig blixt. Körde igenom en svartvit Ilford-rulle, mycket spänd inför framkallningen!

Popkulttugg

2010-08-04T21:28:00.001+02:00

Jag gillar att fundera över karaktäristiska, populärfilosofiska frågor, exempelvis paradoxer som skulle uppstå vid tidsresor och hur dessa därför bäst borde framställas på film. Chuck Klosterman ägnar en av essäerna i den nya samlingen Eating the Dinosaur till just detta ämne. Vid sidan av andra viktiga frågor, som hur världen påverkas av läskreklam, varför amerikanska sitcoms använder burkskratt och hur svenska ABBA har lyckats förbli relevanta i pophistorien. Från pärm till pärm lyckas Klosterman både underhålla och sätta fingret på några riktigt vassa iakttagelser, men framför allt placerar han sig väldigt långt upp på listan över människor i världen jag skulle vilja ta en längre fika eller några öl med.

En svaghet för boken är Klostermans egenhet, att han ibland diskuterar ämnena utan större saklighet. Å andra sidan är han tydlig med sina åsikter och det är ofta svårt att inte falla för hans argument. Liksom tidigare har Klosterman dessutom inkluderat två-tre kapitel om oförståeliga amerikanska sporter som baseball och amerikansk fotboll, vilket kan vara tröttsamt för oss oinvigda. Roligt nog verkar han ha gott om självinsikt, då han i en av dessa texter ger oss anvisningar till vilka stycken vi ska läsa innan vi hoppar över kapitlet.

Rekommenderad läsning, som gav mig mycket mer än hans tidigare essäsamling Sex, Drugs, and Cocoa Puffs: A Low Culture Manifesto.

Digitalt tevatten

2010-08-04T20:25:00.002+02:00

Red Shift
Originally uploaded by Magnus Bergström

Ett av mina senare, digitala fotoexperiment har varit att försöka återskapa de sepialiknande tonerna som bilder får av tedrycker. Tevatten kan ersätta vanligt vatten i traditionella mörkrum och ge välkomna "missfärgningar" på det svartvita fotopappret.
I Photoshop-varianten började jag med ett svartvitt filter och experimenterade sedan med ett hemmabyggt, rödorienterat vändframkallningsfilter.

Nördar och djurvänner unite!

2010-08-02T14:49:00.002+02:00

Low fidelity in high fidelity

2010-07-30T18:23:00.002+02:00

Falun
Originally uploaded by Magnus Bergström

Mitt egentliga mål med lediga dagar, framför allt under sommaren, brukar vara att skriva oftare. Det är ingen plikt jag känner, utan något jag vill göra. Men återigen har sommaren tagit med sig massor av annat som distraherar mig från skrivandet, men samtidigt inspirerar för framtida texter. Senast om två veckor, när jag är tillbaka från Berlin, borde blogginläggen alltså komma mer frekvent. Tack för ert tålamod.
Mycket foto blir det såklart som håller mig från att skriva, långa ljusa dagar ger långa ögonblick av möjligheter. Fast förutom att knäppa nytt så får jag under denna säsong också större lust att omarbeta några av mina gamla bilder. Här får ni därför ett omarbetad porträtt på min gode vän Pär, som jag knäppte digitalt tidigt förra året och för några veckor sedan redigerade för att ge en känsla av vändframkallad film som exponerats i en gammal plastkamera. Kommentarer och funderingar mottages gärna.

"I specialize in a very specific type of security. Subconscious security."

2010-07-19T17:34:00.004+02:00

Christopher Nolan hajpas återigen rejält i Hollywood. Hans senaste film Inception har, precis som The Dark Knight gjorde, gått och rört om rejält genom att dra hem otroligt fin kritik och bland annat hamna i topp fem på den någorlunda ansedda IMDb Top 250-listan. Inception har lyfts fram som ett fenomen, ungefär som The Matrix när den kom. De båda filmerna har också mycket gemensamt, som att de är baserade på originalmanus och hanterar drömmar som koncept med en scifi-fond.

Filmen har premiär i Sverige på fredag (undertecknats födelsedag). Hade otroliga förväntningar redan innan recensionerna började rulla in, så nu måste jag försöka tagga ner dem lite innan jag ser den i början på nästa vecka.

They go to a lake of fire and fry

2010-07-17T22:48:00.002+02:00

They go to a lake of fire and fry
Originally uploaded by Magnus Bergström

Nyligen framkallade jag min första film i mellanformat, knäppt med en mycket fin Zeiss Ikon Nettar som jag budade hem på Tradera i höstas. Kameran är nästan en antikvitet, vad jag kan hitta är den tillverkad på tidigt 50-tal.
Jag gillar det kvadratiska formatet som 6x6-exponeringar ger, så det kommer troligtvis bli en hel del experimenterande med Nettarn. Svartvita porträtt är särskilt tilltalande i formatet, men för tillfället har jag laddat den med en diarulle från Kodak. Blir förhoppningsvis några färgmättade porträttbilder i slutresultatet, oavsett om jag väljer att vändframkalla eller inte.

Rysk plast kan än

2010-07-17T02:57:00.002+02:00

Leaving
Originally uploaded by Magnus Bergström

Lite backtracking på gånget fotograferande igen! Nu när sommaren är tillbaka blir det extra mycket färgfoto, vilket samtidigt innebär att min kära Lomo Smena 8M får jobba en del igen.
Här ser ni ett bildexempel från kamerans senast framkallade rulle, som mest innehöll bilder från förra sommaren och hösten. Laddade bakeliten med ännu en Fuji Superia (grymma, mättade färger) innan jag och några vänner drog till Berlin över påskhelgen, den rullen har några exponeringar kvar men håll er uppdaterade för en glimt av resultatet framåt slutet av sommaren!

"They think it's all over!"

2010-07-08T15:15:00.003+02:00

Stiltje i bloggen. Min VM-koma intensifierades rejält de gångna veckorna, då det tyska landslaget kämpade sig fram genom slutspelet på ett extraordinärt sätt (4-1 mot England, 4-0 mot Argentina). De som är någorlunda sportintresserade har nog snappat upp att de igår förlorade semifinalen med uddamålet (den tredje raka 1-0-segern för Spanien i finalspelet, vilket inte helt omöjligt även kan bli slutresultatet i finalen mot Holland). Fans och spelare var förkrossade, eftersom de såg potentialen hos det ofattbart unga laget att gå hela vägen.

Själv är jag fortfarande upprymd av tyskarnas spel och längtar redan till kommande EM- och VM-turneringar, för landets fotbolls- och talangtillväxt är närmast overklig i nuläget. Många av de stora talangerna från detta mästerskap (Özil, Müller, Badstuber, Kroos m.fl.) är dessutom fortfarande så unga att de kan delta i nästa U21-EM, vilket än en gång är helt ofattbart.

Jag tackar redan nu för uppvisningen i Sydafrika och håller tummarna för en bronspeng på lördag. Kanske även att Klose får sätta ett (eller t.o.m. två) mål mot Uruguay och såmed tangera (eller gå om) Ronaldo (f.d. landslagsspelaren för Brasilien, vill säga) som den meste målskytten i VM-historien.

Mitt enskilt mest glädjande ögonblick hittills under fotbolls-VM

2010-06-24T16:16:00.003+02:00

Mesut Özil, en av turneringens klart mest imponerande och intelligenta passningsspelare, frälser Tyskland genom att visa att han även är en målskytt att räkna med. Scenerna efteråt finns tyvärr inte med i klippet, där det rekordunga landslaget nästan gör mig tårögd när de delar glädjen. Underbart!

Back with a boom!

2010-06-24T14:25:00.002+02:00

De två första avsnitten Futurama från seriens sjätte säsong lovar otroligt väl inför fortsättningen! Tack, Comedy Central, för ert förtroende i oss nördar.

"How awesome would it be if Jimmy Carter died that way?"

2010-06-21T00:20:00.006+02:00

Louis C.K. visar än en gång hur lysande han är i sina spontana skämt, den perfekta talkshowgästen! Längtar otroligt mycket efter hans nya serie Louie och den senaste ståupp-dvd:n Hilarious.

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

Louis C.K.

www.thedailyshow.com

Daily Show Full Episodes

Political Humor

Tea Party

Walking in a winter wonderland

2010-06-20T21:16:00.002+02:00

Walking in a winter wonderland
Originally uploaded by Magnus Bergström

Nu var det ett tag sedan som jag delade med mig av mitt fotograferande (annat än NWT:s utförliga artikel för några månader sedan), men så har det ju också varit mörkare årstider ett tag. Senast visade jag upp mina första par polaroidbilder, tagna med monsterkameran Mamiya RZ67 Pro som jag hade på lån från Stjerneskolan i Torsby. Sedan dess har jag lagt upp tio nya knäpp, som ni kan bläddra bland om ni klickar på en av mina personliga favoriter här i inlägget.
Har nu köpt en s.k. "Land Camera" från Polaroid för att få ut hela formatet av Type 100-papprena, men först måste jag fiffla lite med kameran så man kan använda nyare sorters batterier.

Oprovocerad filmrasism

2010-06-15T23:55:00.005+02:00

Vi har sett det förr i Hollywood, men för live action-filmatiseringen av animeserien Avatar: The Last Airbender (filmversionen har enbart tagit seriens undertitel The Last Airbender som namn, av förståeliga skäl) fifflas det återigen med rastillhörigheterna till de vitas fördel.

Fantastiskt idiotiskt! Dessutom är det särskilt frustrerande att rollerna slängs om i en film som är riktad till en yngre publik, som om de inte matas med tillräckligt mycket främlingsfientlighet i nuläget.

Bildmontaget hämtat från AlwaysWatching.net.

Meanwhile, in South Africa

2010-06-14T21:00:00.008+02:00

Upptäckte till min förvåning att tv-kocken Per Morberg skrivit kontrakt med Paraguays landslag.

Sydamerikanen Nelson Haedo Valdez är otroligt lik den svenske skådisen! Bäst från idag var annars kommentator Robert Perlskogs förmåga att vända ett självmål till något positivt:
"Danmark är fortfarande med i matchen, det är ju faktiskt de som gjort målet!"
Update den 15 juni klockan 22:40 - Fick medhåll från SVT-redaktionen för min tvillingspaning, tack för den!

Bollkoma

2010-06-12T19:50:00.002+02:00

Har nördat ner mig totalt i fotbolls-VM och svettas varje match tack vare Drömelvan. Underligt vad en så världslig insats som en bricka öl kan ställa till med!

Paper boy

2010-06-04T22:13:00.003+02:00

Häromveckan markerade jag mitt återtåg till de rödvita färgerna på Värmlands Folkblad. Fick erbjudande att börja recensera dvd-filmer och kunde ju svårt tacka nej till en sån sak! Dvd-uppslaget har nu tagit sommaruppehåll, men jag hann åtminstone bidra med fyra små texter. Här kan ni både läsa och kommentera:

Mer blir det i höst. Dessutom har Vertex börjat publicera mina recensioner på webben igen, här är vad som är nytt sedan sist:

Blir fortsatt skrivande även för Vertex i höst, så fler texter är på g.

The doctor will see you now

2010-06-02T21:12:00.008+02:00

[...] The U2 greatest-hits album is something you learn to live with in medicine. Every white surgeon over forty plays it. You learn to be grateful it's not Coldplay.
- Peter Brown (Beat the Reaper)

Visst känner vi till berättelsen sedan tidigare, bland annat från serieromanen (och filmatiseringen) A History of Violence. En man lever ett till synes vanligt och hederligt liv, men riskerar varje dag att få sitt verkliga jag avslöjat. För personens bakgrund är inte var människas solskenshistoria, här ryms benknäckande brutalitet och blodshämnd.
I Beat the Reaper (svensk översättning; Spöa döden, kommer i höst) heter nämnda person Peter Brown och jobbar som läkare på ett stort sjukhus på Manhattan. Vad ingen av kollegorna vet är att han, till skillnad från sitt nuvarande yrke, brukade ta livet av människor mot betalning. Av dramatiska omständigheter tvingades han ingå vittnesskydd och både lämna det gamla livet och sitt verkliga namn, Pietro Brwna. Han erkänner själv, namnbytet var ganska fantasilöst.
Josh Bazell lyckas engagera läsaren från start, med fartfyllda händelser som hotar avslöja huvudkaraktärens verkliga jag för allmänheten, men framför allt för hans fiender. Det tar en stund för oss att sympatisera med honom, men när vi allt mer närmar oss anledningen till hans täckmantel så förstår vi även hans cyniska syn på livet (närmast skulle jag beskriva karaktären som en tvillingsjäl till Sawyer i Lost).
Precis som A History of Violence (såväl bok som film) så spårar berättelsen ur mot slutet, särskilt vad gäller blod, brutalitet och död, men med tanke på den becksvarta humorn som genomsyrar berättelsen så överlever den någorlunda väl.
Är du en bokslukare som söker snabblästa pockets till sommarhalvåret, gärna med dessa smått våldsamma och rafflande inslag? Strunta i de konventionella, svenska deckarna en stund och kolla in Beat the Reaper! Särskilt nu när det snackas om en filmversion med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.

Blivande klassiker från VF.se

2010-06-02T21:09:00.001+02:00

Jag älskar ditt engagemang, Monica, men kan tyvärr inte hålla med dig.

Gnällig filmklubb

2010-05-29T14:46:00.003+02:00

Vid första anblick kändes David Gilmours roman The Film Club (svensk översättning; Filmklubben) som klippt och skuren för mig. Den halvt självbiografika boken, om hur Gilmour försöker lära sin son livets stora läxor genom filmkonsten och -hantverket, hade kunnat bli hur storslagen som helst. Det blir den inte. Största anledningen är att filmdiskussionerna blir högst sekundära i berättelsen.
Storyn är som följer: David godtar att hans strulige son Jesse hoppar av high school, med kravet att han istället måste se minst tre filmer i veckan - som David väljer. Genom att välja de "rätta" filmerna ska han försöka uppfostra Jesse till den vettiga och demokratiska människa som skolan misslyckades att göra honom till. Mer av detta är troligtvis sant än man kan tro, eftersom de bryter mot "tre filmer i veckan"-regeln innan vi ens kommit halvvägs i berättelsen. Jesse kan helt enkelt inte koncentrera eller bry sig, på grund av sina återkommande kärleks- och drogproblem, vilka pappans lilla experiment egentligen är där för att avverka. Gnälligt undviker han att titta på filmerna, och pappan låter honom göra så. Till slut har idén nästan fallit platt och bokens titel helt ljugit för oss (de flesta utgåvor har till och med undertiteln No School. No Work... Just Three Films a Week).
Även som livsdrama blir den smått intetsägande, sensmoralen nästan uteblir och har samtidigt noll med fadern och sonens filmklubb att göra. Att man till slut, trots allt, blir lite berörd är nästan helt till förtjänst av att den är verklighetsbaserad.

Westernsommar

2010-05-27T23:56:00.001+02:00

Det är upplagt för många timmar på prärien under kommande sommarkvällar eller regniga dagar! Störst anledningen är att jag i veckan köpte det väldigt hyllade spelet Red Dead Redemption till min krysskartong. Ett otroligt omfattande verk som kommer ge mig många speltimmar och rejäl valuta för pengarna! Dessutom verkar det, till skillnad från andra så kallade "öppna sandlådespel", ha en väldigt vettig story att luta sig tillbaka mot. Huvudkaraktären och före detta fredlöse gängledaren John Marston är till en början väldigt anonym för spelaren, men bakgrunden till hans uppdrag uppdagas gradvis och gör honom snabbt till en väldigt mångbottnad och sympatisk gestalt.
I samband med spelköpet har jag även återuppväckt mitt intresse för westernfilmer, den genre som ensamt är en av de största anledningarna till mitt nuvaranda filmintresse (eller -beroende). De forna kvällarna framför tv:n, då jag som liten skitunge fick lov av pappa att sitta med och titta när Clintan med flera sparkar röv, är tillsammans med de första gångerna jag såg Star Wars-trilogin (originalet) de mest bestående filmminnena i min ungdom. Har börjat plita ner en lista på rullar i genren som jag inte hunnit se än, ska försöka beta av ett gäng som lite extra inspiration.
Sist men inte minst så tänkte jag så småningom inleda sommarläsningen med favoriten Cormac McCarthys utlovat dystra western Blood Meridian. Förväntar mig en riktigt mörk berättelse. Något annat vore i och för sig, med tanke på hans övriga bibliografi, en rejäl skräll. Särskilt intressant läsning blir det när den dessutom verkar redo att filmatiseras inom en mycket snar framtid. Tydligen ska Todd Field, mannen bakom finfina Little Children, både skriva och regissera en version för vita duken, med premiär nästa år. Även om jag hade hållit tummarna för John Hillcoat, som ju gjorde en mycket trogen och väldigt bra adaption av McCarthys The Road (och den stämningsmässigt väldigt träffsäkra westernrullen The Proposition) så har jag väldigt gott hopp om ett lyckat bidrag till den på senare tid något återupplivade genren.
Om ni söker fler, heta westernfilmtips från senare år så kan jag såklart även rekommendera The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford, ett fantastiskt snyggt, lågmält och otroligt välspelat drama.

Lost gör en Dallas?

2010-05-24T18:23:00.003+02:00

Gårdagens Simpsons (som sändes ungefär samtidigt som Lost-finalen), lika popkulturellt träffsäkert som alltid.

Burknytt

2010-05-16T15:47:00.005+02:00

Jag lever, men har de senaste veckorna fått mycket att bolla med i form av lärarvikariat och den medföljande tidspressen att hinna klart med de sista skoluppgifterna för att hämta ut min lärarexamen.
Tänkte återvända till bloggandet med några egna tycken och tänkanden kring amerikanska tv-serier, märkte att det blivit en del nämnvärt den senaste tiden. Den här veckan blev det bland annat klart att Heroes, FlashForward, Scrubs och Better Off Ted alla läggs ner inför nästa tv-säsong. Alla är serier som jag följt vid något tillfälle och framför allt de två förstnämnda nedläggningarna kom föga överraskande, Heroes fortsatte att gå utför efter en fantastisk första säsong och FlashForward genomgick mer än en identitetskris i sitt försök att ta över efter kultlångköraren Lost.
Lost har i sin tur bara två avsnitt kvar innan serien är definitivt avslutad, något som kändes helt otroligt och väldigt långt borta för ungefär tre år sedan. Den sista säsongen har inte lyckats gripa tag som den föregående, femte omgången gjorde, men än har jag gott mod att de lyckas knyta ihop säcken på ett värdigt sätt. En annan serie som snart tackar för sig är min personliga favorit 24, som egentligen också försvann medelst nedläggning, vilket blev klart för någon månad sedan. Men jag gråter inte för det, tvärtom känns det bra med ett avslut innan konceptet blir för uttjatat. Den (de facto) sista säsongen har dessutom tagit ut svängarna rejält och det är med spänning jag konstaterar att seriens avslutning ligger öppen för de mest otroliga möjligheter.
De som kommer sakna Scrubs eller Better Off Ted behöver inte heller oroa sig, för NBC:s nya sitcom Community känns definitivt här för att stanna en bra tid framöver. Träffsäker humor, rapp dialog och en uppsjö popkultreferenser gör det till den troligtvis mest sevärda bland de nya halvtimmesserierna.

You drop your guard. You don't have to be smart all of the time.

2010-05-07T22:50:00.003+02:00

Spotify har sedan ett tag tillbaka börjat samspela mer än någonsin med sociala medier, genom att sammankoppla våra konton med vänners via framför allt Facebook. För att "fira" denna händelse började jag bygga min mest omfattande spellista någonsin, som mer än något annat liknar en sammanfattning av min favoritmusik från högstadiet och framåt. Jag kallar den Excellence and Guilty Pleasures och den är redan nu helt osammanhängande och alldeles för stor, men för den som söker en hum om min musiksmak är det en guldgruva.
Eftersom vi nu även officiellt har passerat en tredjedel av 2010 så började det bli dags att påbörja en favoritlista över årets bästa låtar. Kolla in den lite då och då.

Conan bryter tystnaden

2010-05-03T06:55:00.003+02:00

I en intervju för CBS 60 Minutes:

Och så lite extrasnack om bilen, Twitter och scenshowen:

Death of a salesman

2010-04-27T22:24:00.006+02:00

Möt Bunny Munro. Dörrförsäljare av hudvårdsprodukter, familjefar, äkta make, mansgris och nymfoman. Hans vardag består av alkohol, cigaretter och evig jakt på nya, sexuella erövringar. Så småningom hinner Bunnys handlingar ikapp honom, när en fruktansvärd händelse förändrar hans tillvaro. Eller gör den det?
Jag har inte läst Nick Caves tidigare romaner, men har länge varit en fantast av hans musik med tillhörande texter. Det blir ganska tidigt i boken tydligt att detta är en fördel, eftersom berättelsen andas samma svärta och pessimism som de mest melankoliska låtarna. Jag skulle närmast jämföra det med verk från Murder Ballads och No More Shall We Part, men Cave kryddar även mörkret med den mest svarta tragikomik jag upplevt på länge. The Death of Bunny Munro är ofta jobbigt rolig, den får mig att skratta åt de mest absurda saker och vid de mest opassande tillfällen.
Det är inte enkelt att starkt rekommendera boken, även om jag gärna vill. Å ena sidan är det en utomordentlig roman, som förutom några ouppklarade sidospår och ett inte helt tillfredsställande slut är snudd på perfekt. Å andra sidan faller den nog inte vem som helst i smaken, men fantaster av Irvine Welsh och snarlika författare bör genast söka upp ett exemplar! Själv tilltalades jag även av baksidestextens underliga, men förvånansvärt passande, etablering av verket som en blandning mellan Cormac McCarthy, Franz Kafka och Benny Hill.

"The worst thing ever made by a human. Next to bagpipes."

2010-04-19T23:45:00.003+02:00

Minns ni när jag i mellandagarna berättade om den fantastiska sågningen av Star Wars: Episode I - The Phantom Menace? En 70 minuter lång "recension" som med all önskvärd tydlighet lyfter fram filmens undermåliga sidor. Och de är många, snällt sagt.
Samma person har nu varit minst lika ambitiös med uppföljaren, Star Wars: Episode II - Attack of the Clones, vilket i sin tur har lett till en sågning vars speltid nästan uppnår två tredjedelar av spelfilmens - hela 90 minuter! Lika absurt roligt som tidigare. Recensionen finns i sin helhet (i nio delar) på YouTube. /Film har för smidighetens skull även samlat dem på en och samma plats. Mycket nöje!

Världens vackraste undergång

2010-04-18T14:00:00.000+02:00

Rubriken ljuger något. För undergången är förstås även vedervärdig och skrämmande i John Hillcoats tolkning av The Road (sv. titel: Vägen). Samtidigt har han visuellt fångat hela essensen av Cormac McCarthys trollbindande roman. Den askgrå himlen, den sepiafärgade skogen och den blåsvarta kusten är som om bilderna plockats från mitt huvud och blivit fästa som fond för den likväl makabra filmversionen. Det finns en minst lika stark känsla av hopplöshet som i boken, både för karaktärernas välmående och mänsklighetens överlevnad. Det sistnämnda lika mycket på grund av svält och skräck som deras egna, inneboende ondska och förakt för varandra.
The Road är ett väldigt svart men ändå fängslande verk. Motsatsen till en feelgood-film på ett känslomässigt plan, men samtidigt exalterande att se. Ett av de bättre exemplen på att man kan göra litteraturförlagan rättvisa och samtidigt sätta sin egen prägel på filmatiseringen. Gillade ni Hillcoats annorlunda och smått absurda Australien-western The Proposition (skriven av Nick Cave) så är det helt klart en anledning i sig att se The Road.

Och en redig pungspark på köpet!

2010-04-14T22:50:00.002+02:00

För precis en vecka sedan fick jag privilegiet att gå på Fido Films förhandsvisning av filmen Kick-Ass i Stockholm. Jag hade inga större förväntningar på vad som väntade, vilket nog ytterligare stärkte den utomordentliga rövsparken jag utsattes för. Det var väldigt länge sedan jag såg en film som samtidigt var så politiskt inkorrekt, våldsglorifierande och underhållande! Och dessutom så oförutsägbar. Knappt 20 minuter in i filmen hade jag den där känslan i magen att precis vad som helst kan hända, en känsla som sällan dyker upp när jag ser film nuförtiden. Stort plus också till alla små guldkorn som filmen bjuder på, exempelvis Nicolas Cages geniala Adam West-imitationer!
Anledningen till Fidos visning var en serietidningsanimation mitt i filmen som det svenska bolaget har arbetat fram. Extra roligt att även den var väldigt välgjord! Har ni möjlighet bör ni absolut gå och se den här filmen, för oavsett vad ni tycker om den (fågel, fisk eller mittemellan) så kommer det vara en stor snackis för ett bra tag framöver. Särskilt med tanke på vad den vågar visa i underhållningsvåldets namn.

På andra sidan kameran

2010-04-12T20:16:00.001+02:00

Route 62
Originally uploaded by Magnus Bergström

För någon vecka sedan intervjuades jag för Nya Wermlands-Tidningen om Flickr och mitt användande av tjänsten. Det hela resulterade till slut i ett helt uppslag i lördagens tidning, med både intervjun och tio av mina analoga foton! Reportaget blev kanske till slut mer att handla om mitt personliga fotointresse än just Flickr, men det är aldrig fel att dela med sig av sina intressen och hoppas på respons från allmänheten.
Från och med idag finns även texten och samtliga bilder att se på tidningens webbsida, med två bonusfoton dessutom! Kommentera gärna.

Berlin i transkription

2010-04-07T20:09:00.000+02:00

För ett år sedan införskaffade jag en finfin Moleskine i syfte att börja med en resedagbok. I helgen, vid mitt senaste besök i Berlin, fick den användning på allvar. Med mig hade jag denna gång Grabbarna Grus - Pär, Punger och Tobbe. En formidabel och händelserik resa är alltid svår att sammanfatta, men dessa utdrag ur dagboken kan kanske ge en mindre uppfattning.

Riga Flygplats (RIX)
2 april 2010

Berlin, vi är på gång! Med mellanlandning i ett Lettland som är gråare än alla klyschor, med grått väder och regn som topping. Tobbe tystades med en pizza, blodsockret var rekordlågt. Punger följde. Jag och Pär funderade på att dricka Kiss (päroncider), men tog en Cèsu.

/Magnus

Werners lägenhet
Berlin
3 april 2010

Resan hit gick chockerande smidigt. Enda två klagomålen att komma ihåg var att "hot meal" inte verkar betyda mycket för Air Baltic, samt att hunger kan vara en stor fiende. Speciellt under tidspress eller/och om man heter Tobias.
Väl här i lägenheten är det inget tvivel om att vi kommer att trivas. För mig och Tobias som redan varit i dessa krokar blev det flera kära återseenden: Skinnsängen, La Bandida - mexikansk restaurang, samt det otroligt charmiga spätcafé där vi då såväl som nu inhandlade öl och sprit till buspriser kl. 23.30. Hej Tyskland!
Lägenheten är nu delvis förvandlad till ett karlahem med ölflaskor, barbröstade män/pojkar och bäddar både högt och lågt. Men vi sov bra. Nyduschade och glada tacklar vi nu en ny dag i Berlin.
Schpannend!

--Mattias

Baustelle, Warschauer Straße
Berlin
4 april 2010

Vi är alla olyckligt kära.
I Berlin.
Gårdagen spenderades mestadels i Kreuzberg - flanerandes, ätandes, ölandes. Vi cirkulerade men återkom ideligen till Mehringdamm. På Seerose åt vi fabulös vegetarisk buffé och på nåt ställe därintill avnjöt vi kalla weissbier (och snus).
Vi testade vintageshoppingen på Colours där det mesta kan köpas för kilopris. Jag (Tobias) handlade skor som dock bara hade ett skosnöre.
Framåt aftonen retirerade vi till karlahemmet för en power-nap, en power-crap och en dusch. Vi ölade en smula och tog på gå bort-kostymen. Vid Warschauer St. mötte vi upp min tyska Facebookvän Pauline som tog oss till en bar för mer tysk öl, svensk vodka och tysk-svenska språkförbistringar. Vi drog vidare, förstås, till klubben Suicide Circus som låg i en övergiven fabrik under en bro. Den semi-legala klubben serverade billig öl och monoton minimalist-techno - en kombination som bör sätta den tjurigaste indieungen i trans efter några timmar.
Vi lösgjorde dock våra psyken vid halv fem-tiden och gick på jakt efter ett öppet dönerhak. I vårt hemkvarter hittade vi vad som var nära nog - en inrökt schweineschnitzel i bröd som inmundigades med varierad njutning. Undertecknad gav bort halva sin till Magnus som försatte den i "buk-arrest" innan nån hann säga "Einstürzende Neubauten".

/Tobias

Werners lägenhet
Berlin
4 april

"Attenzione!"
Il Casolare i Kreuzberg - "This place has a long-standing reputation for rude servers", menade Lonely Planet. Vi tog ryktet på allvar, beställde våra pizzor i rak "Soup Nazi"-stil och kallsvettades när Punger ställde komplicerade frågor vid beställning till den kalrakade, snabbpratande och hårdföre, italienske kyparen. Sedan åt vi våra (fantastiska) flôtlôck respektive pasta under andaktsfylld skräck, skämtandes om saker man helst inte ska fråga personalen. Efter en bra, men med tanke på den annorlunda måltidsupplevelsen välförjänt dricksning hamnade vi definitivt på kyparens goda sida och bjöds en varsin grappa att sätta fart på aftonen.
Grazie!

/Magnus

Berlins flygplats (Tegel)
Berlin
6 april 2010

Jag blev berörd. Bokstavligen och själsligt.
Baustelle är och var ett fantastiskt ställe. Vi var egentligen bara ute efter en kaffe (eller öl) och gick på skyltens inbjudan om "coffee - blackest in town" och hamnade i ett slapphetsnäste av hög rang.
Såväl kaffe som öl inmundigades, men det var en situation med brownie (och mynt) i hand som fastnade i mitt sinne. Vi led alla av internetabstinens och jag uppmärksammade att caféet delade utrymme med ett hotell, så jag frågade receptionisten om man kunde få access (iPhonen ville rulla). Hon svarade vänligt "självklart!" och jag uppfattade priset "free" som "three". Vid betalningsögonblicket (en hand med småmynt) stängde hon dock min hand och sa "darling, no. It's free."
Överraskning. Glädje. Berörd på insidan och ut. Access.

--Mattias

SAS Flight 2678 (Berlin -> Stockholm)
Någonstans ovan molnen
6 april

Det hektas i resebusinessen. Vid landningen i Berlin förstod hälften av de resande inte att en upplyst bältesskylt betyder "ta det lugnt, vi tävlar inte till bagageutlämningen!"
Till och med personalen verkar nu skynda på lite extra - "Ladies and gentlemen, this is your captain speaking. We would like everyone to board as soon as possible so we can get away from Berlin."
Jag tror ändå inte att folk har bråttom hem från Berlin, åtminstone om de fått uppleva en helg likt vår. Eller med tanke på att ett kallblåsigt Stockholm och tre plusgrader hägrar. Tillbaka till vardag, jobb och studier.
Tschüss, Deutschland!

/Magnus

Sketchguld av Demetri Martin

2010-03-27T12:01:00.004+01:00

Den Michel Gondry-liknande klippa-klistra-humorn i Important Things with Demetri Martin kanske inte är för alla, men ibland varvar han det med lysande sketcher - lika enkla som underbara idéer, som man blir förvånad att ingen tänkt på tidigare. Ett tidigare exempel är den med skådisen som inte kan uttrycka ilska framför kameran och i det senaste avsnittet fick jag lite The Office-vibbar av de två arbetssökande som dyker upp samtidigt till anställningsintervjun:

Important Things with Demetri Martin

Thursday, 12:30am / 11:30c

2 (Part 2) - The Job Interview

www.comedycentral.com

Joke of the Day

Stand-Up Comedy

Free Online Games

Definieringen av uppkopplad krigsföring

2010-03-25T18:05:00.000+01:00

Det svenska stålet biter igen. Där de flesta industrier krisar så går spelbranschen i landet fortsatt framåt. Inte konstigt, när svenska spelbolag har börjat leverera riktigt tunga titlar.
Battlefield: Bad Company 2 är på flera punkter bättre än sin föregångare, framför allt har flerspelarläget blivit mer överskådligt och smidigare att tillämpa efter egna önskemål. Enkelt att lära sig, svårare att bemästra. Precis som det borde vara. Lite orättvist jämför många spelare (och ibland även bolagen själva) Bad Company 2 med Call of Duty: Modern Warfare 2. Själv har jag svårt att se kopplingen, för bortsett krigstemat och förstapersonsperspektivet har de inte särskilt mycket gemensamt. Båda är riktigt bra spel, men står på två skilda ben. Detta märks särskilt i nämnda multiplayer, där Modern Warfare 2 förespråkar en mer individualistisk spelstil, jämfört med kraven på lagsamarbete som utgör en lyckad omgång i Bad Company 2. På sätt och vis vinner svenskliret nämnda derby, eftersom det aldrig kan vara fel att lägga vikt vid lagspel i ett flerspelarläge. Samtidigt är det svårt att förbise den klart mer lekfulla tonen, jämfört med det gravt seriösa, nästan svarta, Modern Warfare 2, vilken ibland kan kännas lite olämplig i en krigssimulator.
Det är troligt att DICE har skapat sitt mest fulländade spel hittills. Möjligtvis saknar det vissa element i single player-kampanjen, exempelvis då i jämförelse med den fantastiska storyn i Modern Warfare 2, men i online multiplayer är Bad Company 2 en fartfylld, explosiv och beroendeframkallande upplevelse. Vilket nedanstående statistik kan understryka.

Olika sidor av samma mynt

2010-03-20T22:40:00.000+01:00

Män som hatar kvinnor håvar in fantastisk kritik på andra sidan Atlanten, vilket bland annat intygas genom MetaCritic och Rotten Tomatoes. Det får mig att fundera över hur vi tolkar skådespelarinsatser på främmande språk. Det vill säga de språk vi själva inte behärskar särskilt väl. Vi svenskar, åtminstone jag, avundas ju exempelvis danskarnas filmskapande, mycket för att de oftast innehåller oklanderliga skådisinsatser. Kanske borde jag tänka om, eftersom jag samtidigt inte förstår mig på danska överhuvudtaget.
Samma gäller jänkarna som nu kan se Män som hatar kvinnor på bio. När de bara kan tolka kroppspråk och -uttryck hos skådespelarna, och tack vare engelska undertexter slipper förstå hur styltig dialogen egentligen är, så kanske det är en hyfsat bra rulle.

Elementärt, min käre Watson.

2010-03-20T17:00:00.000+01:00

Guy Ritchie har i tidigare filmer ofta vunnit poäng på sin säregna regi. Det finns ett visuellt uttryck i rullarna s0m snabbt avslöjar personen vid rodret. Samtidigt har hans senaste verk varit halvdana till vidriga i kvalitet och aldrig uppnått samma underhållning som Lock, Stock and Two Smoking Barrels eller Snatch, troligtvis eftersom han ansträngt sig alldeles för hårt att upprepa succéerna. Det behövdes istället en verkligt mainstream berättelse för att föra in honom på rälsen igen, den om övernaturligt talangfulle detektiven Sherlock Holmes.
Robert Downey Jr. passar väldigt bra i titelrollen, som förvisso verkar låna en hel del från de nya Iron Man-filmernas Tony Stark - en väldigt självsäker, lätt högfärdig men ändå sympatisk karaktär. Även Jude Law är väldigt snyggt castad som sidekicken John Watson, men kvinnliga huvudrollen Rachel McAdams blir tråkigt nog väldigt anonym i storyn. Det är nästan mer sexuell laddning mellan Sherlock och John istället. Filmen som sådan har heller inte mycket gemensamt med Arthur Conan Doyles deckarberättelser, utan är istället gravt inriktad på visuell underhållning. Det behöver förvisso inte vara en nackdel, för det var länge sedan jag såg så snygga sekvenser i slow motion, en krydda jag vanligtvis avvisar som onödigt klyschig. Om man tar filmen för vad den är så har man ett par timmars förstklassig popcornaction framför sig!